Hos Elvis och Biskop Al Green

Dela denna artikel

1 juni, 2009 klockan 06:19

Graceland, Elvis Presleys hus i Memphis, är den näst mest besökta museibostaden i USA – efter Vita huset. Folk från hela världen söker sig hit. En danska som är Elvisfantast är här för sjätte gången.

Elvis är hemma – om än bara i sin grav, där han vilar med farmor på ena sidan och mamma på den andra.

Jag slussas som på en flygplats genom Graceland. Matarbuss, kontrollstationer. Det är kitchigt och rösten i audioguiden är smörig. Men ändå, på någon timme hör jag så mycket Elvis att jag smälter, inte för Graceland som är ett gräddbakelsehus men för Elvis musik, som är så djävla full av liv och känsla fastän 32 år har gått sedan han dog, bara 42-årig.

Full Gospel Tabernakel ligger nära Elvis Presleyboulevarden inte långt från Graceland. Det svänger rejält om kyrkan under biskop Al Greens söndagsmässa i tabernaklet. My God! Så är också biskop Green en levande soullegend, inte bara i Memphis.

Så söta och imponerande de äldre svarta damerna i sina vackra kläder och färgstarka stora hattar var sen – och som de rockade loss! Mahalia Jackson var nog också där som en ängel.

Beale street och Mystery Train

Dela denna artikel

31 maj, 2009 klockan 06:30

Beale street i Memphis är blusens vagga. Men det var då. Dricker en Budweisser medan en Elvislookalike i vit kostym långt i bakgrunden mimar Heartbreak Hotel. Han är fejk. Liksom det mesta längs dagens Beale street. BB King, bluesens kung, har reducerats till ett varumärke. Musiken, muzaken, längs gatan är en kakafoni. Överrösta och sälja. Allt är större än det var. Och plastigare. Ingenting känns genuint.

Men – ute på gatan slår några svarta grabbar i 15-årsåldern otroliga serier av frivolter. Kvällssolen lyser över dem och alla tusentals besökare. Mitt hjärta slår volter det med.

Tar spårvagnen längs Main street till kvarteren runt stationen. Inte mycket med den, folk har ju bil i dag.

Arcaderestaurangen ligger i närheten, Memphis äldsta, från 1919. Jim Jarmusch spelade in stora delar av sin suveräna Memphisfilm ”Mystery Train” där. Jag återvänder in i filmen och följer efter det unga japanska paret på jakt efter Elvis. Träffar också nattportiern i den röda kavajen och hör ett skott.

”Rötter” i Tennessee

Dela denna artikel

30 maj, 2009 klockan 06:55

En timmes körning från Memphis i Tennessee ligger författaren Alex Haleys (1921 – 92) barndomshem och hans grav i utkanten av den lilla staden Henning. Jag ringer på museidörren och Beverly Johnson (bilden nedan) öppnar, hon hör till Haleys stora familj, och visar runt. Huset var morföräldrarnas hem. På en vägg hänger en bild på mormor Cyntihia och hennes två systrar. Det var de som berättade om släktens historia tillbaka till slaveriet för den unge Alex som lyssnade och lyssnade och bara ville veta mer, berättar Beverly, som förstås själv träffat Alex många gånger.

Huset är gediget. Alex morfar handlade med timmer, familjen hade det gott ställt. Som enda afroamerikanska familj i Henning hade man tidigt telefon med talrör – tillsammans med bara sju andra. I rummet bredvid köket står en tidens nymodighet, ett isskåp, huset byggdes 1919 innan elen och kylskåpen kommit till stan.

Alex Haleys ”Rötter” publicerades 1977 och skildrar hans egna familjerötter, tillbaka till slaven Kunta Kinte, som rövades bort från sitt hem i Gambia och fördes som slav till USA. Boken blev en internationell succé (finns också på svenska) och den filmatiserade TV-serien hör till de mest sedda TV-programmen någonsin.

Haley är också den mest läste afroamerikanske författaren. Hans bok påminde om slaveriets historia, i dagens USA ofta nämast osynlig. Det finns besynnerligt nog inget nationellt museum över slaveriets förbrytelser.

Henning är en ”svart” stad, som en gång måste ha präglats av en levande afroamerikansk kultur. Huvudgatan har genuint amerikansk småstadskaraktär. Men något har hänt, hus förfaller, många affärer och matställen har slagit igen, hela stadens centrum andas förfall.

På Square Books med Grisham och Faulkner

Dela denna artikel

29 maj, 2009 klockan 04:52

Square Books vid torget (bilden ovan) i Oxford i Mississippi är en av dessa otroliga amerikanska bokhandlar, med stort urval, sent kvällsöppet, sköna fåtöljer och ett kafé att bara hänga på timme efter timme som jag själv. Ett stort skyltfönster har signerade böcker av lokala författare. Oxford är författarnas stad.

En av dem är John Grisham (hans bok på bilden). Som svensk ljudbok i bilen lysnar jag på Grishams ”Den samvetslöse” (”The Appeal), som utspelar sig i Mississippi och skildrar genomkorrupt politik och ett rättsväsende, där allt kan köpas för pengar. Det handlar om delstatens högsta domstol om om en cancervållande utsläppsskandal. Grisham lever i Virginia men har hus i Oxford.

Oxfords paradnummer är William Faulkner (1897 – 1962) som fick Nobelpriset 1950. Han levde i Oxford en stor del av sin barndom och sitt vuxna liv från 1930 till sin död. Jag hälsar på honom i hans Rowan Oak, som ligger i en grönskande trädgård, med höga cederträd och blodtörstiga myggor. I huset finns hans skrivmaskin, hans båda kameror, hans ridstövlar och hans gevär.

Själv har han efter sin död gått och satt sig på en bänk utanför City Hall och blivit skultptur av brons i den stad och den värld han så många gånger skildrat, som om det inte räckte med böckernas odödlighet. Därifrån kan han hålla koll på att allt går rätt till i Lafayette County eller Yoknapatawpha County som det heter i böckerna.


Southern breakfast

Dela denna artikel

29 maj, 2009 klockan 04:02

Söt pulvergröt, oätligt bröd, no fat sötad jordgubbsyoghurt, vattnigt kaffe, transfettfullproppade kakor, översöt juice – allt serverat på och i plast, skumplastkaffekoppar, lättspruckna engångsglas och vingliga engångsbestick, fula skära skumplasttallrikar – sådan är motellfrukosten i den amerikanska Södern, allt medan fälten utanför dignar av frukter och persikorna just har mognat.

TV:s står på. Fox News släpper ut sliskiga nyheter in i mina frukosttankar. Homosexuella ska inte få gifta sig i Kalifornien, tack gode Gud! Hurra för Dick Cheney, vattentortyr och Guantánamo. Allt var bättre på Bushs tid.

Jag äter så fort jag kan med tilltagande illamående, för att snabbt sen samla ihop plast och matrester och fösa ner det hela i en stor tunna, vars innehåll bidrar till det pågående bygget av ofantliga giftiga sopberg.

James Meredith och de svartas rätt att studera

Dela denna artikel

28 maj, 2009 klockan 06:11

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

”Var det värt två liv, din djävla nigger”, ropade en vit student till James Meredith, när denne för femte gången försökte registrera sig som förste afroamerikanske student på ”Ole Miss”, universitetet i Oxford Mississippi. Det var den 1 oktober 1962. James var inte ensam. 31 000 soldater var där för att skydda honom. Den dagen (se filmen ovan) fanns det tre gånger så stora amerikanska trupper i lilla Oxford som i Västberlin. En mobb på 3000 hade under fjorton timmar attackerat universitetet med Molotovcocktails, betongblock och tegelstenar. Till slut kunde Meredith – med stöd av lagen och Högsta Domstolen – registrera sig.

Bob Dylan skildrade det som hände i ”Oxford Town”, en låt på hans andra album, ”The Freewheeling Bob Dylan”.

På universitetet trakasserades den ensamme svarte studenten dagligen. När han skulle äta vände de vita studenterna sig bort från honom. De som bodde i samma studenthus, Baxter (bilden), höll honom vaken natt efter natt genom att dunka med en basketboll i golvet över hans rum. Nadine Cohodas har skildrat detta i sin bok ”The Band Played Dixie”.

För att Meredith skulle kunna studera skyddades han av flera hundra soldater under ett helt läsår, på order av president Kennedy.

Det är slutet av maj 2009. Jag talar med tre svarta studenter på ”Ole Miss”, de studerar radiojournalistik. Tänker de på James Meredith, frågar jag. Jo, särskilt på årsdagen, säger de.

Men här är ok nu, menar de. Och det känns så. Men allt det som hände är ändå så obehagligt nära i tiden.

Lyceum, administrationsbyggnaden från mitten av 1800-talet har pampiga grekiska pelare (med skottskador från 1962). Bakom finns en skulptur tillägnad James Meredith. Den svarte studenten avbildas i brons i naturlig storlek framför en portal på vars framsida står skrivet ”Mod” och på andra sidan ”Möjligheter”.

Det är bara ett Men. Skulpuren kom på plats först 2006, 44 år efter den händelse som har beskrivits som den mest allvarliga konfrontationen mellan staten USA och en delstat, det då öppet rasistiska Mississippi.

James Meredith är i dag 76 år. Efter sin examen i Oxford fortsatte han sina studier i Nigeria. När han kom hem ledde han 1966 en medborgarrättsmarsch, ”March against fear”, till Jackson.

En krypskytt nära nog dödade honom i samband med marschen, så stort var det hat han hade väckt bland de stora grupperna militant rasistiska vita. Jack R Thornell vann 1967 Pulitzerpriset för årets bästa foto med sin bild på den skjutne Meredith (nedan).

Därefter gav James Meredith upp sitt engagemang för Civil Rights. Han började arbeta politiskt för republikanerna. I dag är han 76 år och försörjer sig med att sälja begagnade bilar utanför Mississippis huvudstad Jackson.

107 vita män av 111 domare i USA:s HD

Dela denna artikel

27 maj, 2009 klockan 05:53

Högsta domstolens nio ledamöter i USA utövr ett inflytande som ofta är jämbördigt med eller större än presidentens. På tisdagen nominerade Barack Obama Sonia Sotomayor till ny HD-domare  (som jag förutspådde i min blogg häromdagen). Det innebär att en hispanic, (latinamerikansk bakgrund) för första gången har möjlighet att bli en av de nio. Det är inte heller betydelselöst att det är en kvinna som nominerats.

Domstolen har hittills haft alltsomallt 111 ledamöter. 107 av dem har varit vita män. Domstolen har varit och är grabbarnas lekstuga. Jag gissar att det är en anledning till att USA fortfarande tillämpar dödsstraff och att Högsta domstolen fastslagit att dödsstraffet inte är oförenligt med konstitutionen.

På CNN påpekar en kommentator att det demografiskt ser ut som om hispanics på 2050-talet kommer att vara den största etniska gruppen i USA och att  Sotomayor rimligen kommer att följas av fler personer med latinamerikansk bakgrund på höga poster. De vita grabbarna som styrt och ställt till det kan inte länge göra anspråk på ensam makt i all evighet. Jag hoppas att vi sett slutet av den Texas-machomentalitet som den förre presidenten stod för och som ställt till så mycket elände både i USA och resten av världen.

Jag satt och åt frukost på Redmont hotell i Birmingham Alabama, när president Obama klev in i rummet, via TV:ns direktsändning, för att presentera sin kandidat. Frukostätarna tystnade. Historiens vingslag fladdrade genom rummet. Det var svårt att inte bli starkt känslomässigt berörd. USA håller på att dramatiskt förändras  till det bättre. Vi lever i en tid av försiktigt hopp.

På Whistlestop Café i Stekta gröna tomater

Dela denna artikel

26 maj, 2009 klockan 05:36

USA firade Memorial Day på måndagen, till minne av sina stupade soldater i alla krig. Orden heder, ära, mod ekade över landet. Men vad sysslade egentligen den döde sjubarnspappan med i Vietnam? Och USA:s ockupationssoldater i Irak är de hjältar? Operation Iraqi Freedom säger man om och om igen. Vems frihet? Usch nej.

Alabama är den delstat i USA som sedan 1900 har sänt ut flest soldater per capita i USA:s alla krig. Namnen på 11 000 döda soldater finns förtecknade på ett monument i Alabama Veterans Memorial Park i utkanten av Birmingham.

Efter att ha varit där står krig, ära och alla falska lögner mig upp i halsen. Alabama är också tillsammans med Mississippi den delstat i USA där Ku Klux Klan varit starkast in i våra dagar. Klanen mördade Medborgarrättskämpar här på 60-talet med hjälp av polisen.

Whistlestop Café i filmen ”Stekta gröna tomater” var ett ställe som Klanen terroriserade. Men det är inte därför jag reser dit ut från Birmingham utan för att jag gillade både filmen och fiket i filmen. Men caféet är förstås stängt. Memorial Day i USA är som långfredag i Sverige på 50-talet. I verkligheten heter stället Irondale Café och ligger precis som i filmen alldeles bredvid järnvägsspåren.

I stället för Gröna tomater på Irondale Café blir det en pizza på Cheesecake factory på köpcentrat The Summit. Där är förstås öppet.

Sonia Sotomayor till Högsta domstolen?

Dela denna artikel

25 maj, 2009 klockan 04:48

Barack Obama ska de här dagarna, kanske redan tisdag, föreslå en ny ledamot till högsta domstolen. I Sverige hade något liknande varit en formalitet. Men i USA är det annorlunda. Högsta Domstolen har ett avgörande inflytande över hur konstitutionen tolkas och valet av domare ser många som Obamas viktigaste beslut under hela presidentperioden, med tanke på att domarna väljs på livstid.

Sex kandidater presenteras i medierna som huvudkandidater. Fem är kvinnor. I HD finns nu bara en kvinna bland nio domare.

I en intervju på TV-kanalen C-SPAN berättade Obama om hur han resonerade inför det svåra valet, det handlar om kön, etnicitet, juridisk kompetens, personlighet och i all synnerhet om empati. Ålder är också viktigt. Många av domarna är över 70.

Obama kan komma att välja en kandidat som inte bara ”förstår hårda tider” utan också ”har levt dem”, läser jag i Savannah Morning News. Det skulle kunna peka på Sonia Sotomayor (bilden), född 1954, dotter till immigranter från Puerto Rico, med hispanicbakgrund, uppväxt i Bronx sociala djungel.

USA förändras om personer med empati och djupa personliga livserfarenheter får ledande tjänster. Domstolens inflytande är i många frågor större än presidentens.

USA:s högsta byggnad

Dela denna artikel

24 maj, 2009 klockan 01:41

Vägen till fyren på Tybee Island söder om Savannah, vid Atlantkusten i USA, kantas av anslag som ”Daily shark fishing”, ”$ 100 fine throwing trash on the highway” och ”Korean War Veterans memorial Highway”. En överkörd sköldpadda ligger med benen i vädret vid vägkanten.

Fyren byggdes av trä och stod färdig 1736. Den gången var den Amerika:s högsta byggnad, läser jag i min guidebok. Det var Savannahs grundare James Oglethorpe som insåg att fyren var nödvändig för sjöfarten, för att visa vägen till Savannahflodens inlopp.

Så vitt jag vet finns det i dag en del högre hus i USA, men vad gör det. Fyren var störst först.

Oglethorpe var för övrigt en ganska juste kolonialist. Han förbjöd i kolonin slavar, katoliker och advokater. En av hans bästa vänner var indian.

Dagens fyr är inte den ursprungliga utan den fjärde. Atlanten gick hårt åt de första, sedan satte man fyr på fyren under inbördeskriget.

För att komma upp till toppen måste man gå 178 trappsteg. Däruppe kan finnas getingar, varnar man. Förbjudet att tugga tuggummi trapporna. Man kan få hjärtslag i trapporna. Jag håller mig på marken.

På bilden syns fyren sådan fyrvaktaren kunde se den genom sitt fönster. I dag är han bortrationaliserad.

Huvudnyheter