Sturmark, Onfray: Tro och vetande 2.0 resp Handbok för ateister

Är det Guds existens som förhindrar ondskan eller är det tvärtom? Med Gud på sin sida kan människan begå vilka handlingar som helst. Björn Rosdahl har läst två böcker om religionens roll i människans liv.

BOKEN. Handbok för ateister
Michel Onfray
Översättningen Jim Jakobsson
Nya Doxa
Utkommer båda i dag

Religioner är ett elände, och tillvaron vore säkert lyckligare för de flesta om folk inte vore så fördömt religiösa.
Dostojevskijs påstod i "Bröderna Karamazov" att om inte Gud fanns så är vad som helst tillåtet. Men är det inte tvärtom? Med Gud är allt tillåtet! Har man Gud på sin sida kan man lemlästa, bränna, tortera och så vidare och så vidare. Historien är en lång räcka av övergrepp i religionernas namn, och varje kväll ser vi hur lik läggs till lik på tv från Afghanistan, Irak och Libanon. Med religionen kan man göra andra till hedningar, till omänniskor, till själlösa djur. Men våldet riktar sig inte bara utåt, religionerna kräver likriktning, och fortfarande kan man dömas till döden för att man inte längre vill tro som ens fäder trott.

Visst finns det en annan sida. Många människor hittar mening i sin religion, och många gör gott av religiös övertygelse. Och i religionerna finns djupa tankar och erfarenheter om de mänskliga villkoren.
För hundra år sedan kunde man tro att religionen gradvis skulle förlora sin ställning, och den har gjort det i Sverige. Men det är idag tydligt att religionen kommer att spela stor roll i det kommande århundradets politik. Säkert till en del till gott, men säkert mest till skada. Framtidens fascism är religiös.
Fundamentalismen är ett modernt fenomen. Det handlar om ett återvändande till det gamla som en symbolisk handling, som ett motstånd mot det moderna som samtidigt bejakar modern teknik. Den kristna högern frodas genom tv och internet, islamister florerar i europeiska förorter och pakistanska bergsbyar. Allt knyts samman i media, och våld är det som syns bäst.
I öst är religionen politisk -- och ibland totalitär. I väst har religionen blivit privat. Var och en har sin egen gud, och de stora samfunden är toleranta. Vanligt inom nyandligheten är att man kombinerar vetenskapligt prat om energier etcetera med gamla magiska idéer, och att drivkraften bakom många andliga rörelser är lusten att berika sig. Nyandligheten är i mycket lurendrejeri, men hotar sällan någons frihet.

Själv tror jag religionen är djupt rotad i den mänskliga naturen. Religionen har hjälpt människor att överleva. Människans lust till verklighetsflykt är obotlig, och förtrollning och fördomar har gjort henne starkare.
Religionerna är dock främst praxis. Ja, religionen är ofta ett medel att slippa tänka. Man ber, tänder ljus, man äter vissa saker och inte andra, och man gör som andra gör. Den sortens levda meningsfullhet är viktig. Men om man ser på det myller av religiösa föreskrifter som finns, så blir det närmast komiskt; en får inte äta fläsk, en annan måste äta fisk på fredagar, en tror sig dricka gudens blod, en går klädd i svart, en annan går klädd i rött, en tredje i gult, en får inte arbeta på lördagen, en annan inte på söndagen etcetera.
Jag tror man ska försöka ta lätt på sina religiösa impulser, man måste inse att de är farliga. Religionen är ingen källa till moralen, och moraliska diskussioner måste bygga på argument och inte på uppenbarelser. Religionen bör också hållas utanför politiken, även om religionen uppenbarligen kommer att spela en stor roll i de flesta samhällen.
Man måste få vara fri att utöva sin religion, men man måste också vara fri att lämna sin religion. Staten bör inte bygga på en religion. Man bör också få kritisera religionerna. I dag föreslås det ofta att möjligheterna att kritisera religionerna ska inskränkas. Ja, man tänker sig att religiösa inte ska behöva bli sårade eller ifrågasatta. Men det vore att inskränka demokratin. Religionen kan inte ges absolution från kritik, satir och skämt -- eller för den delen hån.

Ibland verkar det som religioner är det enda alternativen, man ses antingen som muslim eller kristen. Men man behöver inte ha någon tro. I en tid då religionen gör så mycket skada, så är det inte underligt att ateismen, som ett tag tycktes försvunnen, åter växer fram som ett alternativ. I USA har en av vår tids mest kända filosofer Daniel Dennets "Breaking the Spell: Religion as a Natural Phenomenon" skapat debatt. Här hemma ger idag debattören, frisören, it-experten Christer Sturmark ut Tro och vetande 2.0, och den franske filosofen Michel Onfrays bok Handbok för ateister, som i Frankrike sålts i över 200 000 exemplar, kommer i översättning.
Tvåan i "Tro och vetande 2.0" innebär att Sturmarks bok är en uppdatering av Ingmar Hedenius kraftfulla uppgörelse med kristendomen från 1949. Hedeniusdebatten ledde till att religionen trängdes ut från det offentliga samtalet för decennier, först på senare tid har teologer tagit sig ur Hedenius skugga.
Sturmarks tack nämner en hel del kändisar, Torbjörn Tännsjö, Georg Klein och Åke Ortmark bland andra, och Abbas Björn Ulveus har skrivit ett förord med ett citat ur Mamma mia: "Vem behöver religioner / Dom kan vi va' utan".
"Tro och vetande 2.0" är trevligt skriven, den är lättläst och det mesta som sägs är vettigt. Sturmark formulerar en ganska ordinär vetenskaplig hållning, men han gör det pedagogiskt och klart. Men det är klart, inte når den upp till Hedenius briljans.

Michel Onfray är något mer än Sturmark. Han är en originell tänkare, han har fördjupat sig i religionernas historia, har letat upp alla tider undanskuffade ateister, han har nyfiket lärt känna religiösa människor, och han är en styv stilist. Vad jag kan se så har översättaren Jim Jakobsson gjort ett gott arbete, man läser "Handbok för ateister" med nöje.
Onfray menar att mycken ateism har varit en karikatyr av kristendomen, och han vill utveckla en ateologisk uppfattning och bidra till en postkristen sekularisering. Medkännande är han när han talar om troende han mött, provocerande är han när han påverkar att inga källkritiskt hållbara uppgifter finns som styrker Jesus existens och när han lyfter fram Hitlers kristna tro. Paulus framstår som hysterisk, Konstantin som en brutal maktpolitiker, och Augustinus inskränkt och grym. Religionen går ofta i dödsdriftens tjänst. Och idag fördömer Onfray den katolska kyrkans agerande i det kristna Rwanda, präster var drivande i dödandet och Johannes Paulus förmådde inte ta avstånd.
Islam ser Onfray som en krigisk religion, och Muhammed är långt ifrån någon barmhärtighetens apostel. Med islamisternas övertagande av makten i Teheran ser Onfray en muslimsk fascism skapas.
Onfray menar att väst domineras av en sekulariserad kristendom, så har man även sedan man gjort sig av med tron ofta behållit den kristna etiken inom medicin, rätt, pedagogik, ja, snart sagt varje område.

Religionerna gör anspråk på att sitta inne med sanningen, och deras sanningsanspråk bör tas på allvar. Att religionerna frodas är en följd av demokratiseringen, något som är ironiskt om man tänker på hur rädd kyrkan en gång var för att ge folk frihet att tänka själva. Demokrati uppfattas som en rätt att tro vad man vill, man bryr sig inte om argument, var och en har sin egen tolkning av tillvaron. Både Sturmark och Onfray angriper den postmoderna relativismen, det finns sanningar menar de. Gud finns eller finns inte; det kan inte vara så att han finns för dig men inte finns för mig. Varje människa skapar sin bild av Gud, men det är en verklig fråga om bilden stämmer; kanske uppfattar alla något av Gud, men allt det som sägs om gudarna kan inte vara sant samtidigt.
Kyrkan borde köpa in Onfray och Sturmark till sina konfirmander. Bara om man klarar dem kan man tro på allvar. Mångfalden religioner bör få en att tvivla, och förnuftet att inse att religionerna inte har några hållbara grunder för sina krav på absolut sanning.

Björn Rosdahl

Björn Rosdahl