Mumin och mumins mamma

Tove Jansson, mumintrollets konstnärliga mamma, var en hypermedveten konstnär redan vid femton års ålder. Marianne Ekenbjörn har läst Boel Westins imponerande och innerliga levnadsteckning över Jansson.

BOKEN. Muminpappan står i min kryddhylla ovanför spisen som en liten talisman. Jag hittade honom på en loppmarknad och blev glad, för det är pappan i Tove Janssons muminböcker som gjort starkast intryck, pappan på den öde ön, i kamp med havet, pappan slitande med sina memoarer på förgängligt toalettpapper. Det är först i Boel Westins stora biografi över Tove Jansson som jag inser att ”pappan” med sin svarta hatt, den fribornes kännetecken, representerar den eviga kampen mellan lust och arbete.
Tove Jansson var verksam i över 70 år som bildkonstnär och författare. Måleriet var hjärtat, men det var med muminböckerna som hon blev världsberömd. Någon traditionell självbiografi skrev hon aldrig – det överlämnade hon åt muminpappan – men hela hennes konstnärskap är en visuell biografi, där varje duk är ett självporträtt. Det är också så Boel Westin ser på hennes arbeten i den imponerande heltäckande biografin, Tove Jansson. Ord, bild, liv. Tove är fritänkaren Tofslan i ”Trollkarlens hatt”, homsan Toft i ”Sent i november”, skulptörbarnet i ”Bildhuggarens dotter”: hon är ”sitt verks ämne”.

Det är mamman Ham, bokillustratör från Stockholm och gift med den finlandssvenske skulptören Viktor Jansson, Faffan kallad, som är förebild till muminmamman, ankaret i muminvärlden till vilket allt och alla är förtöjda vare sig de vill eller inte. Enligt Tove Jansson levde hon och Ham som under en glaskupa, alla andra var utanför, och att två bröder fötts förändrade inte de starka banden. Redan som barn visste också Tove att det var konstnär hon skulle bli och hon tecknade innan hon kunde gå. Ham sänder en teckning (på Tove) till Viktor, som ligger vid fronten, och Viktor skriver stolt tillbaka. ”Kanske vi får en stor konstnär i Tove någon gång. En riktigt stor!” Tjugo år senare är Tove Jansson redan ett välkänt namn. Hon illustrerar noveller, dikter, sagor, kåserier och hon bli en betydande politisk tecknare i Garm, den svenskspråkiga skämttidningen.

Boel Westin skrev den första doktorsavhandlingen om Tove Jansson 1988. Hon har som första forskare haft fri tillgång till Tove Janssons privata arkiv, omfattande hundratals mappar och pärmar med teckningar, dagböcker, brev, foton, klipp, högar som bara växte i det sex meter höga tornet som var Toves ateljé.
Till grund för denna första biografi över Tove Jansson ligger dessutom tidigare okända brev och dagböcker. Av detta omfattande källmaterial har Westin lagt Toves livspussel och resultatet är minst sagt ambitiöst. Biografin är en tegelsten av fakta som jag läser med vidvinkelblick. Det är som att stå på ett torg och filma dag efter dag. Samvetsgrant inordnar Westin minsta anteckning som Tove har sparat. Hon och Tove Jansson måste ha funnit varandra också när det gäller vikten av systematik. Tove dokumenterar allt! Inget kunde vara mer fel, skriver Westin, än myten om Tove Jansson som ett gracilt naturväsen. Hon var en ”hypermedveten” konstnär, som arbetade hårt från femton års ålder och hon gav aldrig upp. ”Får jag back [från förlaget] skriver jag en ny bok.”
I ”Den lömska barnboksförfattaren” från 1961 får vi också veta att hon skrev för att avreagera sig egna barnsligheter och minst av allt för barn. När hon tilldelades H C Andersenplaketten 1950 för ”Hur gick det sen”, var det, skriver Westin, för en psykorysare om modersbundenhet och separationsångest: ”Han skrek på mamma, stackars troll, men mamman var på annat håll”. Eva von Zweigbergk i DN utnämnde boken till det årets originellaste bilderbok.

Det var i Garm som mumintrollet först dök upp 1943, då under namnet Snork, snart var Toves signatur på både böcker och tavlor. Några av teckningarna censurerades på grund av att de väckte ilska i tysk-vänliga kretsar. Tove skrev senare att av åren på Garm tyckte hon mest om ”att få vara svinaktig mot Hitler och Stalin”.
Bilden av Tove Jansson, och hon rymmer många personer, växer fram med stor respekt och kanske också följsamhet från Boel Westins sida – stora delar av materialet har gåtts igenom tillsammans med Tove. Men utan förtroendet för varandra hade detta aldrig blivit en så, framför allt i den första delen, innerlig levnadsteckning. Det är väl avlyssnat och påläst, men aldrig påträngande.

För Tove Jansson var kärleken till arbetet det allra viktigaste. Ingenting, inte ens kärleken till familjen, kunde i längden stå i vägen för den lusten. Hon för en ständig kamp mellan den och plikten men fattar tidigt, redan som mycket ung, beslutet att inte bli som modern, inte ”beundra och trösta” någon man, aldrig ge upp det egna konstnärskapet och inte sätta barn, söner, till världen. Krigsåren har satt spår. Söner blir soldater och hon vill ha fred. De första berättelserna är direkt sprungna ur de ”urdjävliga” krigsåren. I ”Småtrollen och den stora översvämningen” letar mumintrollet och hans mamma efter någonstans att bo, men pappan är borta och de vet inte ens om han lever. Mumintrollet är till och med svart i tidiga versioner, med öppet gap och röda ögon, som om Tove hämtat inspiration från Goyas Saturnus.

Det var muminböckerna som fick all uppmärksamhet och man ville inte – när Tove tröttnat på sina troll – acceptera att hon ville mer och något annat. Man älskade att läsa om den lyckliga familjen i dalen. Berömmelsen, skriver Westin, kom sig av att Tove hade gjort någonting som ingen annan hittat på förut, att i ord och bild berätta om en familj som tvingades revidera sin självsyn gång på gång. Hur man sedan tolkade den självsynen varierade. I Japan framställdes My som blodtörstig och hatisk, något man skrämde barnen med, och i England fick muminpappan inte skriva på toalettpapper. Det grasserade snart en muminfeber som tog Mumin ända till universiteten där muminfilosofin blev något att ta poäng i.

Boel Westins biografi över Tove Jansson är ingen nostalgisk tillbakablick och den är helt fri från akademiska spekulationer. Det är Toves Janssons frihetslängtan, utveckling och kamp som slår an tonen. Hit hör också förälskelser och olycklig kärlek (Tove blir kär i personer och inte i kön), drömmen om en egen ö och, när den infrias, det kära slitet med att bygga huset. Vi kommer nära, men inte helt bakom, och tur är det. Författare vill man helst lära känna genom deras böcker. Westin har mer rollen som ett ödmjukt medium som lyfter och bär fram, inte minst Tove Janssons tidiga, orättvist förbigångna författarskap, novellerna och romanerna.

Marianne Ekenbjörn