Kvinnor får röst – Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse
Christina Florin: Kvinnor får röst – Kön, känslor och politisk kultur i kvinnornas rösträttsrörelse
Atlas akademi
BOKEN.
Historieprofessorn Christina Florins nya bok Kvinnor får röst är en saga. Den börjar med meningen: "Det var en gång sex kvinnor som alla var aktiva i kvinnornas rösträttsrörelse i Sverige." Mellan denna mening och det lyckliga slutet får läsaren följa de sex superhjältinnorna genom hårda strider. De slåss mot drakar och demoner och går nästan under i en farlig batalj, men kommer undan i sista sekund – och lyckas dessutom rädda varsin prins i farten.
Nej, så gick det givetvis inte alls till. De svenska kvinnor som stred för sin rösträtt verkar ha varit ganska lugna, även om de själva fick magsår. Florin poängterar flera gånger att de var betydligt mer stillsamma än sina kollegor i England – suffragetterna. Medan de senare kastade sig framför skenande hästar, brände byggnader och blev satta i fängelse gjorde svenskorna stor sak av att inte vara till alltför mycket besvär. De var inga bråkmakare, skriver Florin. Snarare framstår svenskorna mest som "medelålders snälla damer i eftervärldens ögon".
Det är alltså den svenska kvinnorösträttsrörelsen Florins bok handlar om. Tvärtemot vad titeln antyder är det inte själva utvecklingen mot kvinnlig rösträtt som skildras. Istället fördjupar sig författaren i hur rösträttsrörelsen fungerade under de tjugo år som kampen pågick. Boken är en del av det tvärvetenskapliga projektet "Genus, medborgarskap och offentlig politik". Den som skräms bort av det akademiska anslaget behöver dock inte helt ge upp hoppet, Florins text är ovanligt lättillgänglig för att vara vetenskaplig. Man anar en upprymdhet över ämnet i texten. Det är uppfriskande läsning – och dessutom är det riktigt intressant.
Florin har tagit sig an sitt ämne genom en noggrann läsning av korrespondensen mellan de sex kvinnor boken främst handlar om – Signe Bergman, Ann Margret Holmgren, Anna Bugge Wicksell, Gerda Hellberg, Gulli Petrini och Frigga Carlberg. De utgör inte ett avgränsat nätverk, men korresponderade sinsemellan under många år och har således lämnat ett stort material efter sig. Genom dessa brev målar Florin upp en levande bild av Sverige i början av förra seklet. Hon för läsaren till en tid där politik och medborgarskap var intimt förknippat med manlighet. Att kvinnor skulle få rösträtt krävde att djupt liggande tankemönster om kvinnligt och manligt omkullkastades – så tog det också sin tid. Många kvinnor som arbetade för rösträtten var därför noga med att framstå som kvinnliga enligt tidens ideal. Alltför radikala och subversiva åsikter välkomnades inte i rörelsen, eftersom de riskerade att förstöra projektet. Man verkade tycka att det var bäst att gå varsamt fram.
Men mest handlar det alltså om själva rörelsen och dess kultur. Ovanligt nog för historisk forskning väljer Florin att fästa stor vikt vid känslor. Genom sociologen Randall Collins teorier visar hon bland annat att många av rösträttsrörelsens ivrigaste förkämpar drevs framåt av en "rituell påverkan" – något som uppstår när människor gemensamt arbetar för samma mål. Flera av de sex kvinnorna blev "smittade av den gemensamma gruppens aktivitet" och "fångade av ritualens rytm". Florin ger här en tänkvärd och fascinerande bild av vad det innebär att vara en del av en kraftfull folkrörelse.
Man undrar om inte också en stor tomhet infann sig tillsammans med det lyckliga slutet. Vad gör man av så mycket känslor och drivkraft när man har nått sitt mål? "Kvinnor får röst" diskuterar inte dessa frågor och heller inte så mycket av vad som faktiskt hände 1921.
Och egentligen är det väl inget lyckligt slut. För när rösträtten väl kom dröjde det inte länge innan det blev uppenbart hur mycket mer det fanns att göra – och hur mycket det fortfarande finns kvar att göra. Men det är en annan historia.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus