Kultur

Efter 42 år faller Muammar Gaddafis regim i Libyen. Mediernas sändningar under måndagen präglades av eufori över att kriget föreföll gå mot sitt slut. Två tusen exillibyer bosatta i Sverige firar att det halvårslånga kriget går mot sitt slut och att diktatorn faller vilken timme som helst. Filmen ovan från CNN visar gatuscener från Tripoli under måndagen.

Den libyska sommaren är något annat än den arabiska våren i Egypten och Tunisien. USA och Nato har spelat en avgörande roll för krigets utgång. Ett dussintal europeiska länder har deltagit i kriget. Rebellernas ”trashanksarmé” har knappast själv vunnit kriget. Natoländernas insatser, också på marken (i strid mot FN-mandatet) har varit avgörande. FN-mandatet gick ut på att skydda civilbefolkningen, inte att störta Gaddafi, påminner New York Times om.

Ett nytt Libyen föds ur kriget. Vi vet alltför lite om rebellerna och om vilka motstridiga intressen som finns bland dem. Och vem kommer att stå i ledningen för det nya Libyen? Blir det en USA-marionett precis som i Afghanistan?

Libyens stora oljereserver är den främsta anledningen till västvärldens och Natos stora engagemang i landet. Tre procent av jordens olja finns i landet. Redan på måndagen började de globala oljepriserna att falla, när kriget verkade gå mot sitt slut och Libyen snart åter kan leverera olja.

Kommer det libyska folket nu att få något inflytande över hur oljan används? Eller blir det huggsexa mellan internationella oljebolag, precis som i Irak? New York Times rapporterar att oljebolagen redan börjat ta för sig. Italiens utrikesminister Franco Frattini sa på måndagen i TV att det italienska oljebolaget Eni kommer att ha huvudrollen på de libyska oljefälten. Precis som på Mussolinis tid, kan man fråga sig.

Till Europas krigförande länder har Sverige hört. Det har för politiker från nästan alla partier blivit en prestigefråga att ställa upp med stridsflygplan för spaningsoperationer. Om avsikten bakom insatsen var att ge stöd till det libyska folket borde stridsflygplanen ersättas av SIDA-koordinerade insatser för att hela krigets sår och ge stöd i landets svåra demokratibyggande. Ut med Nato, in med FN. Det som behövs nu är observatörer och poliser i FN:s regi, för att förhindra hämndaktioner och plundring.

Eller var den reella anledningen en annan, att steg för steg integrera svensk militär med Natos trupper och i strid med folkviljan utan debatt ytterligare omforma Sverige till ett Natoland?

Skyddar vi civila eller de västliga oljebolagen i Libyen, undrar Brian Becker i en artikel publicerad av A.N.S.W.E.R, Act Now to Stop War and End Racism. Becker hänvisar till ett dokument från USA:s utrikesdepartement sammanställt under Bushs presidentskap i november 2007 och offentliggjort av Wikileaks (Wikileaks reference ID 07TRIPOLI967).

Där talar man om hur den libyska regimen ”använder sina oljetillgångar nationalistiskt” i ordalag som är nära nog identiska med de amerikanska och brittiska regimernas hot mot Irans premiärminister Mohammad Mosaddeq sedan denne nationaliserat Irans oljefält 1951. Två år senare störtades Mosaddeq i en CIA-kupp, varefter amerikanska och brittiska oljebolag återtog kontrollen över Irans olja, fram till revolutionen 1979.

I det nämnda Wikileaksdokumentet hänvisar man till ett tal av Libyens president Gaddafi 2006: ”De av utlänningar kontrollerade oljebolagen har tjänat miljoner på dem. Nu måste Libyen få sin del av dessa vinster.”

Libyens oljetillgångar är de största i Afrika och de nionde största i världen.

Becker konstaterar att befolkningen i många länder kan ha befogade kritiska synpunkter på sina regimer och att också de i Libyen som stöder Gaddafi mot Natos bomber förmodligen också har kritiska synpunkter på regimen. Men, fortsätter han, regeringarna i USA, Storbritannien, Frankrike och Italien har startat krig för att skydda sina egna intressen:

”Att skydda civila eller stödja demokratiutveckling är inget som Conoco-Phillips, Exxon-Mobil och de andra stora oljebolagen bryr sig det minsta om”.

Vad det ytterst handlar om är vem som ska kontrollera den libyska oljan, Libyen eller de västliga oljebolagen, skriver Becker.

Sverige har satsat några hundra miljoner på att delta i den av FN sanktionerade operationen för att upprätthålla flygförbudszoner i Libyen och hindra landets diktator Gadaffi från att begå övergrepp mot civilbefolkningen. Många röster har höjts för att Sverige skulle kunna göra mycket större humanitär nytta genom andra insatser till stöd för utsatta civila, som sjukhus, flyktinghjälp, etcetera.

På fredagen sa socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt att han inte vill förlänga den svenska militära insatsen i Libyen, som sträcker sig fram till halvårsskiftet. Eftersom miljöpartiet, vänsterpartiet och också sverigedemokraterna går på samma linje finns det nu en reell möjlighet att med parlamentariska medel få slut på den svenska flyginsatsen.

I den debatt som följde på det svenska beslutet att delta i Libyenoperationen framkom ganska råa argument. Det handlade inte minst om att bättre kunna sälja Jas-Gripen-flygplanen, sedan de prövats i skarpt läge. Och det hela var förstås ett sätt att få in åtminstone foten i Nato. Om den drabbade libyska befolkningens behov talades det skamligt lite. Som i alla sådana här krig är kombinationen förfärlig av beredskap till gigantiska militära satsningar och ointresset för ens minimala humanitära civila insatser.

Den krigiske Nato-ivraren, folkpartiledaren Jan Björklund kallar förstås sådana resonemang för naiva. Något i sak har han inte att komma med i TT:s telegram på fredagen.

Därför: Sverige ut ur Libyen! Eller snarare, svenska stridsflygplan bort från Libyen!

Det finns ju för övrigt inga libyska flygplan kvar som skulle kunna bryta mot flygförbudet. Att påpeka detta och kräva ett tillbakadragande tycker KD:s militärpolitiske talesman, Mikael Oscarsson, med sann kristen människokärlek, inte är ansvarsfullt eftersom vi då åker ”hem med svansen mellan benen”. Men sakfrågan, då Oscarsson??

Ack dessa krigshetsande politiker!

I nästa steg gäller det än mycket viktigare: Svenska soldater ut ur Afghanistan.

Tänk om svensk utrikespolitik kunde återgå till en fredsbyggande alliansfri linje, och fred genom FN i stället för krig genom Nato.

Åtta svenska stridsflygplan och 130 personer ska under högst tre månader delta i den FN-sanktionerade operationen för att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen, beslöt regeringen på tisdagsförmiddagen. När jag skriver detta pågår debatten i riksdagen, som måste ge sitt stöd till insatsen. Sverige ska dock också ge humanitär hjälp via SIDA och olika FN-organ.

Det senare är bra. Sverige har en långa tradition av humanitär hjälp till många länder i kris och fattigdom. Behoven för sådan hjälp i Libyen och i Nordafrika kommer att vara akuta och stora.

Men varför ska Sverige med vår alliansfria tradition delta i flygaktioner mot Libyen. Demokratin kan i slutänden inte byggas av bomber.

FN har sanktionerat insatsen genom resolution 1973. Nu har USA , Frankrike och Storbritannien bombat Libyen med bland annat kryssningsmissiler, B-2 stealth bombplan, F-15 och F-16 attackflygplan. Ingen vet ännu hur många civila offer attackerna har krävt. Allt fler kritiska röster mot aktionen har nu gjort sig hörda.

Även om USA nu minskar sin del av operationen när Nato tar över befälet lär det finnas mer än nog av militära muskler för att fortsätta aktionen. Sverige borde höra till de länder som i stället fokuserar på hjälp genom icke-militära medel. FN-resolutionens “All necessary measures” syftade också på icke-militära insatser. Där hade Sveriges engagemang kunnat betyda något för det libyska folket.

Risken är att det här kriget blir långvarigt. Det är svårt att avgöra vad Sverige dras in i genom att ännu en gång gå i krig, ta till vapen, mera för principens skull än av akut nödvändighet.

För mig verkar det här först och främst vara en insats som för Sverige ännu ett steg längre mot fullt medlemskap i Nato.

USA:s luftangrepp mot Libyen har fått debattörer i landet att åter fokusera på händelsen 1988, då Pan Am Flight 103 exploderade över Lockerbie i Skottland (bilden). Alla ombord, mer än 250, omkom. Det finns de som menar att USA nu ska ta hämnd för det som skedde för över 22 år sedan, skriver mediegranskande FAIR, Fairness and Accuracy in Reporting.

”Amerikaner dog ombord på flygplanet över Lockerbie. … Jag är amerikan … och jag har alltid trott att Gaddafi är en terrorist”, sa Ed Schultz i liberala MSNBC. Fox’ Bill O’Reilly uttryckte sig så här:

”President Reagan bombade Libyen 1986 efter en terroristhändelse i Berlin, då två amerikanska soldater dödades. Två år senare sprängdes Pan Am-flygplanet. Det är dags för USA att låta Gaddafi betala för det nu. Man mördar inte amerikaner och kommer undan ostraffad, som president Reagan sa.”

Kan man hämnas med krig för händelser för 22 år sedan? Och vad var det som hände 1988? Allt började med att USA sköt ner Iranian Airs Flight 655 över Persiska Viken med en missil från krigsfartyget Vincennes, som låg i området för att hjälpa Saddam Hussein i kriget mot Iran. 290 civila dödades. Fartygets kapten Will Rogers bestraffades inte utan mottogs som en hjälte när han återvände till USA och fick senare en av de främsta militära hedersbetygelserna för ”exceptionally meritorious conduct.”

Många betraktade sprängningen av planet över Lockerbie som Irans hämnd på USA. Libyern Abdelbaset al-Megrahi dömdes år 2000 för Lockerbieattentatet.

Libyenkriget är inne på andra dagen. Få rapporter från Libyen har hittills nått omvärlden, frånsett Gaddafiregimens propagandabulletiner. Också al-Jazira har svårigheter att rapportera. På söndagsmorgonen arresterades fyra av arabiskspråkiga al-Jaziras  medarbetare, som rapporterat från västra delen av landet.

Kvinnor har sällan deltagit i protester och motstånd mot regimen, både av religiösa orsaker och av säkerhetsskäl. På söndagsmorgonen förmedlade Reuters ovanstående bild på en kvinna som uppenbarligen inte gömmer sig inomhus. Bilden är från Benghazi och kvinnan tillhör enligt Reuters rebelltrupperna. Hon skjuter i luften och firar att Gaddafistyrkorna dragit sig tillbaka från staden.

Filmen ovan, utlagd av al-Jaziras engelskspråkiga redaktion, visar diktatorns välbetalda legosoldater, tillfångatagna eller dödade i Benghazi under Gaddafis attacker just innan det internationella flygangreppet på Libyen inleddes.
Följ utvecklingen här.

Medan jag skriver den här bloggen flyger den första vågen stridsflygplan in över Libyen för att agera enligt FN-resolutionen 1973, som antogs sent i torsdags kväll. Det rör sig om franska, brittiska och kanadensiska plan.  I går utlyste Libyens utrikesminister Mussa Kussa ett eldupphör, men det tycks mest ha varit ett taktiskt drag. På lördagseftermiddagen rapporterade al-Jazira att Gaddafi-styrkor var på väg att inta Benghazi, Libyens andra stad och centrum för motståndet. Bilden t h visar motståndsmän i Benghazi.

Kommer kriget att leda till något positivt? Det här är något helt annat än det ensidiga angreppskrig mot Irak som Bush inledde för precis åtta år sedan. Nu står FN:s säkerhetsråd bakom, vilket garanterar folkrätten, och andra arabiska stater.

Kritiska röster har svårt att tränga igenom när krigseufori sprider sig. Men finns det goda krig? En kritiker är Jonathan Power som skriver att en flygförbudszon inte kommer att fungera:

”It would be “rah rah rah” at the beginning. But once planes were shot out of the sky there would be popular pressure to go in and sort out the Libyans on the ground.”

Andra, som Gilbert Achar på ZNet, påpekar att FN-resolutionen ”luktar olja”. En utdragen konflikt i Libyen leder till höjda oljepriser. Det är ingen tillfällighet att Frankrike som gått i spetsen för aktionen har blygsamma oljeintressen i Libyen och kan antas förvänta sig en större andel som belöning i Libyen efter Gaddafi. Och på svenska Newsmill skriver Anders Björnsson om ”Krigsgalningarnas julafton”.

Men fanns det alternativ, undrar jag. Om Gaddafi, som till ganska nyligen var lierad med många västländer, med grova militära övergrepp slagit ner oppositionen hade det lett till stora offer i människoliv och sannolikt följts av år av terror.

Ett PS: Läser Robert Fisk, The Independents suveräne journalist och mellanösterkännare, som skriver:

”Gaddafi is completely bonkers, a crackpot on the level of Ahmadinejad and Lieberman.”

Fredsforskaren Jan Öberg skriver om Libyen och undrar varför det inte finns några diskussioner om civila insatser för att hantera den djupnande krisen i landet. Det skulle kunna handla om medling, fact-finding uppdrag, hearings och annat – på uppdrag av EU eller FN. Det enda som tycks diskuteras är upprättandet av ickeflygzoner, vilket är en krigshandling, som inte kommer att lösa krisen utan kommer att leda till en militär intervention längre fram.

”Allt handlar om Libyen = 3,5 % av världens oljetillgångar, dubbel så stora som USA:s, ingenting handlar om fredsskapande och konfliktläkande åtgärder.”

På sin blogg skriver Richard Falk, ordförande i Nuclear Age Peace Foundation och knuten till Jan Öbergs TFF, Transnationella Stiftelsen för Freds- och Framtidsforskning, i samma anda. Han påminner om hur militära interventioner under de senaste årtiondena lett till det ena misslyckandet efter det andra, med stort mänskligt lidande till följd.

Det gäller särskilt västliga krigshandlingar i den muslimska världen under det senaste halvseklet. Falk betonar att beslut måste fattas av FN:s säkerhetsråd och att internationella lagar måste följas.

Har världen ingenting lärt av krigen i Vietnam, Irak och Afghanistan, undrar Falk. Han förfäras över de amerikanska republikaner (bland dem förre presidentkandidaten John McCain) som tycks vilja satsa miljarder dollar på ett nytt krig i Libyen –  samtidigt som man drastiskt skurit ner inhemska välfärdssystem:

”Det finns en oroande (amerikansk) beredvillighet att gå in med pengar och vapen i en ny konflikt, till synes för att visa att den imperialistiska geopolitiken inte är död, trots alla uppenbara tecken på USA:s nedgång.”

Under tiden fortsätter Muammar Gaddafi-trogna trupper att attackera rebellerna. På torsdagskvällen kom ett gemensamt fransk-engelsk uttalande där man krävde att Gaddafis attacker måste upphöra omedelbart. Bilden ovan visar rebeller nära Ras Lanuf, utsatta för bombardemang.

Tyranner ska man driva med. Den libyske diktatorn Muammar Gaddafi löper i dessa dagar amok mot sitt eget folk. Hans dagar är räknade. Men hans maktfullkomliga och desperata handlingar sprider förstörelse och död.

Vad säger Gaddafi i sina timslånga självupptagna tal? Här ett försök att översätta det han säger – eller kan det vara så att han i själva verket talar svenska?

”Över gränsen från Egypten finns ett nytt land lett av revolutionärer.” Så inleds filmen ovan från det befriade Benghazi i östra Libyen, en gjord av The Real News Network. Se hela filmens innehåll utskrivet på engelska här. 42 år av diktatur och underkastelse är över.

Människor i ett land som har nästan lika många invånare som Sverige har äntligen makt att bestämma över sitt eget öde. Diktatorn Muammar Gaddafi, som stöddes av rader av västländer, utkämpar av allt att döma sin sista strid. Stad efter stad rapporteras falla i upprorsmännens händer.

Carl Bildts uttalande förra måndagen ringer i mina öron medan jag följer rapporteringen från Libyen:

”Vi ägnar oss framförallt åt att fördöma våldet. Det kan finnas våld på båda sidor. … Det handlar inte om att stödja den ene eller andre. Det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling.”

Med Bildts bisarra logik är det som sker nu en ”orimlig” utveckling. Att en svensk utrikesminister år 2011 föredrar diktaturens ”stabilitet” framför demokrati är minst sagt kusligt.