Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Linda Olsson: Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Nu vill jag sjunga dig milda sånger
Översättning Lisbet Holst
Albert Bonniers förlag
BOKEN.
Det tycks mig att det i litteraturen just nu vimlar av kvinnor, medelålders och äldre, ensamma i ensligt belägna hus, som kommit till en punkt då gammalt liv måste bearbetas och omvärderas och nytt liv med ny riktning väljas. Som existentiell storstädning. Manliga författare med manliga huvudpersoner brukar iscensätta sådana livskriser med buller och bång och på resande fot, som road movies. Det har de råd, mod, tradition till.
Jag lockades till Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger för att denna hennes debutroman skrivits från ett utifrånperspektiv. Hon är svensk men har bott länge i Nya Zeeland och har skrivit boken på engelska, men den utspelas i det svenskaste av Sverige, Dalarna.
Hennes ärende är inte att jämföra staten Sverige med andra modeller, tvärtom. Vad hon uttrycker är det slags sinnlig begeistring över det fysiska landet och dess kultur som brukar förgylla mångårig hemlängtan. Detta är en kontemplativ och välsnickrad bok, en bok att vila och reflektera i. Bara ibland, när författaren uppehåller sig lite för länge vid naturbilder eller jul- och midsommarfirande, vid kräftor, spånkorgar, ljusa sommarnätter och lingon tänker jag otåligt "nostalgi". Och viss, i mina ögon onödig information verkar finnas där av hänsyn till bokens första, icke svenska läsare. Som varför sjövatten i Dalarna är brunt.
Kvinnan i huset på landet är här två kvinnor i två hus, en yngre, Veronika, som återvänt till Sverige från just Nya Zeeland. Den äldre, Astrid, har aldrig lämnat sitt barndomshem. De blir vänner som hjälper varann att bearbeta svåra minnen, förlust och sorg.
Vänskapen är ett vackert motiv i boken; ett annat är själva berättandets betydelse. Det finns en stark scen, när de båda kvinnorna kommer hem efter att ha varit vid Astrids mans dödsbädd, och lägger sig att vila på dubbelsängen. Astrid berättar plötsligt att hon haft en dotter, en dotter vars ansikte hon inte kan komma ihåg. "Berätta," säger Veronika, "låt mig se din dotter". Det gör Astrid, men allteftersom är det Veronika som blir som en dotter till henne.
Linda Olsson inleder varje kapitel med ett diktcitat, som en påminnelse om att detta är litteratur och det finns en författare som iklätt sig en berättaridentitet. Hon alternerar mellan olika perspektiv, mellan kapitel i tredje person, där dialoger mellan kvinnorna förs på vardagligt talspråk, och sådana där Veronika respektive Astrid berättar själva, för läsaren direkt och med ett språk mer omsorgsfullt välformulerat än det spontana talandet. Det fungerar bra, jag får lov att stiga in i de talandes rum, slå mig ner och lyssna.
Det jag får höra är engagerande, även om språket, i Lisbet Holsts översättning, då och då skär i mina öron med sina alltför synliga klichéer, liksom vissa scener som alltför mycket påminner om populär skåpmat. Men mestadels invaggas jag i en behaglig trygghet, ända tills Olsson, med sinne för dramaturgi, chockerar mig med Astrids mörkaste hemlighet. Det behövdes, det höll på att bli rart bekräftande, men gestaltningen fallerar här och jag slutar tro på kvinnorna. Och detta är en traditionell roman som står och faller med trovärdigheten.
Synd, för hon var nära, Linda Olsson.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus