Helsingborgsdebut med mersmak
Filmregissören Martin Jern debuterar som författare med en skildring av hur det var att gå på högstadiet på Magnus Stenbocksskolan. Mats Kolmisoppi hittar en makalöst klarsynt tillbakablick på dem vi alla en gång var.
Bildmaterial
Martin Jern: Så värt
X publishing
BOKEN. Berättelser om förvirrade och ångestfyllda pojkar i puberteten brukar lite nedsättande kallas för "grabbiga". Kritikerna kan invända att tjejerna antingen lyser med sin frånvaro, eller att de hamnar i skymundan av den välkända storyn om killarnas väg mot vuxenheten. Och visst ligger det någonting i det. Den manliga blicken dominerar i litteraturen likväl som i verkligheten, men just därför borde den kanske också närmare granskas?
Martin Jern, en av regissörerna bakom filmerna "Fjorton suger" och "Du & jag", visar i sin debutroman Så värt inga tecken på att frågan om pojkars kval och uppvaknande sexualitet skulle ha förlorat sin sprängkraft. Här följer vi femtonårige Aron, okysst och oknullad, under en dramatisk hösttermin på Magnus Stenbocksskolan i Helsingborg. På dagarna trånar han efter Nora, den snyggaste tjejen på skolan, och hänger med kompisar som drömmer om att bli skejtproffs. Och det finns kanske inte så mycket mer att säga om ramberättelsen, mer än att den på nästan alla punkter är kusligt naturalistisk och igenkännbar. Allt finns med: folkölsfyllor, tjejer som av killarna behandlas som vandringspokaler, ungdomsdepressioner och gängbråk, svårigheten med dubbla eller trippla lojaliteter, ett nästintill perfekt återgivet tonårsidiom anno 2007, och en mamma som genom sin ungdomlighet förlorar förmågan att vara ansvarstagande förälder. Men mest av allt, och framförallt: en klaustrofobisk stämning som bottnar i tonårstidens gapande avgrund mellan barn och vuxen.
Frågorna kan ställas hur många gånger som helst, och på lite olika sätt. I Jerns prosa lyder de ungefär så här: Hur gör man för att snacka med en tjej? Hur ska man kunna vara cool och äkta på samma gång? När börjar livet på riktigt? Och hur beter man sig för att inte få stryk av psykopatiska skolkamrater? (Och tänk om tjejen man ligger med för första gången blir gravid, medan man själv får AIDS!?)
Det är jävligt. Och sårigt. Och kanske bara aningen för grabbigt, trots allt. Tjejerna är visserligen mer än projektionsytor för pojkfantasier, men det vilar ändå ett romantiskt skimmer över Arons erövringar och gryende lycka. För han får till slut ihop det med tjejen vars namn är en spegling av hans eget. Han blir tillsammans med tiopoängaren, och den amerikanska highschool-ordningen återställs därmed. Det är synd, men fläckar inte romanen nämnvärt. För dessförinnan är den en makalöst klarsynt tillbakablick på dem vi alla en gång var. De står ju fortfarande där, i skolans rökruta, och huttrar.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus