Pojken i randig pyjamas
Mycket kan skrämma barn, som ämnet för John Boynes fina barnbok. Annika J Hagström håller gärna någon i handen när hon läser. Pjäsen "Blästrad" innehåller också svåra ämnen, men Björn Gunnarsson är tveksam till uppsättningen i Malmö.
John Boyne: Pojken i randig pyjamas
Översättning Anna Strandberg
Damm förlag
När är ett barn tillräckligt gammalt för att konfronteras med mänsklighetens grymmaste sidor? Frågan följer naturligt för den som börjar läsa John Boynes Pojken i randig pyjamas, vilken är författarens första bok riktad mot en yngre publik. Titeln, liksom det randiga omslaget, ger först ett ganska trevligt intryck – jag kommer att tänka på barnprogrammet "Bananer i pyjamas". Att det är en helt annan typ av pyjamas blir man snart varse – och det randiga omslaget tappar plötsligt sin charm. Det handlar nämligen om förintelsen och om livet som det ter sig för en nioårig pojke bosatt nära ett koncentrationsläger.
Huvudpersonen heter Bruno och hans pappa är en viktig person med uniform. En dag när Bruno kommer hem från skolan får han veta att hela familjen ska flytta. De kommer till en plats som kallas "Allt Svisch". Det är ett tråkigt ställe där man inte får lov att göra någonting. Bruno och hans syster Gretel får en privatlärare som bara undervisar i tråkiga ämnen. Dessutom är huset de har flyttat in i trångt och otrevligt. Men under en upptäcksfärd längs det taggtrådsstängsel som löper åt alla håll bredvid Brunos hus, träffar han Shmuel, en pojke som sitter på insidan av stängslet. De två blir vänner och gradvis lär sig Bruno förstå mer om stängslets natur – varför han är på utsidan och Shmuel på insidan.
Att ge sig på att skriva en roman för barn (nio år och uppåt, enligt förlaget) om ett så tungt ämne är ett uppdrag som Boyne lyckas genomföra med bravur. Han börjar försiktigt – vi vet ingenting om var vi är eller i vilken tid. Kapitel efter kapitel fyller han sedan varsamt på med fler detaljer: vi får reda på att vi är i Tyskland, det är tidigt fyrtiotal, någon säger "Heil Hitler". Perspektivet är hela tiden Brunos, vars naiva nyfikenhet på omvärlden blir hela förutsättningen för att romanen ska fungera. Stundtals är berättelsen osannolik – och för en vuxen läsare ter den sig ofta brutalt ironisk – men samtidigt tar Brunos barnslighet udden av det allra värsta. Det är svårt för honom att förstå och tolka mycket av det som sker omkring honom; han lever i en skyddad omgivning och våld finns inte i hans begreppsvärld. När Shmuel plötsligt har blåmärken över hela kroppen drar Bruno slutsatsen att han måste ha ramlat av sin cykel – säkerligen är det en naturlig tanke för en pojke vars liv främst kretsar kring upptäcktsresor och de tre bästa vänner han lämnat bakom sig i Berlin.
Brunos oskuldsfulla greppande av livet omkring "Allt Svisch" distanserar läsaren från den brutala verkligheten bakom fiktionen. Men denna oskuldsfullhet är också bokens styrka och det som gör den uthärdlig och tillgänglig – särskilt, kan jag tänka mig, för yngre läsare.
På omslagsfliken uppmanas läsaren att inte ta reda för mycket om bokens handling i förväg. Jag ställer mig tveksam till den uppmaningen. Må hända att Boyne berättar sin historia nog så försiktigt och inlindad i mycket bomull. Boken om Bruno, och särskilt dess slut, är en som en nioåring inte borde möta oförberedd. Till och med en tjugosjuåring behövde söka upp någon att hålla i handen en stund efter att ha läst färdigt.
BOKEN.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus