Giftemål som samhällsgift

Dagligen blir svenska flickor bortgifta. Tina Thunander har skrivit rapportboken ”Barnbrudar” om dessa flickors rättigheter och skyldigheter.

BOKEN. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948 står det att ”alla äktenskap ska ingås av fri vilja”. Och i FN:s barnkonvention, för vars ratificering Olof Palme var den mest pådrivande kraften och som alla medlemsstater utom USA och Somalia skrivit under, står det att även barn (det vill säga de som är under arton år) har rätt att fatta egna beslut. I den svenska Giftasbalken i Svea Rikes Lag står däremot ingenting stipulerat om frivillighet vid giftermål.

Dagligen blir dock ungdomar, främst flickor mellan tretton och sjutton, bortgifta i dagens Sverige. Efter de hedersrelaterade morden på Sara i Umeå 1996, Pela 1999 och Fadime Suhindal 2002 – i de två sistnämnda fallen var det fadern som sköt sin egen dotter – har lagstiftningen i Sverige skärpts när det gäller äktenskap som ingåtts under tvång. Trots många möjligheter att få dispens har sedan dess antalet barnäktenskap minskat. Däremot inte antalet flickor som blir mammor mellan – mellan 500 och 600 årligen, flertalet av dem flickor med invandrarbakgrund – man kan alltså misstänka att lagstiftningen kringgås.

Tina Thunander, reporter vid Sveriges Television i Malmö, har skrivit rapportboken Barnbrudar – i nöd och olust. För att sammanställa boken har hon ägnat sig åt en gedigen research; hon har inte bara intervjuat flickor som blivit bortgifta i tidig ålder utan också socialarbetare, forskare, jurister, polismän, imaner och präster i diverse olika religiösa församlingar. Thunander gör detta så grundligt, sakligt och stilistiskt medvetet att det borde meritera henne för en forskartjänst vid en socialantropologisk institution. Boken är också försedd med en utmärkt litteraturlista. Jag är imponerad; det blir jag inte ofta när journalister skriver böcker. ”Barnbrudar” kommer inte bara att kunna användas i undervisningen i svenska skolor utan också på universitet.

Främst handlar det här om flickor med muslimsk bakgrund men också många romer som hör till en kristen församling, vanligtvis Pingströrelsen eller Jehovas vittnen. Thunander visar hur man enkelt kan kringgå den svenska lagstiftningen genom att barnbrudparet gifter sig religiöst, vilket anses fullt giltigt som äktenskapskontrakt, lever som gifta och senare beseglar det med ett svenskt giftermål. Alternativt gifter de sig utomlands i Irak, Iran, Turkiet och beviljas i efterhand dispens. Enda sättet för en flicka i en romsk familj att undvika den brudgum som familjen valt ut åt henne är att rymma iväg med sin älskade och senare tvinga familjen acceptera detta eftersom hon inte längre är oskuld; hennes värde på äktenskapsmarknaden blir halverat. Thunander har i boken träffat ett antal sådana flickor och det är hjärtskärande att höra deras berättelser.

Danmark och Norge har en långt strängare lagstiftning än Sverige när det gäller tvångsäktenskap. I februari 2006 avkunnades i Höysteretten (norska Högsta Domstolen) en unik dom, i vilken begreppet ”tvång” preciserades, mot pappan och sonen i en familj – de hade försökt tvinga dottern respektive systern in i ett äktenskap. Bägge dömdes till drygt två års fängelse samt utvisning, vilket dock inte gick att verkställa eftersom hemlandet Irak inte tog emot dem. Norska jurister och socialarbetare anser att tvångsäktenskap nu exporteras till Sverige på grund av vår ”liberalare” lagstiftning och rättstillämpning.

Uppenbart ifrågasätter Thunander den kulturrelativism – av någon i boken kallad ”kulturrasism” – som låter lärare, rektorer, kuratorer överse ja, bli släpphänta med att flickor i vissa invandrarfamiljer inte får samlevnads- och sexualundervisning, religionskunskap samt förhindras att delta i gymnastik- och simundervisning. Den allmänna skolplikten är förstås det bästa sättet att stärka dessa flickor och undervisa dem i deras lagliga rättigheter och skyldigheter. Inte minst skolan kan göra en insats, vilket dock kan var oerhört svårt, inte minst i sådana områden som i Rosengård i Malmö. Men land – och kvinnofrid, som Birger Jarl visste – ska med lag byggas!

Perspektivet vidgas när Thunander först går några hundra år tillbaka i tiden i Sverige, då arrangerade äktenskap var det vanligaste. Då var ”huvudduken” ett passande sätt för en kvinna att markera att hon var gift. Thunander tar som ett exempel på barnäktenskap det mellan Gustav III och danska Sofia Magdalena. Här finns i texten ett fatalt faktafel; Thunander skriver att Gustav III var fem år 1791, han skulle alltså bara varit sex när han blev ihjälskjuten av Anckarström på maskeradbalen 1792...

Vad som sist men inte minst är tankeväckande är de intervjuer Thunander gör med olika kristna sekter. Ordet fundamentalist, icke att förglömma, kommer från början från den kristna högern i USA på 20-talet. Pingströrelsen, som för övrigt ligger bakom och är tongivande i nuvarande kristdemokraterna, samlar betydligt fler medlemmar och är också på många sätt mer sluten och fundamentalistisk än till exempel muslimska kyrkor i Sverige. Här gifter man sig inom rörelsen och här kan synen på sex vara ytterst rigid. Det mest extrema exemplet på en frikyrka är förstås Plymouthbröderna, med bara drygt 200 medlemmar i Sverige. De fick i våras starta en egen friskola i Nyby i Småland. En av de som yttrade sig mot skolans etablering var en anonym kvinna som lämnat rörelsen för fyrtio år sedan. ”Skolan är”, skrev hon, ”plymouthbarnens enda möjlighet att komma i kontakt med omvärlden”.

Carina Waern