Kultur

Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King sitt stora tal ”I have a dream” i Washington, talet som skakade och förändrade USA. King drömde om att slavarnas barn en dag skulle få sitta vid samma bord som slavägarnas barn. Fem år senare mördades han i Memphis och med mordet gick också Medborgarrättsrörelsen under.

Samma dag 2008 nominerades Barack Obama till demokraternas presidentkandidat för att några månader senare segra i presidentvalet.

Tiderna förändras. Den 28 augusti 2010 intogs Washington av den högerextrema Teapartyrörelsen som på årsdagen av Kings tal arrangerade ett möte på exakt samma plats, för att ”återta USA”. För några veckor sedan framträdde en av teapartyrörelsens medlemmar Michele Bachmann, som republikanernas ledande kandidat inför valet 2012. Den rörelse som först uppfattades som udda har blivit en faktor som man inte kan bortse från i amerikansk politik.

I dag skulle ett nytt stort Martin Luther King Jr. National Memorial (bilden) ha invigts i Washington, på årsdagen av Kings tal. Men orkanen Irene kom emellan och invigningen är uppskjuten.

På filmen nedan klipps Kings tal 1963 samman med bilder från teapartyrörelsens demonstration 47 år senare, två världar ställs mot varandra.

Revoltens åttonde dag, tisdag morgon, samlas uppemot en miljon människor i Kairo för att från Tahrirplatsen, Frihetstorget, vandra till presidentpalatset och uttrycka sin vrede över trettio års diktatur i landet, till diktatorn själv, Hosni Mubarak. Talesmän för armén har i en tevesänd deklaration förklarat att de inte kommer att använda våld mot det folkliga upproret och folkets ”legitima krav”. Diktatorn är trängd, trots att han har – halvhjärtat men ändå – stöd av sådana som Hillary Clinton och Carl Bildt i stabilitetens namn.

Själv förbereder jag den här morgonen ett föredrag om Martin Luther King medan jag med ett öga följer direktsändningarnas dramatik via BBC, al-Jazira (som regimen inte lyckats släcka ner) och CNN. Det som händer i Kairo är en aktion i Kings anda, en ickevåldsmanifestation av sällan skådat slag. Om King hade levt, han skulle fyllt 82 för några veckor sedan, skulle han ha stött revolten.

Egypten är nu off-line, sedan regimen stängt den sista internetleverantören. Google har svarat med att öppna SayNow, en tjänst för mikrobloggande. Det går att från Egypten ringa upp speciella telefonnummer och lämna röstmeddelanden som direkt konverteras till text med hashtagen #egypt.

På en blogg säger två av Googles produktutvecklare Abdel-Karim Mardini och SayNow co-foundern Ujjwal Singh att de liksom så många andra suttit klistrade för att följa nyheterna från Egypten och att de under den gånga helgen kom på idén med ”speak-to-tweet”.

Skapas framtiden i Kairo?

Martin Luther King föddes den 15 januari 1929. Han skulle ha fyllt 82 år i dag. King är en samtida, trots att han mördades den 4 april 1968 på en motellbalkong i Memphis.

Mot slutet av sitt alltför korta liv blev King en frätande kritiker av Vietnamkriget. Han vände sig mot Lyndon B Johnson, som tidigare skrivit under medborgarrättslagar, men som blivit en krigspresident i stället för att skapa social rättvisa och hjälpa de fattigaste i landet. För sin raka hållning förföljdes King med största hänsynslöshet av FBI, som inte skydde några medel för att försöka knäcka honom.

Kings tal ovan har bildsatts med bilder från Afghanistan och Irak. Det han säger skulle lika väl kunna sagts i dag, mot USA:s krig i de båda länderna.

King var en sanningssägare, en som vågade stå upp mot makten. När jag lyssnar på hans tal kommer jag att tänka på den 22-årige amerikanske soldaten Bradley Manning (bilden), som sitter i isoleringscell, anklagad för att ha förmedlat hemliga dokument till Wikileaks, bl a filmen på den amerikanska helikoptern vars besättning skrattande skjuter prick på och mördar människor på marken. Manning borde betraktas som en hjälte. Men i fängelset har han behandlats inte som en whistleblower utan som en landsförrädare och så illa att FN:s specielle rapportör om tortyr Manfred Nowak inlett en undersökning.

Kings sista aktion gällde utsatta renhållningsarbetare i staden Memphis. Dagen innan han mördades höll han ett av sina mest gripande tal, ”I have been at the Mountain Top” (lyssna på talet här under). King hade varit utsatt för upprepade dödshot. Han visste att hans liv var i fara. I talet säger han att han har varit på bergets topp och sett det förlovade landet. Ni som folk kommer att komma dit, säger King, men kanske inte han själv som person, trots att han liksom alla andra vill leva ett långt liv.

I USA är första måndagen efter Kings födelsedag nationell helgdag. I Sverige högtidlighålls numera Kingdagen, i Helsingborg med ett möte på måndag kl 18 i stadsbiblioteket, där Martin Smedjeback (bilden), ickevåldssekretare inom Kristna Fredsrörelsen, talar. Smedjeback arbetar bl a mot svensk vapenexport inom Kampanjen Avrusta som är en del av nätverket Ofog.

Mer om Martin Luther King i min bok ”Från King till Obama” (2010) och i Kunskapskanalens ”En bok en författare i veckan: http://www.ur.se/play/161066

För snart trettio år sedan tog sig åtta fredsaktivister ur Plogbillsrörelsen in på general Electrics vapenfabrik utanför Philadelphia i USA. Man gick lös på kärnvapenmissiler med sina hammare för att ”oskadliggöra” världens farligaste vapen och stänkte ner hemliga dokument med blod.

Tre av de åtta har dött, däribland den mest kände, prästen Philip Berrigan. En i gruppen, fader Carl Kabat (bilden), är i dag 75 och fortsätter hängivet kampen mot kärnvapen. Utklädd i clowndräkt, utrustad med hammare och plåtsax genomför han aktioner – med ett Martin Luther King-citat på magen: ”We have guided missles and missguided men”.

Fader Kabats senaste aktion ägde rum i Greely norr om Denver, skriver New York Times. Carl Kabat klippte upp ett håll i ett staket till en anläggning med stridsberedda Minuteman III kärnvapenmissilier. Under 45 minuter hann han spänna upp antikärnvapenbanderoller och be en bön innan han arresterades av säkerhetspersonal.

De senaste tre decennierna har Carl Kabat tillbringat halva sitt liv i fängelse. Ingen människa borde acceptera kärnvapen, säger han. oskyldiga mördas och de pengar som satsas på kärnvapen kunde användas till att bekämpa fattigdom och hunger. Fader Kabat ångrar ingenting, tvärtom.

”När jag dör vill jag att det på min gravsten ska stå Han levde verkligen”, säger han.

Det finns i dag 150 stridsberedda Minuteman III-missiler utspridda över USA.

”Varför sover man inte hela dagen liksom på natten – det tycks så naturligt & lätt – varför är man egentligen vaken?”

Så skriver Henry David Thoreau i sin dagbok den 6 augusti 1851. Thoreau är mest känd för svenska läsare för ”Skogsliv vid Walden” och ”Civil olydnad”. Den senare inspirerade både Mahatma Gandi och Martin Luther King med sin icke-våldsfilosofi och sin maning till civil olydnad som kampmedel.

Thoreau hälsar på mej de här sommardagarna. I lördagens HD recenserade Diana Holmberg Thoreaus nyutgivna ”Fågeldagbok”. På Lilla Filmfestivalen i Båstad såg jag Henrik Hellströms och Fredrik Wenzels suggestiva ”Man tänker sitt”, där den elvaårige huvudpersonen läser citat av Thoreau, som också står för filmens motto:

Det mesta som av mina grannar betraktas som gott
är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns
det något jag kommer ångra så är det med största
sannolikhet mitt goda uppförande.

Harry Belafontes ”Banana Boat song” fanns på den allra första LP:n jag köpte. Den skivan innebar calypsons genombrott och blev den första LP:n som sålde över en miljon exemplar. Orden sitter där fortfarande:

Come, Mr. Tally Man, tally me banana/ Daylight come and me wanna go home.

Men vad betyder de? Jag har hört sången hundratals gånger och ändå inte förstått förrän nu.

”Banana Boat Song” är en arbetarsång. Den handlar om bananarbetare i hamnen som under nattskiftet bär de tunga bananstockarna ombord på fartygen.

Lift six-foot, seven-foot, eight-foot bunch

När dagen gryr ska förmannen, ”Tally man”, räkna ihop ackordet för natten och betala bananarbetarna, så att de kan gå hem. De är hungriga, har bara druckit rom under natten.

Work all night on a drink a’rum

Harry Belafonte föddes 1927 i New York av föräldrar från Jamaica, pappan var kock, mamman städerska. Hela sitt liv har han varit en social aktivist och medborgarrättskämpe. Belafonte gav långvarigt stöd åt Martin Luther King och talade under marschen till Washington 1963 (bilden) vid samma tillfälle då King höll sitt tal ”Jag har en dröm”. I en intervju med al-Jazira i mars i år berättade han att King var den viktigaste människan i hans liv, ”jag var två år äldre än han när vi träffades”.

Belafonte har också varit en frän kritiker av President Bush och Irakkriget och kallade ”Homeland Security” för USA:s Gestapo.

Daylight come and me wanna go home.

Jag bilar längs Highway 80 East i Alabama från Selma till delstatens huvudstad Montgomery, samma väg som civilrightsaktivister ledda av Martin Luther King gick i mars 1965 (se filmen ovan). Det handlade om rätten att rösta. På alla vis förhindrades svarta att registrera sig. I en kommun utmed vägen, Lowndes, utgjorde de svarta åttio procent av befolkningen. Ingen enda hade lyckats registrera sig som väljare.

De här veckorna förändrades allt genom tre icke-våldsmarscher, där den första, ”Den blodiga söndagen”, innebar grovt polisvåld mot fredliga rösträttsdemonstranter (se filmen nedan). Polisbrutaliteten och flera mord på aktivister av Ku Klux Klan ledde till att president Lyndon Johnson undertecknade Civil Rights Act.

I Selma mördade klanen James Reeb, en vit präst som efter demonstrationen råkade gå till ett onlywhite-café. Han blev nerklubbad, skallen spräcktes och han dog två dagar senare. På platsen för mordet finns en slagkraftig muralmålning (bilden).

Viola Linozzo, en vit kvinna från Chicago kom till marschen med sin bil och transporterade demonstranter. Hon mördades likaså, sköts av KKK för att hon hade ”niggers” i bilen.

I dag är väg 80 ”historic route”, eftersom marscherna förändrade USA. I lantliga Lowndes har man byggt ett imponerande stort museum över kampen för lika rösträtt.

Antagligen avgjordes presidentvalet år 2000 genom orättvisa och dåliga valprocendurer i fattiga svarta kommuner, särskilt i Florida. I valet 2008 lyckades president Obama mobilisera marginaliserade grupper på ett sätt som kan ha avgjort valet. USA har förändrats. Men mycket återstår. Det är en lång väg att gå, längre än från Selma till Montgomery.