Bakom lidandets siffror

Lundaprofessorn och historikern Dick Harrison är i full fart med att skriva slaveriets skrämmande historia. Crister Enander har läst den utkommande del 2 och konstaterar att det håller internationell toppklass.

BOKEN. Det var stordrift. Varken mer eller mindre. En hänsynslös, blodig och obarmhärtig industri som svalde levande. Handeln med människor uppkom som ett svar på det snabbt växande behovet av – eller snarare den akuta bristen på – arbetskraft, ett behov skapat inte minst av de arbetskrävande sockerrörsodlingarna.
En slav saknar människovärde. De är förvandlade till ägodelar. Deras känslor saknar betydelse. Deras vilja saknar betydelse. De är avpersonifierade ting. Under fyrahundra år – så länge varade den traditionella slavhandeln – skeppades miljoner och åter miljoner människor över Atlanten, från den afrikanska kontinenten till Europa och Amerika. Den brittiska slavhandeln svarade för 2 468 000, den portugisiska för 1 888 000 och den franska för att en siffra av 1 104 000 afrikaner med våld fraktades iväg från sin kontinent.

För att ytterligare öka profiten startade de europeiska handelskompanierna med tiden den så kallade triangelhandeln. Från Väst skeppades vapen, textilier, rom och andra varor till Afrika och byttes där mot slavar. Därifrån fraktades slavarna till Västindien eller Amerika där de fick arbeta på plantagerna.
I sista ledet fördes socker och rom till hamnarna i Europa för att sedan användas i nästa vända och bytas mot nya slavar. Styrkan i systemet, sett ur krass ekonomisk synvinkel, var inte minst att själva handelsvaran även var den arbetskraft som krävdes för att hålla maskineriet igång.

I Afrika tillhandahölls slavarna på regelrätta marknader. Där mötte den afrikanska girigheten den europeiska girigheten. Slavarna såldes – eller byttes mot varor – av andra afrikaner. Hänsynslösheten i denna blodiga hantering var total. Slavarna led, insjuknade, piskades och många dog redan under de påfrestande transporterna. De behandlas sämre än djur. De tvingades gå långa sträckor fastkedjade i varandra i stora grupper, misstänkte man att de var starka och stridsdugliga slog man även järn över deras halsar. Ramlade en släpades han obönhörligt vidare av sin grupp ända till någon länkade av honom eller henne. Ty många av slavarna var även kvinnor, uppskattningsvis bestod varje båtlast av tjugofem procent kvinnor. Dödligheten på skeppen var hög, uppemot femton procent dog ute till havs.
Denna skändliga handel har Dick Harrison beslutat sig för att utforska och skildra. Dess historia, dess bakgrund och dess skiftande ekonomiska och sociala funktioner. Verket kommer i färdigt skick att omfatta tre volymer. Den andra delen av Slaveri, vilket är samlingsnamnet, har nu kommit och behandlar tiden 1500 till 1800.
Verket är utomordentligt grundligt, kunnigt på ett elegant sätt som sällan svenska historieverk förmår. Det Dick Harrison gör är en större syntes av den mer storslagna sorten, som ger en sammanfattande och bred bild grundad på den minst sagt omfattande forskning som gjorts hitintills. Men Harrison har även studerat källmaterialet, primärkällorna, ytterst ingående. Han rör sig till synes helt obehindrat i det gigantiska materialet. Det han gjort är ingenting mindre en forskarbragd – av internationell betydelse.

Men stort lidande förvandlat till siffror och statistik förmår ingen att omfatta med förnuftet. Det blir stumt, alltför abstrakt. Det vet Dick Harrison. Han är inte enbart forskare och professor. Han är författare och folkbildare. Han känner sin publik. Från den övergripande syntesen - där han skärskådar och presenterar det yttre historiska förloppet – går han vidare över de enskilda ländernas slavhandel till slut ner och skildrar personliga öden. Därigenom gör han förloppet fattbart. Det blir gripande och plötsligt påträngande, uppfordrande.
Dick Harrison begränsar sig inte till den europeiska slavhandeln, vilken i stenhård konkurrens dominerades av först portugiserna sedan fransmännen och slutligen britterna. Det är en världshistoria han skriver. Det Ottomanska rikets slavhandel var under lång tid mycket omfattande. Till skillnad från den västereuropeiska slavhandeln, som styrdes av plantageägarnas behov av arbetskraft, var denna mer inriktad på att skaffa slavinnor till harem och hushållsarbete.
På så sätt, konstaterar Harrison, kompletterade de två kulturernas rovdrift varandra. Rasismen var lika stor, hanteringen lika hänsynslös och grym även om de ekonomiska behoven såg olika ut. I Marocko, som inte var en del av Ottomanska riket, skapades till exempel en stor slavarmé.

Här återfinns också den vite mannen i rollen som slav. Krigsfångar och kapade fartygsbesättningar såldes i stor omfattning.
”Hundratusentals kristna sjöman, fiskare och bönder” , skriver Harrison, ”slet på åkrarna och i hushållen söder om Medelhavet.” ”Slaveri” liknar redan – trots att ett band återstår – ett imponerande livsverk. Samtidigt är det uppenbart att det inte är möjligt att mäta Dick Harrison efter gängse förväntningar och måttstockar.
Hans överväldigande produktivitet, hans förmåga att grundligt sätta sig in i skiftande forskningsfält och områden går enbart att sammanfatta med just ordet imponerande. Lägg därtill hans medryckande stil, hans pedagogiska sinnelag och ovanligt välutvecklad förmåga att gripa tag i sina läsare och summan blir en av de stora historikerna i modern tid. Och dessutom, sympatiskt nog, en brinnande och engagerad folkbildare.
Det är, det tunga skamfyllda ämnets smärtsamma sanningar till trots, ett nöje att slå följe med Dick Harrison genom dessa sekler av inhumant och barbariskt förtryck och exploatering av andra människor och läsa hans betydande bok ”Slaveri”. Den är välskriven, grundlig, välstrukturerad och oändligt rik på kunskaper och fördjupande insikter.

Crister Enander enander@kajen.com