Debutröst om ensamhet
Bildmaterial
Johanna Mo.
Foto: Therese Andrén
Johanna Mo: Får i mig mer liv än jag är vad vi
Modernista
Boken. Johanna Mo debuterar med romanen Får i mig mer liv än jag är van vid som består av kortprosastycken med ett så kallat lyriskt anslag. Det handlar om Anna, en grå och tillbakadragen kvinna på 36 år, men perspektivet är inte omedelbart hennes eget, utan tillhör en till en början gåtfull jag-berättare. Efter hand blir det uppenbart att detta jag är en del av Anna själv, på några ställen får hon till och med ett namn: Vilja. Hon har tröttnat på Anna och hennes hämningar, redan på första sidan lämnar hon sitt värddjurs kropp för att sväva ut på egna vandringar bland hyreslängorna.
Denna identitetsklyvning som litterärt grepp bär på en intressant potential. Åtminstone möjliggör den romanens kanske främsta framåtrörelse, nämligen Viljas voyeuristiska iakttagelser av grannarnas liv i Annas hyreshus. De blir som längtansfulla betraktelser över olika typer av frihetsgester, och samtidigt sinnebilder för det liv Anna kunde ha levt, men inte gör. Vi får följa ett ungt par med ett, snart två små barn och deras till synes idylliska familjeliv med så mycket samvaro och framtid framför sig. En äldre pensionerad dam, Sonja, som i en allt större känsla av livsleda slutar att låta sig hindras — till exempel av sin vuxna och förnumstiga dotter — att leva fullt ut, fungerar som en påminnelse om livets korthet och omöjligheter. Detta medan ett omväxlande intensivt grälande och häftigt älskande par blir en kontrasterande bild mot Annas rädsla och oförmåga. Och Vilja skräder inte orden. Hennes förakt för Anna är ett självförakt av stora proportioner. Det finns något gripande i den relationen. Men när Vilja antar en så konkret form att hon till slut mest av allt liknar ett Patrick Swayze-spöke som är "ute och promenerar, så gott det nu går utan ben" medan hon "saknar allt som går att äta, och särskilt kaffe", ja, då tappar åtminstone jag bort mig.
För romanens egentliga uppdrag tror jag inte är en skildring av några andevärldar. Ändå ägnas en hel del kraft åt att beskriva hur Vilja kastar sig genom förortsträdens täta lövverk utan att krossas mot marken eller ens få kronorna att rista, hur hon får tallrikar att falla till marken för att påkalla människornas uppmärksamhet eller svävar runt i lägenheterna som en liten kvittrande ande i största allmänhet. Nej, "Får i mig mer liv än jag är van vid" fungerar bäst i de partier som försöker skildra tystnaden och utsattheten utan pekpinnar, moralismer eller haltande science-fiction. Det finns en sorts gråaktig svensk slaskighet som i Mos ljusa stunder blir riktigt suggestiv. Här skimrar en stor och olöslig ensamhet bland de jordfläckiga gräsmattorna, tunnelbaneuppgångarna, de små lysrörsupplysta livsmedelsaffärerna. På de ställena förmår gestaltningen av människorna som bebor detta färglösa landskap äntligen lyfta sig över pappdockan och klyschan. Och det är man skyldig sina romankaraktärer tycker jag.
Hanna Nordenhök
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus