Fransk psykoanalys är kul
Corinne Maier: Fransk psykoanalys är kul
Översättning Agneta Sellin
Svenska förlaget
BOKEN.
Spelar snåriga intellektuella någon roll för hur vanligt folk ser på sin tillvaro? Inte står det om Derrida, Lacan eller Ricoeur i veckotidningar och månadsmagasin. Ändå sprids idéer, och när jag sitter med en ny bok om Lacan gungar och sjunger ungarna utanför på lekplatsen" Temple of Love" från Melodifestivalen som gjordes av BWO – Bodies with-out Organs.
"Kroppar utan organ" är ett begrepp hos Gilles Deleuze och Felix Guattari som handlar om kroppar utan inre skillnader och gränser. Begäret har för dem blivit flytande, och det finns möjligheter att forma sig själv. Också för Lacan var människan begär.
Lacan var en av de snårigaste av alla parisiska intellektuella. Han kände alla och han levde ett tilltrasslat liv. Han skrev inte böcker, och hans föreläsningar är näst intill oläsliga. Själv gillar jag Derridas lekfulla uppgörelse med honom, liksom Ricoeurs träffande kritik. Men visst är han värd att bekanta sig med.
Lacan var psykoanalytiker, och hans slagord var att man skulle återvända till Freud. Men där Freud brottades i klyftan mellan natur och medvetande, så var allt språk för Lacan. (Nå, nejvisst, inte riktigt sant, utanför språket den undflyende Phallus).
Bland psykologer har man bråka mycket om Lacan, sitt stora genomslag har han haft bland feminister och kulturvetare. Paradoxalt nog har den konservative Lacan blivit den postmoderna vänsterns man, och den mest omtalade lacanian i dag är Slavoj Zizék som för inte så länge sedan konfronterade Lacan och Deleuze i sin bok "Organs without Bodies".
Särskilt när det gäller tolkningar av populärkulturen har Lacan varit användbar. Lacan ser könet som något man kan välja; vad man är, det är en sociokulturell konstruktion. Samtidigt för Lacan en rik diskussion om könens roller.
Det var med en viss tvekan jag började läsa Corinne Maiers Fransk psykoanalys är kul, Låt Lacan fylla tomrummet. Kult snarare än kul är ordet för Lacan. Med lacanianer blir det lätt trassligt. Men inte.
Den franska psykoanalytikern Maier gjorde för en tid sedan succé med "Hej lättja", ett angrepp på all präktighet och arbetsmoral. Med hennes Lacanbok hade jag stundtals lika roligt som ungarna i sina gungor. Maier skriver fräckt och underhållande, och Lacan-citaten är vitsiga.
För att riktigt ta till sig Lacan så får man nog vara forskande analytiker på heltid, och jag undrar verkligen om det är mödan värt. Mycken kulturteori tycks mig också vara prat som ersättning för politik. Och tanken att man väljer att vara galen eller inte är alltför romantisk för min smak.
Men visst kan man plocka ut saker från Lacans verk. Själv finner jag hans reflektioner kring män, kvinnor och kärlek belysande. Kärleken var för Lacan ett begär som inte kan tillfredställas, att älska är "att ge det man inte har till någon som inte vill ha det".
Lacan är pessimist. Men samtidigt finns det något vilt och upproriskt hos honom. Anpassning är inte hans melodi, inget är givet, tvärtom vill han att man ska söka sig efter sitt begär.
Maier tar upp sätt att inte må bra på, jagets konstruktion och makten, och hon lyfter fram en rad påtagliga gestalter som Lacan skildrat för att ge tolkningar av människors sätt att vara. Vi tolkar ständigt oss själva, och här kan Lacan ge något. Han sätter i gång fantasin, och man får själv avgöra värdet av hans teorier. De kan dock hjälpa en att vara misstänksam och få en att erkänna begärets realitet. Om man vill kan man gå vidare till Deleuze och Zizék och göra sig förhoppningar, så som med Alexander Bard och gänget:
"I’m on fire
take me higher
Drown my heart
in a pool of desire"
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar