I USA tar alla alltid bilen. Det finns parkeringar och parkeringhus precis överallt. Att parkera bilen och inte behöva gå mer än 50 meter dit man är på väg tillhör de grundläggande medborgerliga rättigheterna, liksom ett lågt bensinpris. Amerikaner kör biffiga bilar och de går inte till fots, städerna är inte byggda för fotgängare.

Bara korkade européer går till fots, liksom skaran joggare som stapplar eller springer längs de trafikerade vägarna vid alla tider av dygnet.

Amerikanska p-mätare är inte som våra. I staden Montgomery lägger jag på mynt i en ålderdomlig mätare vid trottoaren och informeras bryskt om att jag får stå där högst i en timme. Att fylla på med flera mynt när tiden gått ut ”is a crime” = Alcatraz gissar jag.

Till saken hör att det finns hur många tomma p-platser som helst, också vid rusningstid.

I mångmiljonstaden Atlanta hittar jag en parkering några hundra meter från CNN:s högkvarter. För en enhetstaxa av fem dollar kan jag parkera ett dygn.

Jag stoppar in en femdollarsedel i en springa för den p-ruta jag hamnat på och petar ner den med en särskilt mojäng, som i en liten brevlåda. Tekniken verkar finnas kvar från bilismens barndom så där 1890.

Sen tar jag flyget hem.

Alonzo Herndon föddes som slav i småstaden Social Circle i Georgia. Pappan, en vit man, hade en av sina slavar som älskarinna. Efter inbördeskriget och slaveriets avskaffande kördes mamman och barnet bort från pappans gård.

Det var kärva tider. Alonzo växte upp, kämpade och hade tur, det gick bra för honom. Så småningom ägde han tre frisörsalonger i Atlanta. Han öppnade ”Christal Palace” med 25 stolar och många anställda. Där kunde man inte bara klippa sig och få skorna putsade utan också få resskrynkliga kläder strukna. ”Finest barbershop in the world”, annonserade man.

Herndon blev Atlantas förste svarte miljonär och startade ett försäkringsbolag, Atlanta Life Insurance, som i dag finns i 17 delstater i USA med två miljoner kunder. Han om någon var The American Dream, slaven som blev miljonär.

Alonzo Herndons hem i Atlanta har klassats som nationellt kulturarv. Efter Alonzos död 1927 bodde hans son Norris kvar där till sin död 1977.

Norris gav i hemlighet pengar till Medborgarrättsrörelsens aktivister, särskilt för att kunna betala borgen för fängslade. Senare blev byggnaden museum över ett öde och en epok  USA:s historia.

Roberta, en medelålders svart kvinna, visar runt i det pampiga huset. Hon har just guidat två busslaster 8-åriga knattar från någon svart kyrka. Jag undrar vad de tänkte. De som växer upp i svarta distrikt här i Atlanta har inte stora chanser att bli miljonärer.

Mobilen ringer, det är Robertas dotter som just kommit hem från Qatar, där hon varit flygmekaniker för den amerikanska armén.

På St James Hotell i Selma Alabama poserar ett gulligt brudpar för fotografen. Hotellet är byggt på 1830-talet, på den tiden när enorma rikedomar från bomullsplantagerna samlades i staden. Det är en plats där tiden stannat. På kvällen blir det stor bröllopsfest långt fram på småtimmarna, i hotellets trädgård med utsikt över Alabamafloden.

Selma har svart befolkningsmajoritet och svart borgmästare. Men mönstret liknar det i många andra städer. Fattiga svarta i en nergången innerstad, de vita mest i highwaysförorterna.

Det som brukade kallas ”colour line”, den knivskarpa gränsen mellan raserna finns kvar i många avseende och alldeles särskilt när det gäller äktenskap. Den djupa södern har förändrats men mest på på ytan.

– Det finns få blandade äktenskap i Selma, suckar James E Jackson, präst i Browns Chapel. En svart man som var soldat i Tyskland träffade där en vita kvinna, men det är allt jag kan påminna mig.

Bed and Beer står BB för i Shack Up Inn BB, inte Bed and Breakfast. Hotellet ligger ute på vischan i Mississippi på en gammal bomullsplantage, Hopson Plantation. Plantagen grundades 1852, på slaveriets tid. 1944 var man den första odlaren som med Internationell Harvester revolutionerade bomullsodlingen genom mekaniska plockningsmaskiner. Alla plantagearbetarna, mest svarta före detta slavfamiljer, förlorade sina jobb och tvingades söka sig en ny existens norrut, många i Chicago.

Ute på fälten står spröda bomullsplantor i oändliga rader, de skördas först till hösten.

2009 har turister ersatt daglönearbetarna. I plantagens gamla byggnader av korrugerad plåt finns ett av de häftigaste hotell jag bott på, omgivet av gamla rostiga maskiner från bomullstiden.

Vi är inte Ritz, heter det i Shack Ups reklam, och tack för det.

Ingen frukost på morgonen, men den stora ”lobbyn” (ovan) svänger av Bob Dylan musik.