Väla ska byggas ut. 700 nya jobb skapas på så vis, läser jag, när jag efter en månads resa i den amerikanska Södern är tillbaka i Helsingborg och går igenom högarna av tidiningar som samlats.

Väla är ok som det är. Men varför ska det bli större? Ska vi nödvändigtvis behöva gå mot en liknande fullständigt hopplös utveckling som i USA, undrar jag. Där har stad efter stad kollapsat, stadskärnorna är folktomma, det finna inga affärer och matställen. Allt sker ute kring motorvägarna vid stora köpcentra. Det är där folk lever, vid motorvägarna och i avlägsna segregerade förorter.

Vi är så vana vid den europeiska staden att vi tar den för självklar. Men det är den ju inte, som så mycket annat kan också staden komma att ”amerikaniseras” på kommersialismens villkor. Någonstans finns en brytpunkt, när centrum blir ”olönsamt” och faller sönder. Då kommer vi inte längre att kunna fortsätta att gå till fots i en stad som lever, där det finns affärer, matställen, fik och andra människor. Det kan gå fortare än vi tror.

I Alabama bodde jag en helg i Birmingham, en gång en stor industristad. I downtown fanns inga människor överhuvudtaget, ingenstans att äta, inte en gång café. Jag gick mellan tomma parkeringshus, öde parkeringstomter (bilden: tomt p-hus och tom parkering, mitt i stan), igenbommade affärer, byggnader med trasiga rutor och helgnersläckta kontorshöghus. Det gick inte ens att få nån jävla hamburgare utan att åka iväg med bilen.

När Väla byggs ut tar vi flera steg på vägen mot ett sådant tillstånd, ett förstörande av den mänskliga staden. Staden utarmas, avgaserna påverkar miljön, det är påtagligt. Men också våra sociala mönster och sådant som våra matvanor påverkas destruktivt.

Mark Kurlansky, känd för svenska läsare bland annat för sina originella böcker om torskens och saltets kulturhistoria, diskuterar de här frågorna i sin senaste bok, utgiven i år. Titeln anger vad den handlar om: ”The Food of a Younger Land”, särskilt den långa undertiteln ”Ett porträtt av amerikansk mat före de utbyggda motorvägarnas, kedjerestaurangernas och den frusna matens tid, när det nationen åt betingades av årstider, regioner och traditioner …”.

A portrait of American food–before the national highway system, before chain restaurants, and before frozen food, when the nation’s food was seasonal, regional, and traditional–from the lost WPA files.