Kuken
Bildmaterial
Lars Sjunnesson: Åke Jävel
Serieboken
Sanatorium förlag
Boken. Åke Jävel är tillbaka! Lika oförblommerat grabbig och revolutionsromantisk som då Lars Sjunnesson senast lät oss bekanta oss med honom 1990 i albumet ”Åke Jävel — århundradets hjälte”. Nej, inte mycket verkar ha hänt i Åke Jävels liv. Han omger sig företrädesvis med samma gamla gäng, här finns flickvännen (typ) Anna Fan och den mycket klassmedvetna tantan Citymormor, och tillsammans inväntar de revolutionen. Åke Jävel använder tiden väl — han spränger det som sprängas kan och han säger: ”kuken”. Vad de andra än frågar honom, hur han än mår är svaret: ”kuken”. Han har till och med gett ut en diktsamling som heter ”Kuken”, en bok som faller en av de lokala polismännen i smaken så till den milda grad att lär sig ett helt stycke utantill: ”kuken kuken kuken kuken kuken kuken”, lyder dikten.
Det här är så roligt och bisarrt, man skrattar högt
åt Åke Jävels jävelskap. Han är en nidbild av den revolutionäre
vänstermannen, ett machoideal i destillat. Våld, sex och cigaretter men inte
någonstans en genomtänkt tanke. Argument för den goda revolutionen eller de
egna idealen tycks fullständigt överflödiga i Åke Jävels egocentrerade
värld. Fabriksröken puttrar i bakgrunden och Åke Jävel spränger ett dagis.
Han bygger robotar som är kopior av honom själv (och också säger ”kuken”)
och han far till USA för att ”knulla negresser”.
Revolutionen verkar bestå i att Åke Jävel far runt i världen
och missionerar sitt enkla budskap: ”kuken!” samt på kuppen lär invånarna i
öknen eller på Sydpolen att röka: såväl kor som pingviner och kameler blir i
detta avseende hans lärjungar. Det är skruvat, mättat med
undergångsstämning, asroligt och helt meningslöst — allt på samma gång. Vad
kan man egentligen säga om detta annat än: ”kuken”?
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus