DC3:an - på jakt efter sanningen

Isande thrillerlikt och med klargörande detaljskärpa berättar Björn Hagberg i en ny bok ett oumbärligt stycke samtidshistoria. Det handlar om allt som förtigits i decennier kring den DC-3:a som sköts ner och försvann i Östersjön 1952.

BOKEN. boken
DC-3:an -- På jakt efter sanningen
Björn Hagberg
Fischer & Co 2004

Billboard: Vad den svenska statsledningen och USA och England visste, visste också Sovjet. Bara de svenska medborgarna svävade i salig ovisshet. För oss spelades under de följande decennierna en sketch om neutralitet.

Dagens Nyheters huvudnyhet löpte över hela förstasidan: "Spaningarmada söker vid Gotska Sandön. SVENSKT MILITÄRPLAN BORTA MED 8 MAN". Det var lördagen den 14 juni 1952 och ansiktsporträtt med namn på de åtta saknade illustrerade rubriken. Var planet nedskjutet? Det fanns skäl att tro det. Men ingenstans sades det rakt ut. "DN:s reportageplan fann oljefläck." löd en annan rubrik på tidningens förstasida, det kunde också röra sig om ett haveri. Svenska Dagbladet samma morgon ville säga mer men gick inte längre än till en indirekt spekulation: "Flygplan med åtta man borta -- misstankar om beskjutning" löd tidningens rubrik.
Inte ens statsminister Tage Erlander vågade vara säker i sina slutsatser. I sin dagbok, publicerad i sin helhet först häromåret, skrev han: "Är vårt plan nedskjutet av ryssarna eller föreligger det ett sabotage? Hammarskjöld anser sig inte kunna bortse från den möjligheten. Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet. Självfallet betraktar de flygplanet som en del av vår underrättelsetjänst. Men skulle de ändå våga skjuta ner ett svenskt plan på öppet vatten?"
Artiklarna i pressen de kommande dagarna handlade mest om de intensiva spaningar efter planet som flottan och flyget omedelbart drog igång och om det dramatiska sista korta anropet innan försvinnandet. Allmänheten fick ingenting veta om vad för slags flygning svenskarna var ute på. Men på morgonen måndagen den 16:e juni tog historien en ny vändning. Uppenbarligen var DC 3:ans försvinnande inte något som föranledde statsministern att ändra i sina rutiner. Erlanders dagbok är avslöjande härvidlag: "Roligt var inte det här. Just som jag rustade mig för att resa till Norrköping och KF:s kongress ringer Arne Lundberg och meddelar att ett ryskt MiG-15-plan beskjutit en av våra Catalinor, som befunnit sig på spaning i natt efter det nedskjutna (skrev jag banne mig alldeles spontant) radarplanet."
Nu förflyttades intresset från den försvunna DC 3:an. Händelserna med de två nedskjutna planen kom hädanefter att kallas för Catalinaffären. Ingen frågade vad DC 3:an egentligen sysslade med ute på Östersjön.
I stället förlöstes en häftig opinionsvåg. Löpsedlarna kring Stureplan i Stockholm basunerade ut nyheten om det nedskjutna Catalinaplanet med krigsrubriker: "Extra. RYSKA JAKTPLAN SKÖT NED svenskt PLAN ÖVER ÖSTERSJÖN I MORSE." (Expressen) "SVENSKT PLAN NEDSKJUTET AV RYSK JAKT. (StockholmsTidningen).
Detta var samtidigt som den så kallade Enbomaffären avhandlades i domstolen. Den SJ-anställde spionen Fritjof Enbom hade lämnat information om norrländska försvarsanläggningar till Sovjetiska ambassaden i Stockholm och dömdes till livstids straffarbete. Det är ingen överdrift att påstå att rysshat präglade stämningarna i landet, och i Stockholm drog demonstranter mot den ryska ambassaden där polis posterats ut för att mildra våldsamheter. Erlanders dagboksanteckningar härbärgerar på ett märkligt sätt -- och avslöjar oavsiktligt -- hela problematiken. "Nu har jag talat med Sköld. Han delade min mening, att vi måste låta offentligheten syssla med den ryska nedskjutningen av Catalinan. Inte är det alldeles lyckat. Nu stiger hetsen över alla gränser. Nu kommer alla gamla reaktionärer att känna nerverna dallra."
Det var alltså, trots allt, lättare att hantera en offentlig debatt med "reaktionärer" som kunde tänkas stärkas i kraven på ett svenskt inträde i NATO än att redovisa grunderna för DC 3:ans aktioner.
Sanningen, att DC 3:an var en länk i ett avancerat och framskridet militärt samarbete mellan Sverige och NATO, skulle under lång tid förbehållas en liten krets inom statsledning och försvar. Offenligt gällde devisen om att Sverige var alliansfritt i fred för att kunna vara neutralt i krig. Det moraliska priset för denna linje hade några år tidigare 146 balter betalat, som utlämnats från Sverige sedan Sovjet krävt det. Notan för flygplansaffärerna skickades till fruarna och barnen till de döda i DC 3.ans besättning. De fick inget veta om vad som hänt deras anhöriga -- hade de dött, överlevt, omhändertagits, fängslats.
De två nedskjutna planen hade emellertid försatt den svenska statsledningen i en egengillrad rävsax. Frågorna man i hemlighet ställde sig om DC 3.an var enkla: hade planet trots allt kränkt sovjetiskt territorium? Vad hade hänt med de åtta ombord? Det gick naturligtvis inte att protestera mot ryssarna, för vad skulle hända om de fick reda på vad planet innehöll och sysslade med? När det gällde Catalinan var det enklare: en protestnot skickades, det handlade ändå om en nedskjutning på internationellt vatten, men kopplingen till DC 3:an gjorde att Sverige, förutom en protest i FN, aldrig på allvar drev frågan om att få klarhet om sjöräddningsplanet. DC 3:an försågs med hemligstämplar, som skulle gälla i 50 och, när det gällde särskilt känsliga delar, upp till 70 år.
Myndigheternas dimridåer och de anhörigas rättmätiga bitterhet förvandlade DC 3:an ett svenskt utrikespolitiskt trauma i nästan femtio år. Vad berodde hemlighetsmakeriet och lögnerna på? Viss klarhet bringades 1992, när en svensk utredning erkände att Sverige samarbetade med västmakterna att planet radarspanade, bland annat på en sovjetisk flottmanöver längs den baltiska kusten.
Vad som hänt besättningen eller vilken utrustning som det svenska planet hade ombord höll utredningen dock tyst om.
Björn Hagbergs utmärkta bok DC-3.an -- På jakt efter sanningen berättar fängslande, klargörande och med detaljskärpa om den expedition som sommaren 2003 till slut hittade planet och vad som tills vidare får antas vara den sanna historien om planet. Boken rekonstruerar två skeenden, dels projektledaren och piloten Anders Jallai och hans kumpaners uthålliga letande efter planet, dels ett antal nyckelhändelser 1952 och 1954. De historiska händelserna är skrivna med täthet och närvaro och berättar isande thrillerlikt den smått sensationella historien om DC 3:an. Förutom radarspaningen hade planet också i uppgift att bedriva taktisk kommunikationsspaning.
Verksamheten var av spjutspetskaraktär och hade sommaren 1952 blivit särskilt viktig eftersom underrättelser visade att Sovjet höll på att utveckla modernare krigsmateriel och dessutom genomförde en rad flottövningar i syfte att förnya sin militära taktik. Att USA och England var intresserade är naturligtvis ett understatement. Det svenska samarbetet med västländerna hade pågått en längre tid, men inför den stundande ryska flottövningen i juni 1952 försågs det svenska planet med den absolut senaste toppmoderna spaningsutrustningen från sina hemliga allierade. Planets uppgift var att ta fingeravtryck på de sovjetiska radarsystemen, en uppgift som ingalunda var ofarlig. Hade man en gång avkodat de ryska radarsignalerna skulle man framöver med lätthet kunna följa den sovjetiska flottan överallt på världens hav. Erlanders omedelbara dagboksnotering "Ryssarna har säkert varit besvärade av våra försök att följa deras verksamhet" ruvade alltså på en hisnande verklighet. De svenska flygningarna var enligt Hagberg inte en politisk utan i första hand en militär provokation mot ryssarna, eftersom DC 3:an några dagar före nedskjutningen bedrivit intensiv spaning mot just de sovjetiska fartygen från militärövningen. Ryssarna var medvetna om vad svenskarna höll på med och nedskjutningen av DC 3:an var en planerad attack.
Berättelsen om de tre entusiasternas sökande efter flygplansvraket är pratigare, vilket är irriterande till en början. En bit in i berättelsen är detta problem emellertid överspelat: poängen med skildringen är att den nästan gestaltande införlivar allt väsentligt som forskats och skrivits om DC 3:an de senaste åren. Bland annat Anders Sundelins fascinerande bok "Fallet Wennerström" från 1999 i vilken det detaljerat redogörs för hur storspionen Stig Wennerström redan något år före 1952 för ryssarna berättat allt som var värt att veta om det svenska flygvapnet, dess samarbete med NATO och radiospaningen. Vad den svenska statsledningen och USA och England visste, visste också Sovjet. Bara de svenska medborgarna svävade i salig ovisshet. För oss spelades under de följande decennierna en sketch om neutralitet.
Boken "DC 3:an -- På jakt efter sanningen" är ett imponerande arbete, en lysande gestaltning av att dubbel moralisk bokföring, också när det handlar om neutralitets- och säkerhetspolitik, alltid har ett pris. Och att detta pris är högt. Boken borde vara oumbärlig för alla som är det minsta intresserade av svensk samtidshistoria.
Mats Holm

Mats Holm n.mats.holm@hotmail.com