Bekännelser med sotfärgat bläck
Bildmaterial
Marcus Birro.
Marcus Birro: Svarta vykort
Tre böcker
BOKEN. Terapilitteratur är en genre med något solkigt rykte. Att bearbeta sina smärtsamma erfarenheter kan vara en tvingande nödvändighet — men gör sig inte sådana slags brukstexter bäst inom dagbokens pärmar? Det tycker inte Marcus Birro. Tidigt i sin nya bok Svarta vykort deklarerar han: "Ingen sorg får bli så privat att den äter oss inifrån. / All sorg är allmängiltig."
På baksidan slår han fast att skrivandet räddat hans liv - "Bokstavligen" - och hoppas att boken också kan vara till nytta för andra.
Sorgen gäller två barn som aldrig fick chansen att leva. Marcus Birros son Dante föddes redan i 23:e veckan och dog i samma stund som navelsträngen klipptes av. Inte långt därefter slutade en andra graviditet i vad som kallas "sent missfall": i 16:e veckan krystade flickvännen Jonna ut en död flicka, så liten att hon rymdes i hans handflata. "Hur närmar man sig det oerhörda utan att förlora förståndet?" undrar Birro.
Missfall, dödfödda barn och påtvingade aborter är ämnen som det i vanliga fall hyschas med, men nu har det på kort tid kommit två böcker på temat: häromveckan debuterade Isobel Hadley-Kamptz med romanen "Jag går bara ut en stund", en berättelse tryckt med lila sorgkanter om att i fjärde månaden tvingas abortera ett efterlängtat men funktionsskadat foster. Men där Hadley-Kamptz bäddar in smärtan i fiktion låter Birro sorgen fräta bort allt oväsentligt tills varje mening gör ont. Den välfunna titeln är lånad från Tomas Tranströmer och texten tar sig här och där också formen av poesi, när den inte samlas till koncentrerade prosastycken som ofta känns riktade direkt till läsaren. Ett slags bekännelser skrivna med sotfärgat bläck: "Jag ska skriva allt svart ur venerna. // Jag ska aldrig bli färdig."
"En bok om tröst" lyder undertiteln. Men det är inte riktigt sant — snarare handlar boken om den otröstliga sorgen, en sorg som i ena stunden kan vara försonlig och eftersinnande, i nästa blytung, bitter eller rasande. Visst talar Birro om att överleva och bli starkare, om att ta av sig ungdomens svarta slängkappa och inse att man inte skiljer sig från andra "matkassebärare". Men han kan samtidigt rasa mot en gud han tappat tron på och utdela ilskna smällar mot en vård som i sin effektiviseringsiver tappat bort empatin, en försäkringskassa som riskerar liv i sin hänsynslösa jakt på besparingar och ett Sverige där bara vinnare räknas och allt mörker tabubeläggs. Irriterad på det ängsliga pk-klimatet ifrågasätter han oviljan att diskutera abort i vårt upplysta land - måste man hamna i religiösa fanatikers sällskap bara för att man ställer frågan när ett liv blir ett liv?
Birro gör sin smärta allmängiltig genom att vara osminkat självutlämnande, ohöljt privat och intimt personlig. Säkert kan boken vara till nytta för många, och kanske också till tröst. Men framförallt är "Svarta vykort" ett starkt vittnesmål från sorgens avgrund, en mörk klagosång som det är omöjligt att värja sig mot.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus