Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige

"Jag är så glad att jag är svensk" sjöng en gång Birgitta Andersson. Idéhistorikern Mikela Lundahl har läst en bok av Henrik Berggren och Lars Trägårdh som försöker ringa in vad som möjligtvis är specifikt för oss svenskar. Svaret är överraskande – kärleken!

BOKEN. Frågan om vad människan är, är som en ständigt återvändande bekant vars knackande på dörren man inte riktigt vet om man ska glädjas åt eller oroas av.
Genom att hävda människan var en uppfinning från vad han kallade den klassiska epoken, det vill säga 1600- och 1700-talen, försökte Michel Foucault 1966 i boken "Les mots et les choses" (Orden och tingen), bannlysa denna ovälkomna gäst. Han menade att det sätt att tänka kring människan som kännetecknade hans egen samtid, hade sina rötter i ett mycket specifikt historiskt sammanhang vilket det fanns all anledning att ifrågasätta. Istället borde man försöka tänka idén människa på helt andra sätt – exempelvis inte alls. Foucault fick senare anledning att omvärdera denna radikala antihumanism och åter med viss tvekan släppa in gästen.

Ett helt annat angreppssätt har Lars Trägårdh och Henrik Berggren valt i sin bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Som jag förstår titeln anspelar den på att vi hela tiden tenderar att skapa bilder av vad människan är, och ställa faktiskt existerande människor (som svenskar, kvinnor, homosexuella, invandrare etc) mot denna idealtyp. I det här fallet ställer de svensken mot människan.
Trägårdh och Berggren utgår från den stereotyp om svensken som skisserades i en bok från 1946 med samma titel, enligt vilken denne är inåtvänd, kylig på gränsen till okänslig, men som de bygger ut med bilder av svensken som kollektivist och statskramare. Det är dessa beskrivningar av oss, invånare i detta avlånga land, som Trägårdh och Berggren utforskar i sin bok. Till skillnad från vad de flesta historielösa människor tenderar att tro, är deras huvudtes att denna personlighetstyp inte är ett resultat av en passiviserande socialdemokratisk maktfullkomlig stat som tar initiativet från sina kollektivistiska medborgare.
Istället vänder de på kultingen: vi har inte blivit som vi är (tysta, kyliga, oberoende etc) för att vi är kuvade av en dominant stat. Nej, en sådan statsbildning har tvärtom utvecklats för att det passar den svenska mentaliteten.

Denna mentalitet spårar författarna många århundraden bakåt, och den har sin grund i att Sverige präglats av att vara ett starkt bondesamhälle med direkta relationer med makten/kungen – inte indirekt med adeln som mellanled, vilket var vanligare på kontinenten. Detta har skapat en medelsvensson som i första hand relaterar sig till en stat på lagom avstånd vilken gör det möjligt för oss att slippa familjens kladdiga band och odla vårt individuella oberoende. Detta förklarar herrar Berggren och Trägårdh omgående ganska övertygande. Sedan följer en – i mitt tycke alltför lång – genomgång av hur detta har gestaltat sig hos våra stora 1800- och 1900-talstänkare, samt en del om det internationella idéinnehållet i dessa författarskap. Jag hade kunnat nöja mig med den alldeles fantastiska bilden av en triangel där stat, familj och individ utgör varsin spets och svensken placeras mellan stat och individ, amerikanen mellan individ och familj, och tysken mellan stat och familj. Med denna enkla bild kan man se politik och filosofi i ett nytt ljus – vars sanningshalt återstår att bevisa men som icke desto mindre ger en del att tänka på.

Det som emellertid är denna boks största förtjänst är tesen om den svenska idén om kärlek. Denna idé hänger så klart nära samman med tesen om svenskens intensiva behov av oberoende, och den känns också som det som författarna egentligen är allra mest intresserade av och det är kanske här de är som mest nyskapande.
Om längtan efter oberoende och individualism är så stark som författarna menar får det konsekvenser för förhållandet till den närmaste omvärlden och nu när svenskarna har byggt upp en svensk stat som gör att vi inte längre (eller i alla fall under några decennier) behöver medmänniskan för att klara vårt dagliga liv, måste relationer byggas på andra grunder. På detta sätt är kanske svensken bäst rustad för framtiden (eftersom individualism sprider sig över världen och dessutom är irreversibel: få kan tänka sig att avstå från personlig frihet för att få ökad gemenskap).

Den svenska idén om kärlek bygger på idén att två autonoma individer väljer varandra och låter varandra fortsätta vara individer. Därför skulle vi klara oss lindrigare undan de processer som hela västvärlden präglas av och där familjen är allvarligt hotad: vår bild av familjen är mer kompatibel med individualism än den är på andra håll. Det skulle också förklara varför svenska kvinnor faktiskt föder fler barn än de flesta andra europeiska kvinnor.
Även den svenska jämställdheten kan förklaras med hjälp av den svenska mentaliteten (jag måste inflika att författarna är mer nyanserade än jag lyckas vara i det här formatet – ingenstans i texten åberopas en inneboende given nationalkaraktär – det är helt och hållet fråga om en kulturellt skapad svenskhet). Att vi är så förtjusta i att också kvinnor är oberoende har gjort att vi hellre låter dem göra samma jobb de alltid har gjort (vårda barn, sjuka och gamla etc) utanför familjens hägn och i statligt (eller via statens extension, kommunen) organiserade former.

Dessa teser är intressanta att beakta i valtider där det ju närmare vi kommer valet förefaller vara så att "svensken" (åtminstone den ansenliga mängd av oss som hjälpligt passar in på den beteckningen) trots allt väljer socialdemokratin som historiskt sett har visat sig vara en pålitlig garant för svenskens behov av individualism och oberoende.
Alla rop på familjevärden, ökad gemenskap och ökad frihet när det gäller familjepolitiken som hörs från olika delar av den så kallade alliansen må verka lockande på lite avstånd. Bilderna på lyckliga och fria familjer ser illusoriskt vackra ut men när de synas i sömmarna vet vi (med eller utan sofistikerade analyser) att de egentligen inte representerar allas frihet till vilket slags liv som helst, utan friheten att eftersträva att vara just en
idealtypisk kärnfamilj.

När det kommer till kritan är tillliten till den starka statens förmåga att få vara lite som man vill, lite "egen", orubbad. Givetvis inom tämligen strikta gränser – men det är ändå denna socialdemokratiska stat som har drivit igenom partnerskap, möjligheten till homoadoptioner, och nu senast lesbiska kvinnors rätt till insemination. Det är samma stat som också har sett till att "fel" människor inte fått bli föräldrar – det vill säga den har mer radikalt än på närliggande ställen, men ändå alltid i enlighet med rådande tidsanda – förhindrat att friheten och individualismen fått "fel" konsekvenser (även om vi med facit i hand kan se att man tog i lite väl hårt här och där).
Den svenska socialdemokratin förutan kan vi inte vara säkra på att dagis och alla andra institutioner som gjort det möjligt för den specifikt svenska individualismen och kärleken att blomstra, utan kladdiga beroenden, verkligen hade varit verklighet. Och det är det som gör att svensken ändå för det mesta, när dagen väl är inne, lägger sin röst på det parti som representerar staten, och dess speciella sätt att både arbeta för frihet och för jämlikhet.
Om jag har fel i detta val så är jag säker på att det kommer att "rättas till" till i nästa!

Mikela Lundahl
mikela.lundahl@hum.gu.se

Fotnot: Mikela Lundahl är idéhistoriker och kulturvetare. Hon doktorerade våren 2005 med avhandlingen "Vad är en neger?".

Mikela Lundahl