Stilens lycka

Henrik Petersen stiftar närmare bekantskap med norske författaren Stig Saeterbakkens märklige misantrop Sauermugg — och hittar ett svartsynt snille.

BOKEN. Vad utmärker en bra romanförfattare? Förmågan att berätta en historia, skulle många spontant svara. Alternativt något annat som också har med textens föreställande egenskaper att göra – författarens näsa för känsliga ämnen i samtiden, eller liknande.
Själv skulle jag svara: formuleringarna – det är meningarna som författaren skriver som avgör textens kvalitet. Påståendet ter sig så självklart att det närmast låter infantilt. Ändå passar kriteriet långt ifrån alla författarskap. Om vi bläddrar i ett antal romaner av olika genrer, och sovrar bort de texter vars själva meningsbyggnad inte förefaller oss vara av essentiell betydelse för den ”historia” som berättas, så skulle en efter en av våra samtida ”stora berättare” trilla ur resonemanget. Stig Larsson skulle bli kvar, Mare Kandre, Lars Gustafsson, Willy Kyrklund likaså, för att nämna några – olika stilar, men för dessa författare är varje enskild formulering av samma vikt som verket.
En roman som – enligt samma bedömning – hamnar på min favoritlista för ett gott stycke tid framöver, är norske Stig Sæterbakkens Sauermugg Redux, i Niklas Darkes översättning, som ges ut i dag på Vertigo Förlag. Ta en titt på inledningsraderna:

Där jag tänker är det alltid mörkt…

Jag önskar att jag vore bland de lyckligt lottade och kunde åberopa minnesförlust. Men på senare år har jag börjat komma ihåg mer och mer. Dessvärre. Snart minns jag väl allt. Allt jag sagt, tänkt och gjort sedan mamma förlöste mig, huvudstupa, med ett plask. Jag önskar att jag kunde slippa. Glömskan är min hemliga idol. Och som någon sa, klokt: Uppsök aldrig idolerna.

För Sauermugg (som en drypande antivariant av Manns bildningsroman ”Der Zauberberg”) är världen ett utbrett lidande. Men för Sauermugg är lidandet också ett gott lidande. Åtminstone när han är barn – i smärtan känner han sig trygg och söker upp den varhelst han kan. Envisheten i att inte förneka utan snarast bejaka livets bittra sidor har han kvar: en märkligare misantrop än den vuxne Sauermugg är svår att hitta. Det skulle i så fall vara hans fru Filla. Deras hem är ett enda gladiatorspel, ur vilket Filla går segrande med sin tystnad. De har inget sexliv.
Om Sauermugg fick ”en sällsynt skymt mellan benen på henne var det för att titta efter tecken på infektioner”. Filla är nämligen alltid sjuk, på riktigt eller inbillat. Själv brukar Sauermugg kissa på sig med flit, för att fuska fram lite ömhet hos Filla.
I sina ”bekännelser” väljer Sauermugg det mest utsatta och intima livet – vare sig det gäller barndomen, tvåsamheten eller vuxenlivets många påtvingade sociala situationer. Han kommer alltid till korta, men lyckas i regel hämnas – om inte annat med sin råa slapstick.
”Sauermugg redux” är en mycket barnslig bok – men sprängfylld av svartsynt snille. Sauermugg är mytoman och helt enkelt en jävel på att prata. När han resonerar om hur det är tankarna och inte handlingarna som moraliskt bestämmer människan, om hur ”ondskan aldrig varit något hot mot mänskligheten”, och om att: ”döden är en frälsare och en renare, för i dödens rike slipper alla in…”, måste man börja skratta för att undvika att tro honom. När Sauermugg stundom går för långt, gör han det med sådan stil att man lockas tänka att lögnen är sanningen och sanningen lögnen.

Vem vill den här boken skämta med, vem vill den provocera? ”Den leve som har mod att vara död, / att vara vad han är: Ett tredje, / någonting mitt emellan, / ändå ett namnlöst utanför”, skrev Gunnar Ekelöf i en dikt. Det illustrerar Sauermugg ganska precist. Man kan som Nikanor Teratologen i bokens efterskrift kalla honom ”det undermedvetna som tar sig ton”, även om det förstås känns begränsat till Freud. Man kan också i Sauermugg se ett försök till ett samtal med den egentliga ensamheten. Tänk efter: Hur kan man försvara en poetik som sätter det fantastiska skämtet och lögnen som högsta prioritet?
Föreställ dig ensamheten. Ensamheten föreställd liknar en paradox, eftersom den avgränsar sig mot en gemenskap: ”Jag” har inget med ensamheten att göra. Ensamheten är språklös. Ensamheten manifesterar sig inte. Ensamheten finns i det halvt medvetna lyssnandet på de egna andetagen; i känseln under fotsulorna under promenaden; när ryggen sjunker under plötsliga, jobbiga minnesbilder eller i den plötsliga lättnaden över ett sms från någon man tycker om; i tröttheten och stressen som trycker sig på när ”jag” ska skriva den här recensionen – en brukstext som ”jag” och ”du” kanske kan ha nytta av en liten stund.

Det språk som mest frontalt tilltalar ensamheten – varelsen – är ett annat. Det har varken med nytta eller med någon sanning som en korrespondensteori (mellan språket och verkligheten) att göra. Det språk som mest frontalt tilltalar ensamheten – som överraskar, provocerar, utmanar, förför och eggar – är stilens lycka som sådan – poesin. Sauermugg är både ett försök att förkroppsliga den egentliga ensamheten och att komma till tals med den – få den att vakna, röra på sig – och att (även om det är omöjligt) överskrida den. Eller som han själv formulerar det på sidan 43:

Detta har länge varit min enda sysselsättning: att försöka hitta en form för det jag tänker som gör att det inte blir alltför olikt det jag tänkte från början, innan jag kunde sätta ord på det. Även om jag måste erkänna att livet visar sig från en betydligt bättre sida när det har fått sig ett par välformulerade meningar innanför västen än det gör när jag bara lever det. De är ju så fördömt stiliga många av dem att jag känner att jag nästan inte kan stå för dem, det känns i varje fall märkligt att det är jag som har bildat dem. Meningarna, alltså. Om den nu är jag som har bildat dem. Det händer att jag inte alls är övertygad om det.

Henrik Petersen claushenrikfriis@hotmail.com