Kultur

”Umm Khalthoum är som Nilen, hon är Allahs gåva till det egyptiska folket”, säger skivförsäljaren i Kairos soukkvarter Khan el-Khalili, när jag frågar efter en cd med 1900-talets största sångerska i arabvärlden. Han plockar fram ett tiotal och jag vill ha en konsertinspelning för sammanflätad med Umm Khalthoums musik är publikens gensvar.

Över två miljoner människor samlades på Midan Tahrir, Frihetsplatsen, för att följa Umm Khalthoums kista till graven 1975. Fastän snart 35 år har gått är hennes popularitet snarast växande. Den egyptiska radion har ett dagligt program med hennes musik.

Mitt i Nilen, på Nilön Rhodas sydspets finns sedan några år det ganska anspråkslösa men fina Umm Khalthoum-museet, i Monostirlipalatset. Vid ingången ligger hennes diamantprydda lite sneda glasögon på en bädd av sand, jag känner igen dem från skivomslagen. På museet finns hennes skor, hennes handväskor, hennes glittriga galakläder, alla en divas attiraljer och så hennes gamla LP-inspelningar. Man visar en film med glimtar ur hennes liv och bilder från begravningen och sorgetåget.

I en liten ljudstudio kan jag lyssna på hennes musik. Improvisering, stegring och repetition är ingångar i hennes poetiska och tusenvoltiga musik med rötter också i Koranrecitation. Som ingen annan var hon hela arabvärldens själ.

Nilometern ligger bara några steg från muséet och består av ett torn som går neråt. Inne i tornet finns en hög romersk pelare från 861. Runt den går trappor ner i djupet. Med hjälp av Nilometern kunde översvämningarnas höjd beräknas. På så vis kunde man förutsäga om det skulle bli en god skörd eller om torka, översvämningar eller hungersnöd väntade.

Jag gillar Nilometern, en gammal marmorpelare som förfinat vetenskapligt instrument med otroligt viktig praktisk betydelse. När Aswandammen stod färdig hade den spelat ut sin roll.

Till sist ett smakprov på Umm Khalthoums musik från 1966:

Påskaftons ”The Egyptian Gazette” skriver om hur läkare på 50 000 kliniker i Egypten genomfört en endagsstrejk på skärtorsdagen i protest mot låga av staten fastställda löner. En nyutbildad läkare tjänar 500 pund (800 kronor) och efter tjugo år är lönen bara 1 000 pund. Med sådana löner kan en läkare inte ens ge sin familj mat för dagen, skriver tidningen.

Korruption, orättvisor och fattigdom präglar dagens egyptiska samhälle.

Några har privata swimmingpoolar och golfbanor. Men mellan en tredjedel och hälften av alla hushåll i Kairo har inte tillgång till rinnande vatten. Och det vatten som distribueras passerar ett så nedgånget vattenledningsnät att en tredjedel av vattnet läcker bort – medan annat rinner in. Kranvattnet är odrickbart och duger för en klen svensk inte ens till att borsta tänderna i.

Den som inte har eget vatten måste köpa det och lägga ner tid på att bära hem vattnet.

Stora multinationella företag som Pepsi och Nestlé gör goda affärer på att sälja vatten på flaska.

Jag tar några djupa klunkar ur min plastvattenflaska. Den har tillverkats av Nestlé heter ”Pure Life” (Det rena livet”) och ger mig med nya krafter ut i det heta, kaotiska och kakafoniska Kairo.

Där pulserar livet som vanligt. Man lever och överlever och ber till den koptiskt kristna guden eller till sin muslimske Allah om bättre och rättvisare tider. I The Gazette noteras dagens bönetider, som bestäms av solen:

Före gryningen: 4.03, middag 11.56, eftermiddag 15.30, solnedgång 18.20, kväll 19.40.

Långfredagens eftermiddag i Kairo beger jag mig till Giza och de tre stora pyramiderna.Vackrast är området i solnedgången. Men allt är stängt klockan fyra. Jag kommer lagom för att se turisterna fösas ut som fårhjordar och hamnar direkt i mutförhandlingar med en vakt. Han vill ha dubbla entrépriset för att släppa in mig, så där 200 kronor. Börjar pruta men något går snett.

Vandrar i stället i kvarteren runt området. Men därifrån kan man inget se. Myndigheterna har byggt en fyra meter hög Berlinmur med taggtråd för att hindra att någon smygkikar på pyramiderna.

Apropå betongmurar: Det ryktas att muren i Israel som stänger in palestinierna i apartheidsgetton byggts av betong som Egypten levererat, betong från Hosni Mubaraks Egypten, där allt som räknas är pengar.

Genom ett grindgaller talar jag med en annan vakt. Det är Sound and Light-show numera på kvällen. Därför måste turisterna fösas ut för att sedan mot ny saftig avgift släppas in. Oavsett om det är ett privat eller statligt företag som genomför showen innebär den att pyramiderna privatiserats, blivit någons affärsintresse.

Världskulturarv, vaddå. Och pyramidmuren sen. Nu kan folket i byn Nazlet as-Samaan, som alltid levt just vid pyramiderna, bara se den fula muren. I alla tider har de försörjt sig på vad de kunnat tjäna på turisterna, särskilt med sina kameler, åsnor och hästar. Nu har storföretagen tagit över det mesta av kommersen från småfolket.

Turistministern är en tjuv, säger min taxichaufför och skakar på huvudet.

Samtidigt växer tjugomiljonerstaden allt närmre pryramiderna, när smarta byggherrar exploaterar för att dyrt kunna sälja extravaganta bostäder med pyramidutsikt.

I matsalen på Hotel Windsor i Kairos Downtown hänger en besynnerlig tavla. Ramen är präktigt förgylld, men duken är svedd av eld och har flera stora hål. Jag anar några träd, nästan bortsvedda, och gissar på en engelsk landskapsmålning från slutet av 1800-talet eller så. Det är en av de starkaste revolutionära målningar jag sett, vilket konstnären som gjorde tavlan aldrig kunde ha anat eller fruktat.

Tavlan blev brännskadad den 25 januari 1952, då Downtown (de brittiska kvarteren) sattes i flammor av ”mordbrännare”. De angrep symbolerna för Storbritanniens långvariga koloniala närvaro i Egypten, och satte eld på 700 byggnader, många av dem landmärken i staden. Allt började med att britterna angripit en polisstation och dödat 60 egyptier.

Windsor klarade sig men skulle aldrig återfå sin forna glans. Dagen då allt hände skulle bli känd som ”Black Saturday”. Några månader senare medförde 1952 års revolution inte bara avlägsnandet av britterna utan också att den oduglige kung Farouk störtades och att den egyptiska republiken grundades. Den 34-årige Gamal Abdul Nasser tog makten och blev president 1956. För första gången sedan faraonernas tid leddes landet av en egyptier.

Windsor var de brittiska officerarnas klubb i Kairo. När jag skriver det här sitter jag med en Stella Bier i ”the famous Barrel bar”, där många stolar är gjorda av tunnor.

Sedan 1981 styrs Egypten enväldigt och under utdraget undantagstillstånd av den i dag 80-årige Hosni Mubarak. Den politiska eliten annvänder sig av Kairos och landets tillgångar som vorde det ett Monopolspel, för att vinna egna fördelar.

Det folkliga motståndet mot regimen är kompakt och för några dagar sedan, den 6 april, demonstrerade många i Kairo (bilden). Nu arresteras ledarna för demonstrationen.

I samma Downtown finns också ”Yacoubians hus”, den byggnad som var förebild till den egyptiske författaren Alaa el-Aswanys lysande samtidsroman med samma namn. Min recension av romanen finns här.

Tillbaka i Kairo, Afrikas största stad och inte bara det, en av världens megastäder med en befolkning på över tjugo miljoner människor. Hatkärlek handlar det om, min relation till det stökiga, bullriga, doftande Kairo. Var i eftermiddags i Al Azhar-parken (bilden ovan) på en höjd över staden. När eftermiddagsbönen ropades ut halv fyra var det från tusen och åter tusen minareter på en och samma gång, tills den mest senfärdige muezzins röst blåsts bort av eftermiddagsbrisen, för att överröstas av glada skratt från parken.

Åt andra hållet ser jag Muqattambergen och försöker minnas var den stora stinkande sopstaden (bilden nedan) ligger, där människor lever på berg av sopor, där allt som kan tas tillvara och cirkuleras.

Jag färdas i Egypten på en resa arrangerad av bokförläggaren Hesham Bahari från Alhambras förlag i Furulund utanför Lund. Vi är nio som under två veckor reser med Hesham, med rötter i både Egypten och Libanon, till ”hans Egypten”, fyllt av glädje och vemod, av öknens oförglömliga skönhet. Den här onsdagen inledde vi tidigt på morgonen vid pyramiderna i Danshur, den böjda pyramiden och den röda.

Hesham säger sorgmodigt att böneutropen liksom de beslöjade kvinnorna blivit allt mer saudiska det senaste decenniet. Men det finns också annat att se och begrunda. KaIro lär mig något om himmel om helvete, om detta att vara människa i vår tid, om de som har och de som inget har, men också om historien och om framtiden.