Kärleksfulla trix
BOKEN.
Mats Strandberg debuterade förra året med kärleksromanen ”Jaktsäsong”, och nu har han i rask marsch skrivit en uppföljare – Bekantas bekanta.
Kronologiskt utspelar sig boken före ”Jaktsäsong” – det här gången är det Stockholm, nittiotal – och persongalleriet överlappar också delvis, i biroller känner vi till exempel igen den pretentiöse dramaaaatenskådisen Joshua och faghagen Melinda som var en av huvudpersonerna i debuten.
Och det är just persongalleriet som är Mats Strandbergs styrka. Jag blir liksom förälskad i den lite lönnfete dragqueenen Daniel, han som kärar ner sig i snygga heteroskådisar och drömmer om att starta en nattklubb med flygplanstema. Jag retar mig på Daniels dysfunktionella lillasyster Lilly vars enda mål är att bli känd från teve (och detta utspelar sig innan dokusåporna, så Lilly måste gå den hårda vägen…), jag lider med fotomodellen Camilla, nitarna hon går på i den hårda musikbranschen, livskärleken som lämnar och bränner, misstagen hon gör. Jag vill vara bästis med Mats Strandbergs karaktärer!
Jag vet inte hur han lyckas dra med mig så – Mats Strandberg språk är förbluffande genomsläppligt och handlingen, ja, det låter kanske inte så spännande – några människor i Stockholms innerstad som letar efter pojkvän/flickvän och som försöker hitta en plats i livet och karriären – en klyscha, en standardroman. Ändå detta sug. Kanske är det själva nittiotalet som lockar?
Minns ni eurotechnon? KLF och Snap och till och med E-type? Madonnas Justify my love-period och stroboskop och min lugg, jag svär den var högre än mina platåklackar. De korta kapitlen i ”Bekantas bekanta” har fått namn efter låtarna man dansade till och det öppnar naturligtvis en egen värld i läsaren, en värld där Dr Alban och Ace of Bace får det att spritta i benen och första hånglet till Rhytm is a Dancer svischar förbi i huvudet.
I ”Jaktsäsong” bondade Mats Strandberg med sina läsare genom tv-serier och vi som, liksom Melinda, knarkade OC-avsnitt och inte kunde stänga av Top Model, var snart fångade i Strandbergs värld. Nu gör han alltså samma sak med de gamla nittiotalslåtarna – ett billigt trick naturligtvis, men vad gör det när det funkar? Men det är inte bara den förföriska och relativt oexploaterade nittiotalsfonden som gör ”Bekantas bekanta” läsvärd. Mats Strandberg skriver sina karaktärer så kärleksfullt att det smittar av sig. Det är nog det som är tricket.









Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus