Att hitta hem i språket

I sin nya diktsamling längtar Catharina Gripenberg till landet som är. Henrik Petersen läser en av årets starkaste diktsamlingar.

Boken. Svenska Dagbladets Tommy Olofsson irriterar sig över att Catharina Gripenberg, i nya diktsamlingen Ta min hand, det vore underligt, ”skriver om” några klassiska Edith Södergran-dikter. Rubriken på Olofssons recension (30/4) är: ”Södergran överlever Gripenbergs attentat”. Och visst ”överlever” Södergran – hon gör mer än så.

Jag kan inte låta bli att sympatisera med den energiska reaktionen, Olofssons historiska reflektion är också insiktsfull, även om det blir lite väl mycket ikonkramande av Södergran och ”den store Bertel Gripenberg” (som för övrigt inte alls är släkt med Catharina Gripenberg). Men oavsett om man reagerar negativt eller responderar positivt på Gripenbergs ”Edith-svit”, så ger den allas våra slitochslängpocketvolymer med Södergrans samlade dikter en annan utstrålning i bokhyllan för ett tag. Plötsligt får man tillfälle att läsa Södergrans dikter som dikter, och inte som minnesornament över den finlandssvenska modernismen.

Om man läser Catharina Gripenbergs nya diktsamling lite mer intresserat än indignerat, så ser man dessutom att ”Edithsviten” följer ett annat tema (förutom Edith), som återkommer i de senare avdelningarna i boken. Södergrans längtan ”till ett land som icke är” (i en av hennes sena och allra vackraste dikter), blir utgångspunkten. Stående i ett slags icke-landskap, i en känsla av bortkoppling och främlingskap inför det egna, längtar Gripenbergs diktjag till ett självklart och meningsfullt hitom och inte ett bortom:

Jag längtar till ett land som är.
I landet som inte är ropar vi:
Är Du här? Vem där? Här kan man glömma att man är!
Där är månen: månen?
Far himlen bort.
”Jag hör inte hit”, säger landskapet.
”Här är inget land”, säger landskapsarkitekten.

Lika mjukt och snabbfotat som i förra boken ”Ödemjuka belles lettres från en till en”, blandar Gripenberg ordlekar med dramatisk dialog, och även några brevdikter förekommer (en form hon älskar); adresserade ”Edith” eller ”Irene” (som Edith Södergran hette i mellannamn) eller ”Neutrum” (anspelande på Södergrandikten ”Vierge Moderne”, i vilken det som bekant heter att: ”Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum”).

I diktcykeln ”Dagen svalnar” framträder ett par – ett ”jag” och en ”herre” – precis som i Södergrans dikt med samma titel. Bara det att samma ”klingande jungfruskratt” (som i Södergrans ”Var är mitt klingande jungfru-skratt…”), nu förläggs hos ”herren” och inte hos ”jaget”. Herren prålar med sina ”fjädrar” och det är herrens ”sköra sköra drömmar” jaget lätt motvilligt lyssnar till. Om Södergrans klassiska dikt är en (om än exceptionellt skön) offrets klagan (som känner sin ”herres” ”tunga hand” på sin ”lätta arm”), så vrider Gripenberg projektorn ett halvt varv och låter könsrollernas tvång och idealisering uttryckas av ”herren”:

– Vill du höra ett klingande jungfruskratt?
– Nej herre.
– Vill du se min glittrande dräkt?
– Nej herre osv.
– Vill du ta mig till en ljus sal?
– Hur ljus?
– Ganska ljus. Jag är som av strålglans och fjädrar.

Men i Gripenbergs ”Dagen svalnar” återkommer också tematiken från första sidan: längtan efter ett språk som laddar den omedelbara tillvaron med mening: ”Sätt benet – i jord. / Stig i din fot. / Ta armen, det är svalt. / Ta på dig blodet, är det tungt? / Mina så kallade rosor, ta dem”. Även det som ”är så kallat” är nödvändigt; människan måste bebo sitt språk, välja sina berättelser. Till exempel så att – ”Foten blir ett land” och ”taket: en hand”.

I ”Blyerts och mörker” och i ”Vi ska – Leva”, samlingens två längsta avdelningar, möter sedan en motsatt sida av språket. Här är benämnandet färdigt, uttjänat. En steril ordning råder: ”Du har redan döpt allt. Det lyser bonat, vaxat”. Eller lätt panikartat heter det att: ”Vi ska bara använda allvarliga ord så vi vet att vi menar allvar / som ”i”, ”hos”, ”vara” / Beskrivande ord som beskriver hur vi känner / Som ”äkta”, ”sann”, ”ren” – vi halkar på orden eller de går oss förbi. Leken och valet är essentiella; när vi inte förmår ge oss själva mening, blir ordens geografi och ordning lika gärna ett fängelse:

Himmelska himmel
In med handen, vi ska inte få
Tack himla valv
Inte prata: tacka
Vi tackar för att himlen är stor
Vi är imponerande
Vi ska be om det vi tar
Hör vår bön

Finlandssvenska författare har en tradition på ett annat sätt än de ”rikssvenska” – många känner kravet att (som del av en språklig minoritet) förhålla sig till traditionen. Catharina Gripenberg gör samtidigt som hon brukar: förhåller sig till språket som till en värld av fraser, som hon leker med som hon vill. Paradoxen i slutet av förra citatet – ”Vi ska be om det vi tar” – är ett exempel på ett slags retorisk ”nyfras”. Och om suset i en snäcka heter det att: ”… det hade aldrig hörts. Så det hördes ingenting”; en tautologi av kategorin som fått vissa kritiker att kalla Gripenbergs poesi ”barnslig”.

Men Catharina Gripenberg tar också ett rejält kliv framåt som författare med nya boken. Man ser det lätt genom att studera det enda temat som återkommer. I förra bokens ”Eko”-svit finns fraser som vetter åt det medvetet ”barnsliga”, såsom den elliptiska raden ”om du ser någon som liknar så är det spegeln”, eller avsiktliga språkfel som i ”du kan sova natten här”. Gripenberg har alltid vunnit skönhet ur sådana ellipser. Men dessutom fanns där ett surrealistiskt frieri – av typen ”ekon bor vid byråer intill blanka sjöar”. Sådan bildlig överlastning är nya boken befriad från. I ”Narkissos” är ekot istället en flicka som ”går och ropar på sin kropp”. Och se – även där återkommer temat från ”Edithsviten”.

I en av årets starkaste diktsamlingar på svenska, om att hitta ett hem i språket och ett språk i sitt hem(land), går Catharina Gripenberg Edith Södergrans liv och dikt till mötes, med en kärlek vars frekvens inte fångats upp av allas hörapparater. Det är symptomatiskt att Tommy Olofsson inte kan bestämma sig för om Gripenberg vill ”skjuta i sank” Södergrans dikt eller tvärtom ”sekundärt parasitera på den”. Naturligtvis gör hon ingetdera. Om Gripenberg vill Södergran något så är det att tala med henne. Och om detta att ”tala med” någon innebär att ha ett eget ärende, en egen respons, så – utan tvekan lyckas hon.

Henrik Petersen