Köttets förfall och själens obotliga rolighet
Små kafkaartade skådespel och underhållande självmordsprojekt. Jenny Högström och Marie Pettersson läser nya svenska serier.
Bildmaterial
Based on a true storie.
Berglins tolva: Samlade teckningar av Jan & Maria Berglin
Serieboken
Kartago
BOKEN.
Det råder ett bedrägligt vardagslugn, och en likaledes bedräglig vardagslunk, i Berglins serievärld. Bedrägligt, eftersom det ofta är extremt och underskruvat roligt. Med stridsropet ”Nämenvaf...” tar sig Berglins krassa medelålders karaktärer och hobbybesserwissrar an allt från kulturpolitik och litterär kanon till bensinpris, tonårsbarn, kroppens förfall och radhustillvaro i dagens Sverige.
Det är en tillvaro som inte är min, där kontor, parmiddagar och radhus verkar lika självklara som att prenumerare på en morgontidning (den så kallade ”identifikationen” går alltså bort), men samtidigt har den något närmast emblematiskt över sig som ofta blir till små kafkaartade skådespel av hög klass.
Nu kommer Berglins, det vill säga konstnärsparet Maria och Jan Berglin ut med samlingsalbumet Berglins tolva, och jag skäms nästan lite grann för att jag så länge trodde att det var Jan som ensam var upphovsperson. Fast det är inte bara mitt fel – länge var det bara hans namn i signaturen. I en jubileumsintervju i Svenska dagbladet visar det sig dock att Maria Berglin har haft mer än ett finger med i spelet långt innan signaturen ”Berglins” tog över. ”Hon har en bisarrare syn på verkligheten än jag” menar Jan B, ”och en blixtsnabb humor”.
Detta är för övrigt tydligt också i de samtidskommenterande stripparna (eller vad man ska kalla de kvadratiska fyrarutorsserierna, alternativt enrutingarna) där paret Berglin såklart också figurerar. Och säg vem ur deras omgivning som inte får bli en del av serien? Här integreras nämligen allt och alla, och då rör det sig om såväl grannar, vänner och barn som offentliga figurer och debatter från tv, radio och tidningar, som Berglins tecknade antihjältar interagerar med och blandar sig i, inte sällan genom att som så många andra muttrande spinna vidare på samtalet hemma vid frukostbordet, under fikapaus på jobbet, vid någon vinbemängd middag, eller varför inte kommentera en löpsedel som man släntar förbi...
Att Maria Berglin numera finns med har befriat mig från mina farhågor att jag möjligtvis varit förtjust i en gubbserie – å andra sidor är gubbighet mer en attityd och hänger inte ihop med det biologiska könet på nåt enkelt sätt, utan kan dyka upp där man minst anar det... Möjligtvis finns det istället ett kulturkonservativt anslag – med en viss fasa för nymodigheter som ”språkmaterialistisk poesi” – som kan kännas lite trött ibland. Berglins har ju humor, och borde fatta att den nya svenska poesin också har det – till skillnad från så mycket annat i den svenska kulturen. Å andra sidan blir inställningen ”det var bättre förr” inte nödvändigtvis självbekräftande, utan, vilket är mycket mycket bättre, självironisk.
Och när Berglins i fyra rutor lyckas avhandla OCH problematisera den förment demokratiska kultursyn som gör att ingen får lov att vara litteraturexpert, fast det finns experter på en massa andra grejer utan att hela svenska folket känner sig kränkta för det – då har de mitt fullständiga bifall.
Fotnot: Jan Berglin deltar i seminariet "Vad är humor?" i dag klockan 11-11.45.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus