I FNs generalförsamling röstades i går med stor majoritet igenom en resolution där tillgång till rent vatten klassificerades som en grundläggande mänsklig rättighet. 122 länder röstade för. 41 länder, däribland Sverige, la ner sina röster.

För de 900 miljoner människor i världen som i dag saknar tillgång till rent vatten är beslutet viktigt, även om det kommer att ta tid innan målet realiseras. Att leva utan rinnande vatten och utan toalett innebär utsatthet för sjukdomar och stora problem i det dagliga livet.

Ofta beror vattenfrågan mindre på brist på vatten än på storföretags girighet. I den indiska mångmiljonstaden Chennai (Madras) är det kommunala vattenledningsnätet så dåligt att dess vatten är odrickbart. Bilden från en folklig restaurang i staden. Därför säljs stora mängder buteljerat vatten, framförallt av Coca-Cola och Pepsi. Det globaliserade vattnets plastflaskor skapar sedan berg av sopor. Vid en av Pepsis vattenfabriker utanför staden tog det multinationella företaget ut så mycket vatten att man skapade ”vattensvält” i flera byar.

Bolivia är Latinamerikas fattigaste land, där det utspelats två vattenkrig. När landet bad om lån från Världsbanken för att bygga ut vatten och avlopp i huvudstaden La Paz i bergen krävde banken att vattenverket skulle privatiseras. Det franska bolaget Suez fick jobbet och höjde snabbt priserna på vatten. En anslutning kostade en halv årslön. 200 000 blev helt utan vatten. Ledningar till de fattigaste områdena var inte lönsamma.

I Cochabamba, Bolivias tredje stad, privatiserade amerikanska Bechtel vattnet och tredubblade priserna. Våldsamma demonstrationer följde i båda fallen och regeringen fick backa. Världsbanken var nedlåtande. Dess dåvarande chef James Wolfenstein, en av Bushs grabbar, menade att problemet var slöseri med vatten.

När nu FN tar upp frågan och alldeles självklart förklarar att rent vatten är en mänsklig rättighet, då ställer sig Sverige på Coca-Colas, Pepsis, Bechtels och de andra storföretagens sida – mot grundläggande villkor för jordens fattigaste och mest utsatta befolkningsgrupper.

PS: Jag har skrivit om vattenfrågan i Indien, Bolivia och Peru i min bok ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”, Carlssons 2008.