Kultur

140 miljarder kronor uppskattas den skatt vara värd som i dagarna hittats i Sri Padmanabhaswamy-templet i den indiska delstaten Keralas huvudstad Trivandrum eller Thiruvananthapuram.

Thutankhamuns skatt är bara nålpengar i jämförelse med den i det hinduiska templet. Skatten låg gömd i ett valv som inte öppnats på 150 år och består av mynt, gudabilder av guld, dekorerade med diamanter, rubiner och andra ädelstenar opch andra gåvor som skänkts till templet under 500 år. Fyndet gjordes i ett underjordiskt valv efter en undersökning beordrad av Indiens högsta domstol. Många frågor återstår nu att besvara. Vad ska man göra med den sällsamma och omåttliga skatten? Och hur ska den skyddas från tjuvar?

Jag har besökt templet och platsen utanför vid flera olika tillfällen men aldrig kunnat komma in, det är bara öppet för hinduer. Under sekler har templet beskyddats av furstendömet Travancores maharadjor.

När jag arbetade på min bok ”Indiens kämpande Kerala” (utgiven 1988) försökte jag träffa och intervjua den siste maharadjan, Chithira Thirunal (bilden), som avgick efter Indiens självständighet 1947. Tyvärr blev han opasslig på överenskommen tid. Tidsandan hade också blivit en annan och kommunistpartiet styrde delstaten efter att ha vunnit allmänna val. Vad visste han om skatten, undrar jag nu?

Bilden av Indien har skiftat dramatiskt genom tiderna. Nyheten om skatten knyter an till mahadjornas, tigrarnas, mystikernas och de fabulösa rikedomarnas Indien. Den bilden ersattes av bilden av massfattigdomens Indien, präglat av hungersnöd, överbefolkning och katastrofer. De senaste decennierna har ett nytt Indien exponerats, landet med snabb ekonomisk utveckling, en av de kommande globala stormakterna.

I dag lever 200 miljoner indier eller fler på en standard som vår, samtidigt som lika många eller fler lever under fattigdomsgränsen.

Indiens befolkning har växt med 181 miljoner människor under det senaste decenniet till 1,21 miljarder, skriver den stora indiska dagstidningen The Hindu, som presenterar resultaten från den i år genomförda folkräkningen. Indien antas komma att gå om Kina (i dag 1,3 miljarder) som världens folkrikaste land år 2030.

Redan i dag är var sjätte människa på jorden indier. Den största delstaten Uttar Pradesh i norr har med 199 miljoner invånare större befolkning än Brasilien (181 miljoner).

Ett stort bekymmer är den sneda könsbalansen. 914 flickor föds på 1 000 pojkar. En viktig anledning är de hemgiftstraditioner som gör att föräldrar måste betala dyrt för att gifta bort sina döttrar.

Indien är ett av de länder i världen som ekonomiskt utvecklas snabbast. Det sätter också sina spår i utbildningen. På det senaste decenniet har läskunnigheten gått upp från 65 till 74 procent.

Så mycket som fyrtio procent av Indiens befolkning lever fortfarande under fattigdomsgränsen, motsvarande en dollar om dagen. Men ett par hundra miljoner i den indiska medelklassen lever på en ekonomisk standard motsvarande den i västvärlden. Och för första gången i historien kan en indisk bonde hoppas på att hans barn kommer att få ett bättre liv än han själv.

Neel Muhkerjee föddes i Calcutta och har studerat vid Cambridge och Oxford. Han bor nu i London och skriver för bland annat New York Times och The Observer. Hans i Indien prisbelönta ”A life apart” kom i våras i en brittisk utgåva. Två perspektiv korsar varandra i romanen. En indisk student läser i Oxford. I en annan berättelse lyfter Mukherjee fram en biperson ur en roman av Rabindranath Tagore, en brittisk kvinna i Indien kring år 1900, miss Gilby.

– Hon förekommer hos Tagore bara i två stycken på sidan tio och återkommer inte, skrattar Neel Mukherjee, som i sin roman bygger ut hennes levnadsöde.

– I ”A Life apart” skriver jag om hemma kontra exil. Vad händer när man tvingas slå sig ner i ett annat land? Människan lever under bördan av historien och den version vi får av historien är alltid partisk.

Någon i publiken berättar om hur han och hennes syster med utomeuropeiska rötter ständigt trakasserats i Storbritannien som ”lille svarte Sambo” och än värre saker.

– Rasismen kommer inte att försvinna. Ändå tror jag att mycket blivit bättre fastän inte idealiskt. Salman Rushdies ”Midnattsbarnen” var en bok som gav floden en ny riktning, en viktig vändpunkt.

Klichéer om öst och väst skapas genom att kulturer missuppfattar varandra och förenklar, säger Mukherjee. Förr var Indien förknippat med tigrar och maharadjor, lite senare bara med fattigdom. Nu handlar det mest om terrorism. Det finns en lång tradition att vita manliga resenärer reser ut i välden och sedan skildrar det som de upplevt i exotismens endimensionella stereotyper.

När våra svenska augustiregn piskar mot taket tänker jag på den indiska monsunen, regnens regn. Monsunen är ett efterlängtat regn, som ger arbete och välstånd, ett regn som för Indiens folk är som efterlängtad musik. Om monsunen uteblir väntar nöd och hungerår.

I år har monsunen i Indien inte varit som vanligt. I delstaten Uttar Pradesh, med 190 miljoner invånare, har årets monsun bara varit en tredjedel av det normala. I andra delar av Indien är situationen också krisartad. Två tredjedelar av landet har drabbats av torka.

Vandana Shiva (bilden) skriver i en artikel (publicerad på Z-net den 15/8) om klimatförändringen, torkan och Indiens mat- och vattenkris. En utebliven eller minskad monsun medför torka och svält. Ett intensifierat bevattningsjordbruk har redan dessförinnan lett till att grundvattennivån i norra Indien sjunkit med 4 cm per år mellan 2002 och 2008. Med en svag monsun fylls inte grundvattnet på, brunnarna sinar. Som alltid drabbas de redan utsatta värst.

Tydligare än så kan inte miljökrisens och det allt mer instabila klimatets konsekvenser bli synliga. Vi ska nog inte klaga för mycket i vår lilla utkant av den euroasiatiska landmassan, inte ännu i alla fall.

Ali Akbar Khan avled i torsdags i sitt hem i USA, 87 år gammal. Khan, en av de stora legendariska indiska musikerna, levde länge i Kalifornien, där han som Maestro eller Ustad så sent som för någon vecka sedan undervisade vid den musikskola i San Rafael som han gett sitt namn, Ali Akbar College of Music, inriktad på klassisk nordindisk musik.

Khan spelade sarod, ett instrument med 25 strängar. Han var också kompositör och skrev musiken till många filmer. Den indiska dagstidningen The Hindu skriver att världen förlorat en stor musiker. Tillsammans med sin tidigare svåger sitarspelaren Ravi Shankar tog han den klassiska indiska musiken till världsscenen.

På 70-talet framträdde Ali Akbar Khan tillsammans med musiker som Bob Dylan, George Harrison och Eric Clapton.

Efter Ravi Shankar är Ali Akbar Khan den indiske musiker som blivit mest känd och uppskattad i väst. Hans pappa var hovmusiker hos maharadjan i Bengalen, som då ännu tillhörde det brittiska Indien. När Ali Akbar Khan som ganska ung fick titeln Ustad skrattade pappan. När patriarken fyllt hundra kom han på bättre tankar:

”Som din far och guru ger jag dej titeln Swara Aamrat (Melodins kejsare).”

Ali Akbar Khan är död, men hans musik lever. Lyssna här: