Knut Hamsun: "Svält"

Vår recensent Henrik Petersen har översatt originalversionen av Knut Hamsuns klassiker "Svält". Vi bad Sydsvenskans kritiker Hanna Nordenhök läsa.

BOKEN. Vid slutet av den spanska guldåldern (1600-tal) då den kastiljanska kolonialmaktens inflytande avtog i Europa och rikedomarna i landet sakta sinade, började det uppstå en allt fattigare spansk adelsklass. För att ändå upprätthålla fasaden, som man ju månade om, dolde man sin konkurs genom att bo kvar på sina slott men då ätandes från tomma tallrikar - serverade av tjänstehjon man betalade medan man själv svalt. Allt för att producera en illusion av rikedom, upprätthållen i ren skräck för att fråntas hedern och privilegierna. En av dessa "hidalgos" känner vi från världslitteraturen som Don Quijote, och helt olik huvudpersonen i Knut Hamsuns debutroman Svält är han inte.

Romanen utkommer i dagarna på Skri/Modernista, och det är första gången originalversionen från 1890 ges ut på svenska.

Tiden är sent 1800-tal och platsen Oslo. Det jag som framträder över sidorna är en främling i staden, en ung skribent, utbildad och med en stark vurm för de högre klasserna men utfattig och svältande. Romanen utvecklas successivt till en med diabolisk precision utförd studie i denna svält. Stundom en veritabel orgie i håravfall, köldfrossningar, förnedring, hallucinatoriska hungerrus och fruktansvärda kräkningar då den svältskadade magsäcken inte förmår ta emot den lilla näring den då och då får.

Dessa beskrivningar av kroppens fysiska och psykiska nedbrytning är lika plågsamt noggranna som litterärt storartade, och upptar en stor del av romanens handling. De faktiska matintagen befinner sig någonstans utanför Hamsuns rappa prosa – kapitlen avslutas varje gång huvudpersonen kommer över lite mat, och påbörjas igen när hungern åter infinner sig.

Det är en besynnerlig oralitet som framträder i "Svält". Ett helt register av metaforiska samband spelas upp mellan skrivande och svält, kyssar, språk och föda. I sitt tillstånd av armod kastas huvudpersonen hela tiden mellan hungerns pina och plötsliga euforiutbrott, mellan hybris och underlägsenhetskomplex, mellan klarsyn och paranoia.

Kanske är inbillningssjukan den nödvändiga verklighetsdistortion som räddar honom från att gå under – men det är samtidigt hans egna fantasier som gång på gång försätter honom i svårigheter och ytterligare befäster hans situation. Huvudpersonen, som går namnlös genom hela berättelsen, betraktar sig som "fullständigt ett byte för osynliga inflytanden" - men är lika mycket ett offer för sina egna fiktioner. Under hungerdelirierna drabbas han av plötsliga infall som får honom att ljuga storstilat för diverse främlingar. Denna iscensättning av den egna identiteten är ett återkommande tema romanen igenom. Till synes meningslösa fiktioner han uppfinner för att med sina sista krafter uppbåda en sorts värdighet i andras ögon. Eller är det egentligen det han håller på med?

Det livsverk han anser sig i färd med att skriva verkar därmed bestå mindre av de artiklar han ideligen försöker prångla på redaktörer och förläggare, än av just de skrönor och fabuleringar som undslipper honom i olika situationer. Det kan vara att spela sober herre inför en halvblind gamling eller ikläda sig rollen som pastor inför en förbipasserande gatflicka - eller att hålla en lång utläggning om den filosofiska avhandling han (inte) har skrivit bara för att skyla över det faktum att han endast äger en enda penna.

Hamsuns språk är mångtydigt. Om det är svälten eller självsvälten romanen i sin helhet bearbetar förblir en öppen, eller tvetydigt besvarad, fråga. Inte heller de underliggande lagar som styr huvudpersonens stadiga förfall - de ständiga sociala refuseringarna eller en sorts inre masochism - blir fullständig avtäckta. Läsningen av "Svält" kantas av ständiga misstankar om det vi läser faktiskt är vad det utger sig för att vara. Det finns en konstant glidning mellan verklighet och illusion, delvis gestaltad genom huvudpersonens framåtskridande förvirring, som skapar ett glapp i perceptionen. En språklek det är en förhäxande njutning att läsa, och som man fullständigt handlöst ramlar ner i liksom alldeles oavsett den långa Hamsun-exeges som kringgärdar verket.

Ja, Svält är en roman med många, ofta paradoxala bottnar. Flera av dem berörs i översättaren Henrik Petersens mycket intressanta och tvådelade efterord, separerat i ett mer tolkande och ett biografiskt stycke. Till exempel avhandlas några likheter och skillnader mellan Hamsuns och Kafkas svälttematik via Deleuze. Och den (mycket träffande beskrivet!) "Lynchlika" slumrande normalitet som präglar staden Kristiania och dess invånare, i bjärt kontrast till huvudpersonens kaotiska temperament. Kort sagt utgör Petersens efterord en oavbrutet fängslande läsning, och en omfattande kommentar till översättningen där man kan dyka ner och bara förlora sig. Petersens ansats är sympatisk också i en annan bemärkelse.

I ett vackert formulerat och personligt hållet följebrev från förlaget beskriver han sin egen hänförelse över boken och det hårda men uppenbarligen mycket givande arbetet med översättningen. "Jag har försökt åstadkomma en perfekt översättning", skriver han. Jag tror faktiskt att han har lyckats.

Hanna Nordenhök hanna.nordenhok@gmail.com