Stor journalistik i brännande ämne

En viktig berättelse kräver ett angeläget ämne, och det ämne "Gränsen" tar sig an är, minst sagt, brännande: afrikanska flyktingar som söker ett bättre liv i Europa. Och Nina Solomin gör stor journalistik av sin historia.

BOKEN. Utslängd i Atlanten , utanför Marockos västkust, ligger Fuerteventura, en av Kanarieöarna. Ett välkänt turistmål för hundratusentals svenska charterresenärer. Ön är majestätiskt vacker med rostbruna öknar som skiftar mot rött, men också skrämmande med vassa klippor längs kusten. I hamnstaden Puerto de Rosario slokar slitna palmer längs strandpromenaden. Halvfärdiga hotellbyggen samsas med ogräsbevuxna hål och tyska pensionärer dricker öl i solen och två yngre tyska tjejer i kort-kort surar: vad var det här för ett sista-minuten-fiasko, var är alla partyn?

Det är vad som möter Nina Solomin när hon kommer för att samla mate-rial om "illegala immigranter", människor som flyr från Afrika till Europa, på jakt efter ett bättre liv men utan "asylskäl", det vill säga, inte politiskt förföljda. En gång i tiden hyllades dessa människor för sin dådkraft. I Sverige, poängterar Nina Solomin, blev Mobergs illegala immigranter Karl-Oskar och Kristina från Duvemåla beundrade och älskade som få andra litterära gestalter. De sökte lyckan i USA, landet vars hela idé är uppbyggd på föreställningen om the self-made man , en term som i hög grad förkroppsligas av utvandraren som blir invandrare och nybyggare.

Europa i dag är annorlunda. Trots att befolkningen åldras, lever längre, inte föder tillräckligt många barn som kan arbeta för att betala välfärden har "den illegala immigranten" - hon eller han som enligt all logik borde vara mer välkommen än någonsin - förlorat inte bara sin hjältegloria utan hela sitt mänskliga ansikte. Kvar är en retorisk figur, ett skräckspöke att plocka fram i debatten om invand-ringspolitik och asylfrågor: hur utformar vi en politik som sätter stopp för de illegala immigranterna? Ja, hur gör vi. Som i alla tider när moraliska brott begås gäller det först att gömma undan problemet. "Har ni sett något?" frågar Solomin de partysugna tyska tjejerna. Inte ett dugg, svarar de och associerar till annat man bör undvika att prata om, Hitler och Mussolini till exempel.
Minst en halv miljon människor om året tar sig till Europa "illegalt". Minst sjutusen kommer till Fuerteventura. Men lika lite här som någon annanstans - på en flyktingförläggning i Säffle eller Gimo - är det någon som ser dem, vet något om dem. Vart tar de vägen? Hur lever de? En del sugs upp i den stora svarta arbetsmarknad som diskar, serverar, städar hotell och utför andra lågbetalda jobb åt turistindustrin. Andra hålls undanstoppade, bevakade av militärer.

En chef för Röda korset föreslår Solomin att hon också ska semestra lite när hon ändå är på plats. Kanske det. "Just det ja", säger han plötsligt, "vi har två små rum med kvinnliga immigranter som just fött barn..." Så får Nina Solomin kontakt med ett par kvinnor från Ghana. Och sedan ger det ena det andra och hon träffar en rad människor: afrikanska kvinnor som vittnar om hallucinatoriskt mardrömslika båtfärder i småbåtar; män som trott att de hamnat i Barcelona och tappat livsgeisten när de upptäckt sanningen; män som undrar om Solomin är gift och gärna vill bli intervjuade på hennes hotellrum; en spanskundervisande rökande, drickande nunna som så gott det går - med en blandning av inkännande, humor och krav - försöker hålla livslågan uppe hos sina elever.

En viktig berättelse kräver ett angeläget ämne, och det ämne Gränsen tar sig an är, minst sagt, brännande. Men en berättelse kräver också en berättare, en rapportör, en reporter. Och Nina Solomin gör stor journalistik av sin historia. Varken mer eller mindre. Det är en journalistik av ett slag man nästan trodde var utrotad. "Gränsen" innehåller närvaro, gestaltning, nyfikenhet, hela den märkliga verkligheten. Här finns röster, gester, miljöer, dialoger och reflektioner. Men också, underbara utvikningar:
"På trottoaren utanför kontoret står en man med robust utseende: kraftig haka, smala granskande ögon i ett köttigt ansikte. Rickard heter han och kommer från Nigeria. Han hugger tag i mig och börjar prata. Hur är läger? Var kommer jag ifrån? Vad gör jag här?
Jag drar hela storyn - svensk journalist, immigranter, bok - och han nickar gillande. Toppen. Hur länge ska jag stanna här få? Har jag någon pojkvän?
- Jovisst, svarar jag, lite ställd på den sista frågan.
- Men alltså här, har du någon pojk-vän här, på Fuerteventura?
- Tror du att jag har en karl i varje hamn? Han bor ju i Sverige.
- Aha, säger Rickard. Och tillägger sedan:
- Sverige är ett bra land. Ta mig med dit.
Jag tittar på hans kraftiga kroppshydda. Boxarfysionomi.
- Hur då? I min resväska?
Han flinar tillbaka.
- Nej, nej, men ta mig med och låt mig bo hemma hos dig"
Han menar allvar. Och Nina Solomin kommer osökt in på det kluvna i den egna rollen. Obehaget, men också den moraliska fråga som en västerlänning knappast kan vidgå: varför har inte den afrikanske tiggaren rätt att få del av vår rika, goda kaka? "Är jag rent av inte skyldig att hjälpa till, upplåta mitt hem åt honom, gifta mig med honom?" skriver Solomin. Det är i sådana avsnitt, "restprodukter" som alltid klipps bort i dagens snäva mallstyrda medieklimat, som reporterns egna andetag blir förnimbara. I det ögonblicket förvandlas ett angeläget reportage till en läsupplevelse utöver det vanliga.

Mats Holm

Mats Holm