Grymma april
Ismael Kadaré: Grymma april
Ismael Kadaré
Översättning: Dagmar Olsson
Albert Bonniers förlag
"April är den grymmaste månaden, den driver syrener ur den döda marken, blandar minne och åtrå, kittlar stela rötter med vårregn."
BOKEN.
Så skrev T S Eliot 1922 i en av världslitteraturens mest berömda dikter "Det öde landet" (Jonas Ellerströms översättning, 2002). Jag börjar memorera den när jag läser Grymma april av den nobelpristippade, albanske författaren Ismaïl Kadaré. Romanen gavs ut redan 1982 i Frankrike men kommer först nu på svenska.
Och när jag ser sydkoreanen Cho Seung-Hui förklara i sin video varför han var tvungen att döda 32 collegestudenter på Virginia Tech, förstår jag att han uppenbart var inspirerad av samtida actionfilm men också av äldre traditioner. Seung-Hui anför deras njutningslystnad som orsak till sina handlingar. En sjuk människa, javisst, men också någon som åberopar en kränkning som anledning nog att hämnas.
Att läsa Kadarés romaner är att drabbas av en aha-upplevelse när det gäller sådana begrepp som blodshämnd och hedersmord – primitiva, uråldriga sedvänjor som nödtorftigt tagit betäckning bakom olika religioner. Och man förstår av Kadaré att vi lever i en tid där moderniteten skakar hand med det atavistiska. Kadaré säger i sin näst senaste roman på svenska, "Aprils frusna blommor" som handlar om det postkommunistiska Albanien, att Internet har återupprättat den uråldriga seden att gifta sig med människor man inte känner.
Kadarés debutroman "Den döda arméns general", på svenska 1973, handlar om en italiensk general som i sällskap med en präst och en expert åker till Albanien på 50-talet för att samla ihop benknotorna av alla italienska soldater som stupat på albansk mark. I likhet med Gogols fogde samlar han på döda själar. Det är en av efterkrigstidens mest storartade antikrigsromaner - komisk, pacifistisk, samhällskritisk, tragisk och mytisk.
"Grymma april" utspelar sig i början av 1900-talet i de albanska bergstrakterna där bergsbornas liv helt och hållet styrs av Kanun, den sedvänja som kräver att en familj hämnas på en annan om en familjmedlem skadas eller dödad. Det har pågått i uppåt tusen år och administreras enligt myten av en furste som bor på slottet Orish, dit man efter avklarat hedersmord måste gå för att avlägga "blodskatt". Det finns alltså ett ekonomiskt motiv till att traditionen har vidmakthållits; någon har tjänat på alla morden. I romanen är det den unge Gjorg Berisha, som tvingas hämnas sin döde bror, som var det 44:e offret i en vendetta som pågått i sjuttio år. Efter vedergällningen, som ägde rum den 17 mars, har Gjorg en månads frist fram till den 17 april, då han blir lovligt byte för den andra familjen. Det är under denna grymma månad då Gjorg inväntar sin egen avrättning som boken utspelar sig.
Ett nygift par från Tirana anländer också till trakten, Maken är historiker och som expert på de gamla blodslagarna som regleras i "blodsboken" är han nationalromantiskt fascinerad av de gamla sedvänjorna. Hans unga, vackra hustru, däremot, betraktar det hela med förfäran. Hon får en kort glimt av den olyckliga Gjorgs öde och mellan dem uppstår tycke. Gjorg letar förgäves efter henne innan hans öde ska fullbordas.
"Grymma april" har ett avklarnat suggestivt sug; det är vackert, förbryllande och tragiskt. Romanen genljuder av många berättelser alltifrån Shakespeare till Bröderna Grimm och Kafka. Samtidigt är historien tydligen grundad i historiska fakta. Förhållandet med den gamla "blodsboken" är något som Kadaré återkommer till i många romaner. Vad han tar ställning för är otvetydigt: givetvis för att dessa grymma blodsriter ska upphävas. Än en gång går skönlitteraturen i bräschen för grundläggande mänskliga rättigheter.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus