Insekt
I franska författaren Claire Castillons noveller "Insekt" ligger det incestuösa inte långt borta.
Claire Castillon: Insekt
Översättning Helén Enqvist
Sekwa
BOKEN.
I Claire Castillons novellsamling Insekt är det mor-dotter-enheten som skärskådas ur alla sina dysfunktionella vinklar. En mamma med Münchausen by proxy injicerar avföring i sin sjuåriga dotters vener för att lättare kunna knyta henne till sig. En annan kastar ut sin dotter på motorvägen, eftersom hon ändå inte ville ha barn till att börja med. Ytterligare någon uppfinner sjukdomar att medicinera sin dotter för, efter att maken har lämnat henne. Och så fortsätter det. I 19 korta texter med abrupta slut skildrar Castillon ett mörker som har sin hemvist i symbiosen. För det är inte människorna som är onda.
Man skulle kunna tala om en underliggande röst i Castillons prosa, som inte hör till någon av de skildrade personerna, utan är en lika symbiotisk sammansmältning mellan författaren och hennes gestalter, som mellan gestalterna själva. Så måste exempelvis novellen "Miffo" förstås, där en 20-årig kvinna med någon form av förståndshandikapp berättar om förhållandet till sin stränga mamma. En mamma som inte står ut med att dottern äter på fingrarna, att hon kissar på sig och inte kan bädda sängen, och därför slår och terroriserar henne. I slutscenen hänger mamman från ett rep i trappräcket medan dottern förtjust klappar i händerna under hennes snurrande lik.
Den uppmärksamme läsaren invänder kanske att det inte verkar trovärdigt att denna "förståndshandikappade" kvinna har lagt sig till med formuleringar som: "Fru Hervé […] som i urineringsfrågan motsätter sig att man infantiliserar de förståndshandikappade."
Och det är det naturligtvis inte. Men det är inte heller den realistiska nivån som författaren här värnar om. Texternas ursprung tycks snarare vara frågeställningen: Hur agerar en kvinna vars dotter börjar misshandla henne? Hur mycket kan man utplåna sig själv för att göra sin mamma till lags? Hur agerar man om ens mamma följer med på klassresan?
Svaren tillhandahålls genom det upprättelsens språk som Castillon har gjort till sitt. Genom skildringarna söker hon upprättelse inte bara åt de misshandlade döttrarna, utan även åt de ensamma mödrarna. För den som beter sig som tonåring. För den som överger sin egen mor på ålderdomshemmet. Ja, även för den som är övertygad om att hennes make förgriper sig på dottern, utan att göra något åt det, finns det solidaritet. Utan att författaren för den sakens skull väjer för skuldfrågan. Här finns inga änglar. Inga oskyldiga. Inga "kvinnor och barn" som ska räddas ur brinnande hus eller sjunkande skepp. Det är befriande.
Värt att notera är också att vi med "Insekt" har fått ett nytt förlagsnamn att lägga på minnet. Det Helsingborgsbaserade förlaget Sekwa har med valet av sin första bok lagt en stabil grund för sin fortsatta utgivning och, inte att förglömma, introducerat ett mycket spännande författarskap som man förhoppningsvis får tillfälle att återkomma till.
Fotnot: Ewa Fröling läser två noveller ur boken i P1 kl 11.35, 9 mars.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar