Fem arga puggor
Bildmaterial
Daniel Björk, Roger Wilson, Tomas Hemstad, Petter Wallenberg och Stefan Ingvarsson.
Daniel Björk, Tomas Hemstad, Stefan Ingvarsson, Petter Wallenberg och Roger Wilson: Bögjävlar
Atlas
Utkommer i dag
BOKEN.
Att det till slut skulle komma en skrift som Bögjävlar har länge legat i luften. Homosexuella män har det senaste decenniet fått ett genombrott i den svenska offentligheten och syns som aldrig förr. De beter sig som män gör mest — utom kanske på Pridefestivalen. De gifter sig, bor i villa och skaffar barn. De bryr sig kanske lite mer om sitt utseende och lyssnar mer på schlagermusik, men det har å andra sidan också heteromän börjat göra.
Vem som snor från vem är en öppen fråga, liksom hur hotad heteromannen egentligen känner sig av den ökade homonärvaron. För det är som du förstår inte ett gäng homofober som skrivit "Bögjävlar" utan fem arga homosexuella män, eller puggor som de föredrar att kalla sig själva.
Författarna — bland dem denna tidnings teve-krönikör Roger Wilson — är trötta på den ”homonormativitet” och anpassning till vad som kan accepteras av heterosamhället, som de tycker präglar den samtida svenska bögkulturen. Och visst: heteromän i allmänhet gillar inte bilden av en bögig pugga (ursprungligen det nordskånska ordet för groda) som cruisar i parken efter tillfälligt sex med ”riktiga karlar”. Hellre då strömlinjeformade killar som är monogama, fräscha och lagom skojiga på sitt karaktäristiskt sarkastiska sätt, men avsexualiserade och ofarliga. Gärna i rollen som kreativ och piffig hjälpreda: tänk Jean Paul Barda i frisörstagen eller Fab 5 som hjälper straighta killar att bli mer gångbara på äktenskapsmarknaden. Det som retar de här unga arga männen är andra bögars beredskap att ängsligt snegla på vad heterona vill ha och att leva upp till den gångbara bilden i utbyte mot förmånen att få vara med - och att konsumera det som majoritetskulturen producerar.
Roger Wilson minns den bortglömde författaren Bengt Martin, som skrev självutlämnande om sina erfarenheter av att leva som homosexuell under 50- och 60-talen. Modeskribenten Daniel Björk beklagar att arvet från tidigare generationers mode- och stilskapande bögar vattnats ur till ett uniformt maskulint mode, där välansade ”delfinkroppar” i jeans och t-shirt är det enda som gäller. Musikproducenten och dj'n Peter Wallenberg påminner om en scen där discomusik och androgyna varelser som Freddie Mercury, Grace Jones och Boy George förändrade populärkulturen, långt innan en hänförd Pride-publik började studsa upp och ner till det billigaste schlagerskval. Han beskriver ”postaidsbögen” som den perfekta familjeunderhållningen: ”Det var en sorts Stepford Wives-version där man bara behållit de behagliga och lättsamma dragen hos roboten”. Jodå — de här puggorna är verkligen skamlöst rälia, bittra och snobbiga i sin önskan tillbaka till en homokulturens guldålder, där bögar utgjorde ett avantgarde inom exempelvis musik- och modevärlden istället för att följa trenderna. Lite lidande, förtryck och skam är alltid bra för kreativiteten, blir den underliggande kontentan av resonemanget. Men nu när bögar är fria och lyckliga är det bara heteros som vågar vara coola.
Bokens svaghet är — såvitt jag kan begripa — att den är för mycket ilsken och pretentiös pamflett von oben och för lite av sardonisk, verkligt camp elakhet för att riktigt ta skruv. Så kanske kommer den att hälsas just med de bitchigt ironiska kommentarer och skälmska blinkningar som är den homosexuella kulturens klassiska sätt att bemöta angrepp, för att sedan viftas bort med en blasé handledsgest. Men vem vet? Den kanske lyckas röra upp ordentliga virvlar och bli sommarens snackis i homokretsar ända fram till Pride-festivalen.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus