Jordens undergång
BOKEN.
Från tyst vår till en plågsam höst full av skrik och smärtsamma vrål. Från Rachel Carsons en aning stillsamma och likväl ödesmättade konstaterande av fullbordat faktum, en stum och tystad värld, till Frank Schätzing ovanligt detaljrika – nästan Bruegelska – beskrivningar av hur djuren och naturen stridslystet reagerar som om de plötsligt fått nog av mänsklig rovdrift och huvudlös dårskap.
Steget är kanske inte så långt. Vår ingrodda trygghet, vår kuvös av omdömeslös kortsynthet, som mest bygger på en välutvecklad förmåga att blunda för fakta och det uppenbara, är måhända en enda stor chimär, något av en snuttefilt att gosa med i konsumtionssamhällets trista vrår. Men där ute, vad händer där? I havens mörka, mäktiga och okända djup?
Sigurd Johanson lever ett gott liv. Han gillar bättre viner – allra helst Gewurztraminer – och äter därtill gärna vällagrade ostar som kryllar av mögelsvamp och äger stora kunskaper om italiensk husmanskost. Och sitt jobb på NTNU – Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet – trivs han med. Han arbetar ute vid kusten, i Trondheim. Han är marinbiolog.
Längs med hela kuststräckan ligger oljerigg vid oljerigg, likt futuristiska ståldinosaurier på rymmen från en nyinspelning av Bladerunner. Pumparna dunkar dygnet runt upp de fossila bränslena ur jordens innandöme. Sigurd Johansons liv förändras plötsligt, liksom så många andras. Det börjar med en borstmask – polychaeter – nere i havsdjupet, en mask som inte borde finnas. Det är till en början svårt att avgöra vad masken med sina märkliga tuggkäkar är för ett djur. Kanske en mutation? En hybrid? Maskarna tycks luckra upp de enorma täckena av metanis på havsbottnen. En katastrof hotar om större mängder av metangaser tränger upp i atmosfären.
På en annan plats, närmare bestämt vid Vancouver Island i Kanada, inträffar ännu egendomligare händelser. Valarna, som varje år passerar för att äta upp sig inför vistelsen uppe vid polen, blir plötsligt aggressiva. De attackerar båtar. De tycks medvetet angripa människor.
Sådana är upptakten till den tyska tegelstensthrillern Svärmen, som försetts med underrubriken ”ekologisk thriller”, av författaren Frank Schätzing. Den tyska originalutgåvan, som snabbt blev en stor framgång, omfattade över tusen sidor, i den svenska versionen har förlaget lyckats trycka in den brontosauriska boken på åttahundrasextiotvå täta sidor. Den har en internationell thrillers alla välkända och välsvarvade egenskaper. Tempot är högt, hissnade högt. Dramaturgin är helt beroende av den actionspäckade spänningen. Och det är utan tvekan skickligt skrivet.
Hoten eskalerar. Det går fort. Attackerna blir fler och svårare att förstå och förklara. Enorma mängder med maneter, de riktigt giftig arterna av rörmaneter som så kallade ”portugisiska örlogsmän”, driver iland både i Australien och längs med Sydamerikas långsträckta västkust. Ingen förstår varför. Anomalierna blir snabbt fler och alltmer oroväckande. Människan står mot naturen.
Det ovanliga och sympatiska med ”Svärmen” är att den har ett budskap. Det är inte alltför vanligt i dagens snudd på fabrikstillverkade thriller som slaviskt följer försäljningsframgångarnas mallar. Vad Frank Schätzing gjort är att skriva en rafflande och spännande svanesång som stavas PCB, oljeutsläpp, växthuseffekt, övergödning, tungmetaller, El Niño, utfisk-ning och gengrödor, utsläpp och bilavgaser.
”Svärmen” är tankeväckande och oroande och samtidigt obehagligt nervkittlande.







Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus