Begreppsförvirringen verkar vara monumental bland de politiker som i onsdags beslöt att slopa det årliga anslaget till Folkets Hus, vilket sannolikt kommer att leda till att stadsdelen Söder förlorar sin främsta mötesplats och enda kulturhus. Läs mer
Kommunstyrelsen knäckte Folkets Hus i Helsingborg på onsdagen. De över tre tusen namnen som Folkets Hus Vänner samlat in på en dryg vecka betydde ingenting. Huset som en länk till Helsingborgs och Söders historia betydde heller ingenting. Protester från alla föreningar som är beroende av lokaler i huset lyssnade man inte på. Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson fick igenom sin vilja i en politisk prestigeladdad maktdemonstration.
Det hela påminner om en övertydlig svart fars från 70-talet, herrarna mot folket, ni vet
Sprätten som gick på toaletten och den genren, klasskamp å det grövsta.
Danielsson styr Helsingborg som om staden vore hans privata vinstdrivande företag. Han och det borgerliga styret drar sig inte för att sparka på utsatta grupper och stadsdelar i Helsingborg. Söder avskrivs som ett ointressant förlustprojekt i sammanhanget. Har vi gettoisering att vänta? Rader av tomma affärslokaler på Söder är illavarslande.
Nedläggningen av Folkets Hus ökar segregeringen i Helsingborg och skadar Söder som innehållsligt mister en av stadsdelens bärande byggnader. Huset lär väl få stå kvar, ombyggt till insatslägenheter eller friskola, men blir inte längre den mötesplats för människor och idéer som byggnaden varit under över ett sekel.
Anslaget på 800.000 till ABF för driften av huset (enligt en tidigare överenskommelse med kommunen) motsvarar ungefär en fjärdedel av vad stan bränner under en vecka på Drömljus, den pågående ljusfestivalen. Att satsa på Drömljus och släcka ner Folkets Hus är kortsiktigt korkat och långsiktigt beklämmande destruktivt.
Folkets Hus öde avgörs på onsdag, då kommunstyrelsen sammanträder. Upprördheten har 
varit stor hos många över hotet att dra in kommunens bidrag på 800 000 kronor till husets drift. Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson har med principryttarens undanglidande piruetter hävdat att det handlat om att ingen enskild organisation – ABF – kan räkna med ett sådant bidrag.
Men det handlar inte om en enstaka förening utan om många. Det handlar om att trycka till en kulturellt missgynnad stadsdel i det obehagligt segregerade Helsingborg och om att sakna känsla för en byggnad som är starkt förknippad med Helsingborgs historia. Det handlar om att bygga murar mellan människor och stadsdelar.
I söndagens HD framgår dessutom att Danielsson inte bara är illasinnad utan illa informerad. Tidigare kommundirektören Lars Johansson skrev 2006 under avtalet då ABF köpte Folkets Hus av kommunen. Kommunens driftsbidrag var ”en förutsättning för att de skulle köpa fastigheten”, minns Johansson och fortsätter:
– Det vore ett dråpslag för Söder om lokalerna försvann. Det ligger ett stort symbolvärde i detta.
Bidraget till ABF/Folkets Hus är inte ett bidrag till en förening – utan en förutsättning för mängder av frivilliga föreningar och organisationer och för ett levande Söder i det segregerade Helsingborg.
Namninsamlingar i protest mot attacken mot Folkets Hus påbörjades under den gångna helgen både ute på stan och på nätet. Listorna kommer att överlämnas till kommunstyrelsen en kvart före styrelsens kommande möte. Antalet underskrifter närmade sig på söndagskvällen 2 000.
Skriv under här.
På nyårsafton tänker jag tillbaka på kulturåret 2012 i Helsingborg. Den
överskuggande händelsen under året i Helsingborg var kulturnämndens internbudget, klubbad för några veckor sedan, en budget som formulerade upprörande nya verksamhetsmål för Dunkers kulturhus.
Det handlar om flera saker. De lokala politikerna – i kulturnämnden och i kommunstyrelsen – tar i strid med svensk kulturpolitisk tradition över det konstnärliga ansvaret för Dunkers. De ambitioner man formulerar i budgeten innebär en total utslätning av Dunkers konstnärliga inriktning.
Dunkers ska ha en ”inriktning som kan nå breda publikgrupper”, heter det. Verksamheten ska ”ändra inriktning mot fotografi och familjeutställningar”.
På Landskrona museum visas just nu verk av Dawid, en av svensk spännande fotokonstnär. Ingen familjeutställning, allt är inte föreställande, inget för Dunkers. En av Sveriges främsta fotografer Gerry Johansson lever i Kullabygden men har världen som arbetsfält. Hans bilder är knappast ”familjeutställnings”-mässiga. Inget för Dunkers heller. Fotografen Ralph Nyqvist, numera bosatt i Malmö, dokumenterade under decennier liv och människor i Helsingborg. Men Ralph skulle säkert bli förbannad om man klassade hans bilder som en familjeutställning.
Höganäs museum har i höst visat målningar av surrealisten Max Walter Swanberg tillsammans med verk av fem framstående regionala konstnärer. De utställningarna hade aldrig kunnat visas på Dunkers med den nya inriktningen.
Vad återstår för Dunkers? Hötorg, nonsens och kanske lite Bamse och Snövit. Det är beklämmande.
När Dunkers invigdes och under institutionens första fem år var kulturhuset en av de mest intressanta institutionerna på Sveriges kulturkarta. Peter Danielssons och Mats Sanders Dunkers är inget annat än en pinsamhet, en förolämpning mot alla som arbetar med eller är intresserade av kultur. Dessutom är de nya målen ett hån mot minnet av Henry Dunker och mot de dryga 300 miljoner kronor som Dunkersstiftelsen satsade på kulturhuset.
Kerstin Hassner, Helsingborgs kulturchef sedan 2009, får sparken. Stadsdirektören Palle 
Lundberg avskedar henne rätt av. Omständigheterna påminner om när Dunkers chef Niels Righolt avskedades för fem år sedan, vid den här tiden på året.
Kulturnämndens ordförande Mats Sander ställer sig bakom Lundbergs fögderi. Han nämner särskilt ”kultursamordningen” som ett ”förändringsuppdrag” som Hassner inte skulle ha genomfört tillräckligt entusiastiskt. Men ”kultursamordningen var – och är – ju provinsiell gallimattias i kubik.
Jag kan inte se att Kerstin Hassner varit det stora problemet i Helsingborgs kulturliv de senaste tre åren. Hennes chefsegenskaper vet jag inget om. Men hon har ett genuint kulturintresse och har varit mycket mera närvarande i Helsingborgs kulturliv än potentater och sprättar som Mats Sander eller Peter Danielsson, för att tala om de verkliga trollen.
Under en debatt i samband med Dunkers tioårsjubileum häcklade Sander HD:s kritiska journalistik och deklarerade att han profilerade sig via sin egen blogg. Men en dag som denna tiger han, naturligtvis. Ynkedom.
Det är politikerna som är problemet i Helsingborgs kulturliv, inte tjänstemännen. Maktfullkomliga figurer som Anders Lundström, Mats Sander och den genuint kulturointresserade Peter Danielsson har kvaddat den kultur i Helsingborg som generationer har byggt upp. Det är beklämmande.
Stadsteatern håller på att återhämta sig efter förre teaterstyrelseordföranden Tore Bryneholts övergrepp på organisationen. Men vad händer nu med Helsingborgs symfoniorkester, flaggskeppet i Hesingborgs kulturliv?
Nye vd:n Bo Aurehl som utsågs samma dag som Kerstin Hassner sparkades inger knappast förtroende 
med sina banala uttalanden fokuserade på sponsorer och näringsliv och inte på orkesterns musikaliska kvaliteter. Ska orkestern säljas ut nu? Eller krympas? Sparkraven på orkestern motsvarar tre musiker, i runda tal Kerstin Hassners avgångsvederlag.
Helsingborg som stad behandlar kulturen med en häpnadsväckande nedlåtenhet som inte kan ha många motsvarigheter i landet.
Helsingborgskulturen måste spara sju miljoner 2013, skrev HD den 26 november i fjol. Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson drev frågan. Och hans handgångne man kulturnämndsordförande Mats Sander förklarade i en annan HD-artikel att ”Skatteintäkterna kommer att minska framöver”, samtidigt som han utbasunerade anställningsstopp inom Helsingborgs kulturliv.
Många förstod inte varför just kultursektorn skulle få ett sparkrav på sju miljoner för förväntade minskade skatteinkomster.
Nu visar det sig att antagandet var käpprätt åt skogen fel. Helsingborgs skatteutfall 2013 blir 52 miljoner bättre än förväntat, skriver HD. I samma artikel understryker stadens ekonomidirektör att ”stadens ekonomi är god”.
Därmed finns förutsättningar för att återställa kultursektorns illa tilltufsade ekonomi. Att det finns pengar är solklart. Sparkravet på sju miljoner bör strykas i den nu uppkomna situationen. Frågan är om det finns politisk vilja.
Symfoniorkesterns anslag måste göra det möjligt att bibehålla antalet musiker i orkestern och samtidigt ge musikerna avtalsenliga lönehöjningar. Det är ju pinsamt att ens behöva påpeka något så fullständigt självklart. Detsamma gäller de helt uteblivna anslagen till sommarens pianofestival i Helsingborg, som är en skam för staden, liksom villkoren för musiken och utställningarna på Dunkers.
Dunkers kulturhus lever upp dessa jubileumsdagar. Men sen då?
Under onsdagens debatt på Dunkers lovade Mats Sander att verka för mer pengar till kulturen. Vi var flera hundra som faktiskt hörde det! Nu har han en ärlig chans att visa att han menade det han sa.
Nya planer för ”Sveriges mest attraktiva tomt”, heter det i ett pressmeddelande på kommunens hemsida, utlagt efter en presskonferens på onsdagsförmiddagen. Saltkristallerna, höghuset som skulle kasta sina skugga över Hamntorget och Stortorget, är tack och lov inte längre aktuellt.
Efter alla bisarra turer läser jag det korta meddelandet med skepsis. Bland annat citeras Peter Danielsson, kommunstyrelsens ordförande:
– Det finns bred politisk enighet om att Ångfärjetomten ska användas för att utveckla Helsingborg till en ännu attraktivare stad för helsingborgarna. Omtaget möjliggör en centralt placerad hotell- och kongressanläggning som skapar välbehövliga nya jobb och nya bostäder. Dessutom blir Ångfärjetomten en tryggare och mer levande plats.
Jag förstår att Peter Danielsson känt sig otrygg med Ångfärjetomten efter alla opinionsstormar mot Saltkristallerna. Kommer omtaget att göra honom tryggare??
”Omtaget” har som första prioritet att snabbt bygga en hotell och konferensanläggning på samma plats som tidigare, efter en utredning som man låtit göra. Midroc är kvar på banan, det tycks vara det viktigaste. Ångfärjestationen och The Tivolis verksamhet är inget prioriterat, ingen grundförutsättning. ”Ångfärjestationen ska prövas i befintligt och flyttat läge”, heter det. Suck.
Är det kontentan av den långa debatten att en hotell- och kongressanläggning gör ”Helsingborg till en ännu attraktivare stad för helsingborgarna”? Nejh, verkligen inte. Det var ju just det som helsingborgarna reagerade mot, att platsen gentrifierades på ett sätt som skadade ”stadens själ” och störde kontakten med havet, att politikerna sålde ut staden och det man floskulöst kallar ”Sveriges mest attraktiva tomt”.
Det ser ut som om man gör ett nytt försök att råna medborgarna på Helsingborgs mest oskattbara urbana värden för ”besöksnäringens” och Midrocs skull. Jag hoppas att jag har fel.
Stadsbyggnadsförvaltningen har tagit fram en kultur- och volymstudie samt idéskisser för Ångfärjetomten där hänsyn tagits till kommuninvånares och länsstyrelsens synpunkter. Det låter ju bra, liksom resonemangen att den nya bebyggelsen ska anpassas till den befintliga och med hänsyn tagen till ”riksintresset”.
Nu är det bråttom, bråttom. Stadsbyggnadsnämnden ska ta fram nytt planprogram för samråd redan i vår. Kommer det att ge andrum åt eftertanke och nytänkande?
Två underliga och olika skisser av förslaget presenteras. Med pressmeddelandet på hemsidan finns en skiss där Ångfärjestationen ligger onaturligt inklämd kvar på nuvarande plats. Inne i materialet finns en nästan likadan skiss, där Ångfärjestationen flyttats till andra sidan Hamntorget, precis så som man planerade i de ursprungliga Saltkrikstallerna. Jag antar att det är den varianten som kommer att gälla till slut (se bilden här under).
Därför känner jag mest skepsis, tills jag övertygas om motsatsen.
”Verksamheten i Helsingborgs symfoniorkester och konserthus tar skada av den obegripligt motsägelsefulla och valhänta politiska process som pågått en längre tid. Allvarligast är att bolagets styrelse, av kommunalråden, på oklara grunder förhindras att rekrytera ny VD. Detta trots att det enligt den nya, av kommunfullmäktige beslutade ordningen, är bolagsstyrelsens ansvar att rekrytera en kompetent ledning för bolaget …”
Så skrev Pär Enblom, musiker i Helsingborgs symfoniorkester och fackordförande i Sveriges yrkesmusikerförbunds avdelning 10, nyligen i en upprörd skrivelse.
Då hade Kenneth Lantz, kristdemokratisk styrelseordförande i Helsingborgs symfoniorkester och konserthus, gått ut med att ”ägarna” eller ”ledningen i rådhuset” gett direktiv om att skjuta på beslutet. Lantz’ formulering är skrämmande. Den tycks bygga på den djupt odemokratiska synen att Helsingborgs kommun fungerar som ett företag, där vd:n, dvs kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson, alltid har sista ordet i alla frågor. Och att ”företagsledningen” ”i Rådhuset” äger symfoniorkestern, som om det inte vore helsingborgarnas orkester.
I måndagens HD förnekar Peter Danielsson att han gett några direktiv och han uttrycker sig klart: ”Det där stämmer inte alls”. Bra!
Men Lantz står på sig. Direktivet ”från ovan” var ”glasklart”.
Så där blir det när man inte tillämpar demokratiska och protokollförda beslutsformer, där ansvariga kan ställas till svars för beslut – i det här fallet beslut som med Pär Enbloms formulering skadar symfoniorkestern, vilket många, många musikintresserade i Helsingborg känner djup oro över.
Lantz säger att han nu ”lägger kraft” på att ”före jul” lösa om konserthuset och teatern ska ha gemensam vd eller ej. Det är knappast något lugnande besked.
Peter Danielsson är arg, läser jag i onsdagens HD. Kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg ogillar socialdemokraternas nya hållning
i frågan om Saltkristallerna, som innebär att mångmiljonbygget inte kan genomföras och att Ångfärjestationen bevaras. Danielsson är djupt orolig för hur omvärlden ser på Helsingborg efter detta.
– Det är jätteviktigt att ha bra relationer med exploatörer …
Men bäste herr ordförande, det är ju inte ”omvärlden” som har valt dej och inte heller ”exploatörerna”. Det där har du fått om bakfoten. Det är ju faktiskt väljarna här i Helsingborg som du ska bekymra dej om och inga andra.
Jo, kanske ska du också bry dig om Länsstyrelsen, som ser till att lagarna i landet följs och med stor skärpa gång på gång har understrukit att Saltkristallerna bryter mot lagarna och inte är förenligt med det noga definierade riksintresset.
Hur vore det med en grundkurs i demokrati? Bättre sent än aldrig.
Första budet är ju inte så svårt: En demokrati utgår från väljarna, inte från exploatörerna.
Andra budet är inte heller krångligt: Demokrati är mer än enbart en röstsedel vart fjärde år.
Det fanns en lång tid med positiv rivalitet mellan de båda skånska städerna Helsingborg och Malmö. Länge var Malmö på dekis mer eller mindre. Sen svängde det rejält. Helsingborgs tillbakagång kulturellt och urbant har varit markant de senaste fem åren. Striden om Saltkristallerna är bara ett av flera symptom på detta illavarslande tillstånd. Hur kan de ledande politiska partierna driva en fråga på det viset, som om ett kongresshus och ett lyxhotell vore det viktigaste för att bygga en stad med utvecklingsmöjligheter för framtiden, en stad också för unga människor?? Vilken inkrökthet. Ack, så bedrövligt.
Tacka vet jag Malmö! I dag är Malmö en av Sveriges mest attraktiva städer, med ett dynamiskt kulturliv, en blomstrande högskola och urbana levande miljöer, där människor med olika kulturell bakgrund tillsammans skapar en levande stad, med halva befolkningen under 36 år.
”Varför vill alla bo i Malmö?” var rubriken för ett nära nog timslångt högintressant program i radions P1 på onsdagseftermiddagen i kulturradions K1. Det sänds i repris torsdag kväll 18.15 och du kan lyssna på det över webben, via SR:s programsida. Man väjde inte för problem som finns, som ungdomsarbetslöshet, och underrubriken var ”ett program om tillväxtområden, kackerlackor och framtidsoptismism”. Men tonen bland de som fick komma till tals var genomgående entusiastisk om Malmö. Den gamla arbetarstaden har förvandlats till Sveriges mest attraktiva stad.
Programmet handlade om staden som har Sveriges snabbaste tillväxt, som gärna pratar om integration och deltagande och har en befolkning som består av mer än 160 nationaliteter. Dramatikern Jonas Jarl talade med sex personer om Malmö, däribland den danske kulturkonsulten Niels Righolt, som bara hade gott att säga om Malmö. Righolt sparkades ju brutalt från posten som chef för Dunkers.
Hur har Malmö kunnat bli en så dynamisk stad medan Helsingborg förlorat så mycket av sin attraktionsförmåga? Det behandlades förstås inte i programmet, men tål verkligen att tänka på. Varför har det mentala avståndet mellan Peter Danielssons Helsingborg och Ilmar Reepalus Malmö växt så dramatiskt? Bara på fotbollsplanen kan Helsingborg hålla jämna steg med Malmö, åtminstone nästan.
På bilden ovan förs Kockumskranen bort för transport till Korea.
hd.se
