Mitt liv i rörelse

Carina Waern läser "Mitt liv i rörelse" av dansösen Lilian Karina.

BOKEN. Den totala omsvängning i den estetiska sensibiliteten i början av 1900-talet som vi kallar det moderna – eller modernistiska – genombrottet avsatte konstnärliga spår som vi ännu i dag, snart hundra år senare, betraktar som oöverträffade. James Joyce debuterade 1907, T S Eliot 1917 och 1913 inledde Marcel Proust sin romansvit "På spaning efter den tid som flytt". Expressionismen inom måleriet slog igenom och den första utställningen med postimpressionistiskt måleri hölls i London – där figurerade Virginia Woolfs syster Vanessa Bell, nyligen avporträtterad i filmen "Timmarna". Fotografiet och filmkonsten var på frammarsch, den atonala musiken fick sitt genombrott. Under 1910-talet komponerade Stravinskij "Eldfågeln" – och fridansen introduceras.

Allt är i rörelse och på alla områden sker "ett väldigt uppbrott, en nyorientering av enastående radikalitet" (Bengt Holmqvist, i "Bonniers Allmänna Litteraturhistoria"). Alla konstarter sysslar med en formmässig förnyelse och orsakerna till denna konstnärliga explosion i början av förra seklet kan bara antydas; en sägs vara konstnärernas tilltagande isolering – de hade inte längre en given publik eller en given uppdragsgivare – en annan teknikens utveckling. Å ena sidan olust och å andra sidan entusiasm över industrialismen.

Vi kämpar fortfarande med att bli lika moderna som de ledande konstnärerna var i början av 1900-talet. "Jag behöver inga mellanhänder när jag tar kommando av framtiden" som poeten Marina Tsvetajeva skrev. Sedan inträffade den första backlashen: Första världskriget 1914–1918, ryska revolutionen 1917 och den konstnärliga avantgardismen som i hög grad var en rysk eller östeuropeisk (dåvarande Centraleuropa) företeelse gick på export västerut.

En som har kommit att plantera den moderna traditionen inom dansen i Sverige är dansösen, dansläraren och författaren Lilian Karina. Hon föddes 1917 i S:t Petersburg, växte upp i en förmögen rysk familj och gick givetvis på balettskola redan som liten. 1917 flydde familjen till Sverige och efter krigsslutet 1918 vidare till Berlin. Där placerades Lilian Karina i en rad berömda emigrantryska balettskolor. Eftersom familjens förmögenhet snabbt sjönk bort under världskriget började hon arbeta som professionell danserska redan vid 14 års ålder.

I hennes nyligen utkomna självbiografi Mitt liv i rörelse beskriver Karina utförligt, fängslande och detaljrikt – på en mycket njutbar och korrekt svenska – den konstnärliga och politiska atmosfären i Berlin på 1920- och 30-talen. Hon beskriver vilken olust hon kände över Hitlers uppmarsch på den politiska scenen trots att hon ärvt en del av den ryska överklassens antisemitism; något som hon dock strax gör upp med. Vad som är särskilt intressant med Lilian Karinas skildring är att hon visar hur företrädarna för den så kallade fri- eller barfotadansen, Rudolf von Laban och Isadora Duncan, stod nära nazistiska kretsar. Somliga blev till och med aktiva partimedlemmar och några av hennes generationskamrater blev koreografer i Leni Riefenstahls tjänst – trots att de inte på något sätt var tvungna. De rycktes med av vad de uppfattade som nazisternas konstnärliga och existentiella vision.

Att nazismen av naturliga skäl kommit att förknippas med brutalitet och terror har dolt det faktum att dess proklamerade ideal såg helt annorlunda ut; nämligen – som Lilian Karina påpekar – i en primitiv skönhetskult, upphävandet av främlingskapet i extatiska känslor av gemenskap och avstånd från intellektet. Och dessa ideal är ingalunda döda, skrev Susan Sontag i essän "Fascinating fascism"; de har levt vidare "i ungdoms- och rockkulturen, i primalterapin, Laings antipsykiatri, i romantiseringen av tredje världen, i tron på gurugestalter och ockultism" (se Ruth/Karlsson "Samhället som teater")

Lilian Karina gifte sig med en ungrare på 30-talet och flydde med honom redan 1939 till Sverige där han drev affärsverksamhet. Med sitt tyska pass fortsatte hon att resa genom Europa trots världskriget för att träffa sin bror, som var organiserad kommunist, och också sin mor. Karina beskriver hur hängivenheten för nazismens idéer grasserade i den svenska överklassen, bland annat på slottet Stubbarp på Kullahalvön i nordvästra Skåne. Hon var ditbjuden av Claes Erik Lewenhaupt, vars mor, en tyskfödd grevinna, var en frälst Hitler-anhängare. Lilian Karina beskriver stämningen som alkoholindränkt och vedervärdig.

Med tiden hamnade hennes äktenskap i kris och det blev skilsmässa, Lilian Karina grundade en dansskola i Stockholm, jobbade ett tag som instruktör på baletten på Kungliga Operan men framför allt var hon den som fostrade den ledande generationen av svenska dansare; Berit Cullberg, Elsa Marinna von Rosen, Kari Sylwan, Marianne Orlando, Malin och Mats Ek.

Birgit Cullberg beskrivs som en dansare med begränsade talanger; som en självupptagen men begåvad koreograf som målmedvetet arbetade för sin karriär. Karina samarbetar ett tag med Ingmar Bergman som hon uppfattar som excentrisk och krävande men med en stark intuition för kvalitet, "beundransvärd var hans klara auktoritet, hans sätt att framhäva det viktigaste, och att sätta detaljerna på plats i förhållande till det essentiella".

Lilian Karina lägger hela tiden sitt centraleuropeiska prisma på den svenska ankdammen; den svenska balettvärlden var vid tiden för andra världskriget också impregnerad av pronazistiska sympatier och Karina hade långt fram till 60-talet svårt för att bli accepterad. "Mitt liv i rörelse" känns inte som en bok som är skriven av en snart 100-årig kvinna. Tvärtom är det en ung och klar hjärna som här sammanfattar några helt avgörande decennier i 1900-talets konstnärliga och politiska historia.

Carina Waern carinawaern@tele2.se