Nattportierns historia
Helsingborgs egen deckardrottning Bodil Mårtensson har släppt sin sjätte bok om kriminalkommissarie Joakim Hill och hans kollegor på Helsingborgspolisen. Gunnar Bergdahl har suckat sig igenom den.
Bodil Mårtensson: Nattportierns historia
Bodil Mårtensson
Tre böcker
BOKEN.
Genom mitt fönster på HD-huset har jag överblick över det nya gråvita block som är hemvist för ett okänt antal poliser från Helsingborg och resten av Skåne – får man hoppas. Byggnaden i sig är nämligen en imposant påminnelse om att den beryktade svenska polisbristen definitivt inte handlar om kontorsutrymmen.
Det är naturligtvis intressant att i en nyutkommen skönlitterär bok få den där byggnaden både beskriven och befolkad. Det påminner lite grand om vår tids existentiella grund – först när du är med i tv finns du! Sedan kan man alltid fråga sig om priset är värt att betala. Oavsett om det handlar om en sågande Idol-jurys kommentarer, övervakningskamerorna i Big Brother-huset eller prislappen på Bodil Mårtenssons nya deckare Nattportierns historia.
Det är den första boken jag läser av "Helsingborgs egen deckardrottning" och det är den sjätte i raden om kriminalkommissarie Joakim Hill och hans kollegor på Helsingborgspolisen. Tyvärr lär det också, med en sannolikhet som gränsar till visshet, bli den sista. Förlagets beskrivning av boken lyder "en rafflande actionberättelse om ett bestialiskt rovdjur, en massmördare i fullständig avsaknad av samvete. Men som tack och lov inte är på fri fot – inte än." Frågan tränger sig på: Har de verkligen läst den?
Historien utspelar sig till stor del på ett hotellkomplex på Väla där först en kvinna och sedan ytterligare en mördas. Vi får följa poliserna medan de kör fram och tillbaka till polishuset och mordplatsen i rum 546 på "Shoporama" ute på Väla. Redan initialt får vi en misstänkt serverad som en dubbel whisky i baren på detta hotell med sin mystiske nattportier. Sedan presenteras ett knippe andra figurer som toppas av en person som valt att fly ner i en gammal nerlagd gruva i Bjuv.
Hundra sidor längre fram är det dags att vrida intrigen förbi den sista resten av trovärdighet och etablera en tramsig samhällskritik som inkluderar multinationella bolag utan moral. Men å andra sidan har vi vid det laget sedan länge räknat ut vem som gjorde vad.
"Nattportierns historia" är ett försök att göra en lightversion av Åke Edwardssons deckarserie om kommissarie Winter och Göteborg. En lagom blandning av privata omständigheter, familjeliv, konflikter på arbetsplatsen, polisrutiner och bekanta namngivna miljöer. Här då från Helsingborg där man svänger in på Tågagatan och stannar till vid Sundstorget. Boken präglas av en kuslig uppdatering i tiden med Henke Larsson tillbaka i HIF och med väderrapporter från en försommar som inte ens hunnit försvinna bakom tidens horisont.
Hon har skrivit snabbt vill jag lova, Bodil Mårtensson. Problemet är bara att det märks alldeles för tydligt.
Mycket i boken är irriterande pratsamt och sövande repetitivt enligt modellen att först berättar man vad som ska hända, därefter beskriver man hur det händer och på nästa sida låter man någon berätta för någon annan att det verkligen skedde det där som hände. Jag hade önskat att någon förlagsredaktör hade satt huggtänderna i textmassan och lyft undan det som får den att likna en oändlig skol-uppsats istället för att knåpa ihop de falska varudeklarationerna på omslaget.
De omfattande dialogerna består av att personerna "suckar" och "utbrister" och "fräser" fram sina repliker till varandra.
Till slut tackar Bodil Mårtensson mig för att jag som läsare har "delat spänningen med mig och Joakim Hill". Jag är minst sagt tveksam om det tacket – så här långt kommen i denna recension – är uppriktigt menat. Hon fortsätter emellertid sitt efterord med att påstå att boken "handlar om hur gränslös girighet sprids som ett dödligt virus... om vi tillåter det." Det är en sanning med hög svansföring. Dessvärre inkluderar den också den svenska förlagsbranschens förkärlek för slarvigt skrivna deckare, "spänningsromaner" och thrillers.
Jag tittar över Ängelholmsvägen och spanar efter Joakim Hills fönster "med en strålande sydöstlig utsikt från fjärde våningen över motorvägssträckningen av Ängelholmsvägen som i västlig riktning ledde vidare rakt ner i centrum. Och så rakt mitt emot... Helsingborgs Dagblad."
Det lyser i ett fönster där på andra sidan. Aha, utbrister jag. Joakim Hill har inte hunnit hem från kontoret ännu. Det ödet delar vi. Höstvindarna får vägskyltarna som meddelar färdriktningar för "Fredriksdal" och "Centrum" att vaja oroväckande över den spridda trafiken norrifrån. Molnen skyndar fram som shoppingsugna Väla-besökare.
Men inte heller denna iakttagelse kan kallas litteratur. Möjligen en beskrivning av en igenkännbar verklighet utanför mitt fönster.
Jag suckar fram: Det räcker inte.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus