Gröna drömmar och mardrömmar

Gunder Andersson har läst två böcker om två fotbollspelare. Zlatans väg till stjärnorna och Martin Bengtssons till självmordsförsöket.

BOKEN. Olika falla ödets lotter. Den gamla klyschan kan dammas av inför två fotbollsspelarkarriärer som började rätt likartat: Martin Bengtsson, då i Örebro SK och Zlatan Ibrahimovic i Malmö FF.
Martin Bengtsson, född 1986, var fem år yngre än Zlatan. Till att börja med fanns rätt många beröringspunkter i deras liv, alltså i deras förhållande till fotbollen. Båda var som galna i fotboll redan i unga år. Levde med fotbollen, tränade som besatta, åtminstone Martin Bengtsson sov med fotbollen.
Han lade redan som nio-tioåring upp ett träningsprogram med målet att bli proffs. Året runt, år ut och år in, i ur och skur tränade han fotboll, oftast för sig själv. Gymnastik och styrketräning ingick. Det blev också pojklandslaget så småningom, över 20 matcher, efter att gråtande ha spolats vid den första samlingen. Debuterade för Örebro SK i allsvenskan som 16-åring innan det bar iväg till Italien som ungdomsproffs i Milan.

Zlatan hade det faktiskt trögare i portgången. Hans första framträdanden i blågul dress var ett fåtal matcher i P 18-laget. Sedan gick det som bekant
med raketfart: allsvensk debut som 18-åring, och 20 år gammal såld till Ajax för formidabla 82 miljoner, detta efter en smart förhandlingstaktik av MFF:s
sportchef Hasse Borg.

Där, när flygplanet lyfter för ett proffsliv i utlandet, slutar likheterna. Zlatan åker raka vägen till ett lyxhotell för vidare befordran till en villa han själv valt ut, Martin till ett rätt sunktigt kollektivboende där han får dela rum med andra och givna löften som aldrig uppfylls. Sedan en spelare under ett träningsläger rökt hasch infördes för ungdomsproffsen vad som närmast var husarrest. Den sociala servicen inskränkte sig till en argsint städerska som slängde alla teckningar Martin lämnat på golvet sedan han en natt försöka rita sig ur en psykisk kris som drabbat honom efter skador, petningar och osämja med lagledaren. Krisen förvärras och slutar med självmordsförsök och returbiljett till Sverige.

Hade Hasse Borg varit kvar i sitt gamla ÖSK hade med stor sannolikhet Martin Bengtssons bana sett annorlunda ut. Det som slår mig när jag läser
Martin Bengtssons piggt skrivna bok "I skuggan av San Siro" är hur klantigt ÖSK betedde sig både innan och i samband med proffsaffären.
Här hade man en ung, lovande spelare, kanske lite vek och egensinnig, men man vårdade inte den plantan. När det blev proffskontrakt med Inter var han inte ens inskriven i A-lagstruppen utan i Örebro Ungdom, vilket betydde att han kunde gå för en struntsumma. Örebro SK skulle behövt de pengarna, vilket visade sig senare.
Hasse Borg visade stor framsynthet: när han fick igenom att Zlatan spelade kvar i MFF under superettasejouren. Därmed hann Zlatan mogna som spelare och (till en del) som människa innan det var dags för de tuffa fighterna i holländska ligan.
Hade ÖSK visat det minsta intresse för en ung spelares ibland darriga psyke hade fotbollssagan Martin Bengtsson inte behövt ta slut i förtid på det sätt den gjorde. Efter hemkomst och tillfrisknande spelade han en säsong i en lägre division innan han lade av helt.

För Zlatan Ibrahimovic blev karriärvägen som bekant en annan: landslaget, Ajax, Juventus, Milan. Boken om honom, "Zlatan är Zlatan" (något av hans eget valspråk) är skriven av fotbollsjournalisterna Petter Karlsson och Jennifer Wegerup. De följer honom i hälarna från barndomens Rosengård, där han lirade på en liten grusplan i Malmös billigaste fotbollsskor fram till multimiljontillvaron i Milano och Dubai, där han och sambon med det lämpliga efternamnet Seger köpt ett hus för åtskilliga miljoner.
Zlatan har ett huvud för sig, vilket det många gånger funnits skäl att konstatera. Han blandar och ger, växlar geniala prestationer på planen med svackor, där han tycks utstråla ointresse. Han är mån om sin integritet, inte minst "respekt", detta kungsord i så många invandrarmiljöer, samtidigt som det visat sig att han har lättast att respektera ett ett auktoritärt ledarskap. Sannolikt en avspegling av att hemmiljön var utpräglat patriarkal. Karlsson/Wegerup hänför en hel del av hans nyckfullhet till uppväxtmiljön i Rosengård, där det gällde att stå upp och hålla färgen, att inte ta skit.

Zlatans karriär är en utpräglad klassvandrarsaga, en ekonomiskt sett formidabel sådan. I likhet med arbetargrabbar förr i världen, när inga utbildningsvägar stod till buds, blev för honom (liksom för många invandrarkillar idag) idrotten en språngbräda till en position i samhället, till ära och berömmelse.
Mycket i Zlatans beteende präglas av vad man kan kalla klassvandrarsyndromet. Den som kommer från samhällets bottenskikt bär på en ryggsäck av förödmjukelser och därmed — om man inte är knäckt från början- - ett behov att visa dom djävlarna. Att oavbrutet söka bekräftelse. Det kan ske på olika vis. Kvinnor. Prylar — att köpa är en bekräftelse på förvärvad storhet. Man vill äga det de som fötts med guldsked i munnen fått helt gratis.

I så måtto är Zlatan urtypen. Jag vet inte hur många bilar i miljonklassen han äger idag. ("Nacka" Skoglund fyllde på sin tid garderoben med kostymer och — i likhet med Martin Bengtsson — skor). Ägandet är ett sätt att imponera, samtidigt finns ju insikten att detta bara är utanverk. Grunden för ära och berömmelse är förmågan att "leverera", detta fjantiga inneuttryck som jämställer fotbollsmål med en springpojkes jobb på en speceributik.

De yttre signalerna om förvärvad storhet är inte nog. Det gäller att bevisa, ständigt, att man är värd denna upphöjelse. På prestationsmarknaden
är varje prestation idag yesterdays news i morgon, och uteblir resultatet tappar man i respekt, och är därmed mentalt tillbaks i skiten, miljonbilar till trots.
Framgången genererar alltså inget lugn, den betyder att man måste överträffa det man redan uppnått. Går inte det, uteblir — som i Zlatans fall — målet för verksamheten, det vill säga målen, då inträder en tilltagande frustration.

Karlsson/Wegerup resonerar en hel del kring detta, speciellt i samband med Zlatans sista år i Juventus, då allt knöt sig mer och mer, vilket ledde till aggressivt spel, varningar, utvisningar, konflikter med medspelare och tränare. Vad som krävdes för att komma ur denna onda cirkel var ett Alexanderhugg, det vill säga ett klubbyte. Så blev också flytten till Milan redan från början en succé, i ett nytt sammanhang, obunden av gamla strukturer, var det lättare att blomma ut.

Martin Bengtssons bok och boken om Zlatans är intressanta på olika vis. "I skuggan av San Siro" visar hur fel det kan bli när rosenröda drömmar om
poffslivets lycksalighet kolliderar med en järngrå verklighet, och där stödet från vuxenvärlden helt uteblir. Det gäller inte minst från tränarhåll. Bengtsson har många beska saker att säga om den dåvarande ÖSK-tränaren Stefan Lundin, som framstår som en teflonblank individ utan själ, totalt i avsaknad av psykologisk känsla. Över huvudtaget tycks lyhördhet för avvikaren och förmågan att skapa harmoni i ett lag vara en bristvara. 1940- och 50-talets mysgubbe George Raynor, som ledde Sverige till två VM- och en OS-medalj är långt borta.

Karlsson/Wegerups bok är faktadiger på ett annat vis, vilket ligger i sakens natur. Bortom alla fotbollsfakta ger den pregnanta porträtt av en lynnig storstjärna, formidabelt rik, med lyxiga vanor och numera konstant misstänksam mot media - Aftonbladet sitter fortfarande i frysboxen har jag
för mig. Men det är samtidigt en bok som rent språkligt, i motsats till Bengtssons, rätt mycket saknar personlighet. Till slut blir det rent tjatigt
att höra den ena citerade experten efter den andra säga ungefär samma saker. Texten saknar något av huvudpersonen Zlatans överraskande vändningar och excentriska dribblingar. Mest allsvensk vardagslunk, typ. Mot slutet blir den nästan lite larvig — detta när Zlatans framtid målas upp. Då låter det som någon dagismamma som beskärmar sig: ojojoj, hur ska det gå för den långa illbattingen. Och det vet vi ju redan.

Gunder Andersson gunder1@comhem.se