Kanonmat åt kapitalismen
Salka Sandéns självbiografiska debut skildrar AFA-rörelsens framväxt – och målar därmed en bild av Sverige som sällan syns i litteraturen. Mats Kolmisoppi slukar den med myggor och kameler.
Bildmaterial
AFA:s motdemonstration under sd:s årsmöte i Karlskrona.
Salka Sandén.
Foto: C-M Edenborg
Salka Sandén: Deltagänget
Vertigo
BOKEN.
Salka Sandéns debutroman Deltagänget är en bok som jag mer än gärna skulle vilja tycka illa om. Av förlaget etiketteras den som en "självbiografisk pikareskroman med spännande skrönor och äventyr bland batongvevande poliser, psykopatiska skinnskallar och bombkastande kamrater". En självförhärligande våldsskildring inifrån 90-talets autonoma rörelse alltså? Ännu mer propaganda från dem som utdömer all kritik som småborgerlig och reaktionär?
Ja, men bara delvis.
För hur mycket författaren själv försäkrar att det framförallt rör sig om en bra skröna står det snart klart att vi har att göra med ett mycket speciellt och allvarligt berättarläge. Språket är till brädden fyllt av harm och patos; av upplevelsen av att vara kanonmat åt kapitalismen, och av den rent kroppsliga insikten om att den enda vägen som är möjlig är det våldsamma motståndets.
Sandén följer ett självbiografiskt "du" genom uppväxten i Tynnered, där skolan visar filmer från Kumlabunkern i avskräckande syfte. Med lika delar ironi och uppgivenhet ställer sig den vuxna författaren frågan varför lärarna, som uppenbarligen förutsade ungarnas vidare öden, inte kunde visa på mer jordnära alternativ: "Varför inte socialkontoret, datorteket, öppen anstalt, psykakuten? (…) varför inte visa upp den nivå dom flesta realistiskt sett kunde räkna med att nå?"
Det är detta hat inför sakernas tillstånd som driver henne bort från samförståndets Sverige och in i den öppna famn som hon finner hos marxistiskt skolade radikaler. Som husockupant i Malmö ges hon epitetet "Järnrörskvinnan" i tidningarna, efter att ha försökt oskadliggöra en av poliserna som stormar "Borgen". Ett epitet som höjer hennes status och gör det lättare att tränga in i den hårda kärna av Göteborgsaktivister som småningom bildar AFA och gör nazisterna till sina huvudsakliga fiender.
De politiska slutsatser som presenteras i boken är ibland irriterande enkelspåriga. Liksom det ständiga rättfärdigandet av våldsmetoderna, som i sin retorik paradoxalt nog närmar sig Bush-administrationens skitsnack om "nödvändigheter". Men det finns åtskilligt som räddar romanen från att stanna på pamflett-nivå.
För Sandén tränger djupt in i aktivisternas vardag och räds inte att erkänna berusningen, glädjen och upplevelsen av makt hos mobben som driver bort nazister från Hultsfredsfestivalen. Hon skildrar den djupa och kanske förbjudna samhörighet hon känner med den psykotiske nazisten Birger; tunnelseendet och den accelererande våldsspiralen som verkar inom aktivistgrupperna; liksom förfrämligandet av det egna jaget, kanske starkast närvarande i berättelsens andrapersonsperspektiv. Dessutom tecknar hon en övertygande bild av ett Sverige som sällan ges utrymme i dagens litteratur. Såväl maktlösheten hos arbetarna på Västerhavsfisk som kamratskapen med kvinnorna på Lindomes Kriminalvårdsanstalt skildras med ett medkännande som leder till att man med glädje slukar bokens alla myggor och kameler.
Det är en begåvad debut. Och jag kan inte annat än gilla den, hur mycket jag än värjer mig.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar