Överklass. En bok om klass och identitet
I Susanna Popovas bok om den svenska överklassen genomsyras intervjupersonerna av en viss självironi – samt ett verserat förakt för andra.
Susanna Popova: Överklass. En bok om klass och identitet
Lind & Co
Utkommer i dag
BOKEN. Har de det roligare i överklassen? Nej, absolut inte, om man får tro de tio representanter för det mest privilegierade samhällsskiktet, som journalisten Susanna Popova intervjuat för sin bok Överklass. Här får vi bland andra möta den stränge adlige slottsherren, satt att förvalta släktens "gård". Han beskriver sig som fattig, försakande alla triviala nöjen för sitt kall i livet. Han berättar med stolthet hur han jobbade ihop till sitt första spinnspö genom att bära ut mors slaskhink mot ersättning. Största nyttan han haft av sin börd, menar han, var när han studerade och fick ett stipendium från Riddarhuset för att dryga ut studielånet.
Nej, pengar är inte allt (det är ju heller inget man talar om i respektabla och väluppfostrade sammanhang). Alltför mycket pengar, förvärvade och spenderade på ett brackigt sätt, kan snarare vara alldeles fel. En uppfattning om plikten – att göra rätt för sig – och om värdet av en traditionstyngd bildning (ehuru förmågan som fasanskytt ofta anses smälla högre än en professorstitel) verkar däremot vara genomgående klassdrag, liksom den belevade vänligheten och ett trevligt sätt. Man vet hur man ska hålla besticken och föra sig vid en finare middag, man har vett att behålla skorna på inomhus när man går på visit. Så känner man igen varandra i en folkmassa – och framför allt skiljer klassmarkörerna ut den som inte tillhör gruppen.
De tio intervjupersonernas svar genomsyras av en viss syrlig självironi, men framför allt av ett distanserat överseende och ett verserat förakt för andra. De uppkomlingar som svansar för kungahuset får sig en släng av den som redan dinerat vid konungens bord. För den mondäna kretsen på Östermalm är den skånska lantadeln ett världsfrånvänt, inavlat släkte som mest ägnar sig åt att jaga och umgås på varandras slott. Den uppåtsträvande medelklassen med sin ängslan för att alltid göra rätt är alltid fel. De unga damer och herrar som häller champagne på varandra vid Stureplan uppvisar, menar många, ett rent underklassigt och nyrikt "bilhandlarbeteende". Diskretion är en hederssak, naturligtvis, och det är dygdigare att verka i det dolda än att tävla om att ha den dyraste handväskan. Måhända beror det på att Popovas intervjuobjekt, som själva gärna "umgicks" med varandra på nattklubben Alexandra när det begav sig, numera har dragit sig tillbaka till mer privata cocktailsalonger.
Om man nu tvunget måste tala om klass, något som de flesta tycks finna obekvämt och rentav befängt men ändå har mycket klara åsikter om, så är arbetarklassen den som finner mest nåd – i alla fall om den sköter sig och gör ett redigt arbete. "Han som kör grävmaskinen", skomakaren och servitören kan man prata med – och säkert också känna igen sig själv i, såsom man vill uppfatta sig och bli uppfattad. Någon menar att det ingår i överklassdygderna att hålla sig väl med hantverkaren och drängen, den tjänsteande som rätt behandlad kan förväntas utföra den service man behöver för sin bekvämlighet.
För även om man inte direkt tycks skratta på sig i överklassen, verkar livet betydligt bekvämare i de besuttnas boningar. Kanske tänker man därinne inte på de återkommande resorna till Västindien, eller på vinterkvarteret i Verbier och sommarresidenset vid havet, som något annat än självklara delar av vardagen. Men den riktigt stora skillnaden är att man – som en av de intervjuade uttrycker det – kan gå utanför konventionen och göra vad som faller en in, att "välja att leva fattigt" om man så vill. Det finns alltid ett kontaktnät och ett arv att falla tillbaka på.
Susanna Popova är inte den som kryddar sin referenslista med verk av Pierre Bourdieu, och hennes analys är det inte mycket bevänt med. Men just i det här fallet gör det inget: hennes bedrift att få personer ur överklassen att uttala sig i oförblommerad frihet är värd en eloge, och de utsagor hon dokumenterat säger mer än fem invecklade avhandlingar i sociologi. Sammantaget ger de en mycket klar och isande illustration av ett knivskarpt klassamhälle, och till Bourdieus teorier om hur det sociala, kulturella och ekonomiska kapitalet flätas in i vartannat. Om man sedan ser det som en effekt av den jordägande elitens välsignelser, privatskolearkipelagens bondingtraditioner eller den uppåtsträvandes förmåga att spela spelet är av underordnad betydelse. Till syvende og sidst handlar det om att ha en "naturligt förvärvad" auktoritet och att om så behövs kunna sätta andra på plats – givetvis utan att höja rösten, men på sin höjd ett förvånat ögonbryn så att den stackare som gjort bort sig ska veta att hans eller hennes dagar i de privilegierades skara är räknade.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus