Vittnesmål (v)
I dag utkommer förre riksdags-mannen Tasso Stafilidis bok ”Ett brinnande hjärta”. Johan Malmberg lyssnar till slagen, betraktar ojämnheter men hoppas till slut på mer berättelser.
Bildmaterial
Tasso Stafilidis.
Tasso Stafilidis: Mitt brinnande hjärta
Normal förlag
Utkommer i dag
BOKEN. Varje politisk biografi har sin krydda, sitt maktskvaller som man som läsare kan sträckläsa bra många sidor för att komma fram till. Vet inte hur många sidor det tog av Hillary Clintontegelstenen innan vi nådde Ovala rummet — för att, såklart, inget få veta. (Man borde inte bli besviken, den politiska biografin är av naturen skälmsk.) I den förre vänsterpartisten Tasso Stafilidis fall är skvallret jag väntar på vad som egentligen hände i samband med partiets kris, när Lars Ohly manglade förnyarna. På kongressen 2006, reagerade han starkt på Ohlys hårda linje i inledningsanförandet. Tasso Stafilidis hade, skriver han, redan i ungdomsåren sett sig som förnyare och som 15-åring vägrat kalla sig för kommunist längre. När hans nye partiledare nu krävde rättning i leden bad Stafilidis om ett enskilt möte. Enligt biografin lyssnade Ohly och dennes ton var mer försonande i kongressens avslutningstal.
Men Tasso Stafilidis hade ändå hamnat i onåd, det stod klart när han inför valet i fjol bytte valkrets, från uppväxtstaden Helsingborg till Stockholm, och hamnade långt ned på partiets vallistor. Han beslutade sig för att lämna partiet efter 22 år och gav intervjun som gav rubriker i landets tidningar: ”V är en sekt”. Den efterföljande sms-korrespondensen med Ohly är här publicerad där partiledaren bland annat skriver ”Hej Taz, ledsen och bedrövad över att du säger nåt helt annat i media jämfört med vad du sa till oss i riksdan. Har du ingen heder i kroppen?”.
Tonen förvånade Tasso Stafilidis; det ”gjorde ont”. På samma sätt som han blev besviken på journalisterna för att de ryckt sektcitatet ur sitt sammanhang. För att vara en slipad politiker som suttit två mandatperioder i riksdagen, så kan man onekligen höja på ögonbrynen åt Tasso Stafilidis naivitet. Men jag tror också att det är just det som är inbjudande. Dels förstås att han har en helt annan historia att berätta än de flesta, som homosexuell och språkrör i hbt-frågor ligger hans arbetsområden tämligen långt från det vi får läsa om i exempelvis Göran Perssons och Lars Danielssons biografier här i höst. Men också att han bär på en oförvägenhet, att han saknar politikers vanliga beröringsskräck.
Vi får en pliktskyldig snabbresumé av den personliga historien — uppväxten i Helsingborg: mobbning på Fredriksdalsskolan, aktivismen, politiken och till slut hur Tasso kommer ut för sig själv och sin grekiskättade familj. Och vi får arbetsrapporter från Stafilidis ämnesområden — hbt, barn- och familjerätt, adoptioner, homoperspektiv — och arbetsresor författade på rätt torftig riksdagsprosa. Detta blandas i uppsluppna passager om när Stafilidis agerar vigselförrättare och kular vid en äng med nazister i närheten. När han delar ut ”Praktika om analsex” till riksdagsledamöter! Eller fragment från hans tid som spermadonator! Stilbrotten är halsbrytande och rätt roliga.
Men, där finns ett lite för uppenbart men, det är en bok som hade varit i stort behov av en redaktör. Inte bara hans vurm för versaler, men framförallt så att historien hållit ihop. Som läsare framstår pappan som en centralfigur i Tassos liv, denne pappa som på ett ställe tycks bryta med pojken när sonen kommer ut som gay och som på ett annat ställe sägs ha en fantastisk relation till sonen. Vad händer däremellan, hur, när, varför? Och när Stafilidis hänger ut en tjänsteman vid en ambassad för sexuellt utnyttjande (pedofili?), är detta bara i förbigående. Skulle historien ha publicerats borde den ha belagts och mannen anonymiserats. I nuvarande form skulle den ha strukits.
Ja, här hade det behövts en redaktör. Och om denna hade funnits hade flera embryon till historier kunnat bli fullödigt gripande. Som berättelsen om när Tasso Stafilidis åker till Marocko — motvilligt eftersom han avskyr landets inblandning i Västsahara — och träffar en mycket ung man, blir förälskad, åker tillbaka sju gånger, har hemliga möten, mutar poliser, får med honom till Sverige, gifter sig. Det är ju en film!
Och att Tasso Stafilidis kan skriva visar han också emot slutet på den här biografin. I kapitlet om hans reviderade syn på porr, om hans liberalare hållning och hur den kan samsas med feminismen och hur detta landar förankras i personliga erfarenheter. Där visar han ett komplexare register, mer än bara ett brinnande hjärta, som gör att jag tror att Tasso Stafilidis mycket väl kan återvända till skrivandet. För här finns mer att berätta.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus