Brännhet debut ställer stora frågor
Bildmaterial
Léonora Miano framträder på bokmässan i dag klockan 14.00.
Léonora Miano: Nattens inre
Översättning Marianne Tufvesson
Sekwa förlag
BOKEN.
Den kamerunska/franska författaren Léonora Mianos grymma debutroman ges ut på svenska av helsingborgsförlaget Sekwa. Nattens inre utspelar sig i Mboaso, ett fiktivt land någonstans i Afrika. Ayané, som redan som ung lämnat sitt land för att studera i Frankrike, återvänder tillfälligt till hembyn Eku för att ta hand om sin döende mor. Mboaso härjas av inbördeskrig, och under Ayanés vistelse utfärdas plötsligt ett förbud mot att lämna byn. Ayané blir kvar tillsammans med byns kvinnor och barn och några få män – de flesta män arbetar någon annanstans och kommer bara tillfälligtvis hem. Så inträffar något fruktansvärt, en kväll och en natt som ska komma att påverka bybornas liv och deras sätt att se på sig själva och sin roll för alltid.
Mboaso bär drag av flera afrikanska länder och blir en symbol för den blodiga historia som berättas i sviterna av inbördeskrigen. Milisgrupper, barnsoldater, rebeller och uppror, störtade regimer, droger, hat och våld. Till Eku kommer en styrka ledd av trillingarna Isilo, Isango och Ibango. Isilo är hjärnan – han har studerat historia på universitet och motiverar sina handlingar med en grumlig mix som känns igen ifrån krig över hela jorden: historiska argument som förespråkar ny enhet mellan folken, religionen och traditionen som skäl att ta till vapen och tron på en framtid där den nya ordningen åtminstone i efterhand ska motivera all blodsspillan.
Isilo är smart, kall och stenad, och hans ego går utanpå allt annat. Han älskar att höra sin egen röst, och den scen som utspelar sig i den lilla byn är ett paradnummer – en omänskligt grym uppvisning i maktutövning. Bitvis orkar jag knappt läsa, vet inte vart jag ska göra av mitt äckel och mitt stora varför.
Léonora Miano, däremot, orkar. Hon fullföljer den här berättelsen och ställer dess stora och skuldtyngda frågor rakt i ansiktet på läsaren: hur mycket förnedring kan man ta och fortfarande kallas människa? när övergår rädsla i egoism? vad händer med ett kollektiv som backar ner och tar skit? När övergreppen i Eku genomförs vinner rädslan över stoltheten.
Byborna väljer den djupaste förnedringen – de offrar sina egna barn och fogar sig i Isilos vansinnigheter – men hur ska de kunna fortsätta leva sina liv efteråt? I nederlaget begråts Afrikas ständiga öde:
”Hon stympade sig själv i folkmord och inbördeskrig, som för att sjunka ännu lite djupare i sin misär. Därför att hon inte kunde förlåta sig själv att hon låtit sig underkuvas, betrampas och utraderas ur sitt eget minne. Ekus söner och döttrar lät sig svepas med. Efter flera generationer skulle traumat finnas kvar. Det skulle slå rot i sinnet på en avkomma som givits lidandet i arv. Det skulle bli ytterligare en neuros som ingen skulle veta namnet på.”
Samtidigt som ”Nattens inre” vill tvinga det afrikanska folket att ta ansvar för sina egna våldshandlingar och göra upp med dem, läggs skulden för kaoset i grunden på det övergrepp som kontinenten själv varit offer för: kolonisationen, det blödande sår som Europa lämnat efter sig.
Ayanés närvaro är laddad: hon är en europeiserad utomstående, men har sitt ursprung i byn. Hon deltar i händelseförloppet, men på avstånd, uppkrupen i ett träd. Hon ingriper inte. I efterhand förkastar hon ändå bybornas passivitet. Mellan Ayané och hennes moster Wengisané utspelar sig ett symbolladdat gräl. Wengisané försvarar bybornas vekhet och förstår deras rädsla. Hon vill förklara: det handlar om självbevarelsedrift och brist på bildning: ”Människorna vi talar om är analfabeter och har man ingen utbildning fogar man sig nästan alltid efter den starke”, påpekar Wengisané. Men för Ayané har moral inget med utbildning att göra, hon vill ställa högre krav än så. Men trycker hon då ner dem ytterligare, de som redan ”kämpar i en avgrund av okunskap och vidskeplighet”?
Genom Ayanés position fångar Léonora Miano upp komplicerade och brännheta frågor kring kulturrelativism och västerländsk missionsvilja, kring utanförskap och maktmissbruk.
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar