Den eviga Darwinismen
Erland Lagerroth: Bortom Darwin och DNA
Erland Lagerroth
Mareld
BOKEN.
Utvecklingsläran är lik gammaldags religion. Den lärs ut i skolan och de flesta tror på den. Den förklarar. Livets mångfald har uppkommit genom en långsam gradvis process, från det enklare till det komplexa. Evolutionens mekanismer är skäligen enkla. Allt levande sätter till världen ett överskott av ungar. De flesta når aldrig könsmogen ålder. Antalet inom arten hålls någorlunda konstant. Några är lite duktigare än andra på att undvika faror eller söka föda. När den här konkurrensfördelen betingas av "bättre" gener, så förs den vidare till kommande generationer, och nya egenskaper infogas efterhand.
Ungefär så kan den centrala tanken, det naturliga urvalet, formuleras i modern version. Neodarwinismen torde vara en de mest välrotade lärorna. Den utsätts för attack från olika håll. Det är gott och väl. En god hypotes utmärks av att tåla sådant.
Ett ambitiöst angrepp gör Erland Lagerroth i boken Bortom Darwin och DNA. Han tycker väldigt illa om reduktionism, att plocka sönder i beståndsdelar för att försöka förstå funktion. Helheten är mer än delarnas summa. Livet självt kan aldrig förstås på det viset. Lagerroth läser kritiska röster från den internationella scenen. Mycket uppmärksammad blev växtfysiologen Rupert Sheldrake för drygt 20 år sedan. Han menar att biologiska fenomen som former eller beteenden inte principiellt kan förklaras av darwinismen. När en ny form eller nytt beteende uppkommer så skapar det kring sig ett morfogenetiskt fält, lyder hans eget förslag. Fälten ger förutsättning för upprepning. Vad det består av vet vi inte, lika lite som vi vet vad magnetfält eller gravitationsfält består av. Men likväl de finns där, vi ser deras verkan. Spindeln med sitt intrikata nät och gökungen som utan förebild eller erfarenhet vet vart och när den ska flytta, här ger de morfogenetiska fälten förklaring där darwinismen misslyckas, menar Sheldrake. Jag läste hans bok när den kom ut, men blev den gången besviken. De morfogenetiska fälten var obehövliga. Klassisk darwinism räcker för de anförda exemplen och för många fler. Nu tvingar mig Erland Lagerroth att återvända till Sheldrake och den här gången ännu längre, till källan för hans bevis. I början 1920-talet började psykologen W. McDougall träna råttor på att simma upp på det torra på det mest skonsamma sätet. Avkomman till tränade råttor, lärde sig allt lättare, generation efter generation. Men inte bara det, avkomman i kontrollgruppen, som inte tränades, fick även de ungar som var mer lättlärda. Sheldrake ser triumfatoriskt ett bevis för de morfogenetiska fälten.
Men den vetenskapliga artikeln från 1927 visar något annat. Bland råttungarna, generation efter generation, sorteras uppenbart svaga bort. De får inte bli föräldrar. Därtill utförs ibland ännu en selektion, på bästa och sämsta råtta. Experimentet visar därmed klassisk, darwinsk selektion. Susan Oyama är annan psykolog och kritiker av darwinismen som Lagerroth beundrar.Hon tillskriver motparten den uppfattningen att medfödda egenskaper ärvs som färdiga paket, som överförs från generation till generation. Men så säger ingen evolutionsbiolog.Det gäller för vissa egenskaper som ögonfärg. Den ärvs just som ett paket, omöjligt att påverka. Musklerna på min överarm, däremot, kan tränas upp till avsevärd storlek. Exempen visar på strukturella brister i Lagerroths argumentering. Endera håller inte de anförda "motbevisen" eller så angrips positioner som skoldarwinismen ingalunda hyser. Högstdensamma fortlever alltså tills vidare.
Olle Holmqvist
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus