Humor kan leda till depressioner
Mats Kolmisoppi har dykt ner i en samlingsvolym med Jan Stenmarks bilder och hittar hat, humor och kopplingar till surrealismen.
Bildmaterial
Jan Stenmark: Storpack
Serieboke
Kartago förlag
BOKEN.
För tio år sedan gav Det Norske Samlaget ut en av den franske surrealisten Max Ernsts collageromaner från 30-talet. På franska heter den ”Rêve d'une petite fille qui voulut entrer au carmel”. I nynorske Einar Øklands musikaliska översättning har den fått titeln ”Ei lita jente drøymer om å gå i kloster”. Det är en fantastisk bok, fylld av vanitassymboler och religiösa motiv. Ernst låter mörka sagor ur folkdjupet förvridas och förvandlas av surrealismens då nyvunna kunskap om det omedvetna. Och varje skruvad bild åtföljs av ett berättelsefragment om barnet som orienterar sig i en overklighet präglad av talande hår och undergångsstämning.
En av de saker som gör boken verkligt fasansfull är det irrationella förhållandet mellan text och bild. Ibland tycks betydelsenivåerna vara omöjliga att särskilja. När en gestalt kravlar upp ur en grop omgiven av enorma gräshoppor kan det till exempel stå: ”… hopp-sann! Hopp-sann!...” Andra gånger är diskrepansen mellan text och bild så stor att man börjar tvivla på språkets förmåga att bära rationell kommunikation: Liemannen står i en nätbur på havets botten. Under den svarta huvan syns en gapande hajkäft. Han håller en leende katt i armarna medan en gråtande säl tittar fram i bildens nederkant. Sedan texten: ”Abedissemedhjelparen: 'Fråskild frå alt gjekk eg med Gud inn i hans enorme indre.'”
Det finns tydliga samband mellan Max Ernsts collagekonst och den som under snart tjugo år frambringats av Jan Stenmark. Det avgrundsdjupa mörkret i den senares bilder kan ibland överskuggas av de humoristiska konnotationerna, men det finns där. Och när Kartago förlag nu ger ut Storpack, en samlingsvolym innehållande Stenmarks två första album och tidigare opublicerat material, verkar det som om platsen äntligen — och på allvar — har beretts för den surrealistiska och i viss mån hatiska Stenmark.
Medlen känner väl alla till vid det här laget, några leende reliker ur ett nostalgiskt 50-tal sammanstrålar med ett textfragment som kastar ut både badvatten och idyll genom fönstret. En man och en kvinna lutar sig över ett akvarium fyllt av virvlande döda fiskar. Texten: ”Gudruns guldfiskar hade dött, men när hon rörde om med en slev var inte skillnaden så stor.”
Det är — misstänker jag — ett ursprung som filtreras genom ett oförsonligt subjekt. Stenmark gisslar en föräldrageneration med perfekta frisyrer och kläder, bländande vita leenden och hälsosamma söndagsnöjen- och ritualer genom att visa på deras fullständiga världsfrånvändhet och gapande tomhet. Det går faktiskt att läsa bilderna på det viset, hur många skratt de än framkallar. Och medan de gränslösa föräldrarna i all sin naivitet slänger ur sig grova sexuella fantasier om nekrofili som rörde det sig om att handla en liter mjölk, hänger det ensamma barnet med huvudet efter misslyckade självmordsförsök och återkommande pennalism på skolgårdar och i kamratkretsen.
Men där Max Ernst använde sig av västerlandets samlade mytologiska och religiösa stoff för att skapa sin helvetesvision, förstärks den klaustrofobiska stämningen i Stenmarks bilder av en underförstådd historielöshet. För här har människorna fryst fast i ett modernismens absoluta nu. De religiösa funderingarna hämtar sitt stoff från Sartre snarare än från Hieronymos Bosch. Jag tänker på den gastkramande bilden av något som påminner om en väntsal. En soffa och en fåtölj står mitt i rummet vars gråtoner suddar ut gränserna mellan väggar, tak och golv. Mellan möblerna svingar en rasande man i underkläder en pinnstol: ”Gud finns överallt! hävdade han envetet, och slog vilt omkring sig.”
Det är inte bara bra, det är inte bara roligt. Det är dessutom vansinnigt och skrämmande. Och den som väljer att träda in i Stenmarks universum för första gången gör bäst i att förbereda sig på en humor som kan leda till depressioner.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus