Var tog jordgubbarna vägen?
Såg du Uppdrag granskning i går? Här serverar vi mera: Olof Broddesson har läst en bok om vad maten på din tallrik egentligen består av.
Bildmaterial
Mats-Eric Nilsson: Den hemlige kocken - det okända fusket med maten på din tallrik
Ordfront
BOKEN. Tillsatser i mat är inte en ny företeelse. Så länge människan funnits har man på olika sätt försökt dryga ut maten, antingen av överlevnadsskäl – för att maten ska räcka längre – eller på grund av kostnadsskäl – så att producenterna kan använda så billiga ingredienser som möjligt. Ett exempel är så kallad fulöl, som funnits till och från i århundranden med ibland mycket tveksamt innehåll. Det fanns såklart en anledning till att man redan 1516 i Bayern införde den så kallade renhetslagen, som forfarande ligger till grund för all tysk öltillverkning.
Mycket riktigt har debatten kring matproduktion också stundtals varit het. Förr var det djupt omoraliskt att ersätta dyra råvaror med billigare substitut och desstuom straffbart. En smörförfalskare kunde bli fastkedjad vid en torgstolpe och sedan inkletad i den förfalskade varan för att förnedras ordentligt. Så gör vi inte i dag, då hade det blivit lynchning efter lynchning.
På senare år har det varit spridda skurar med information kring tillsatser, bröd som inte kan kallas bröd, korv som inte kan kallas korv, cider som inte kan kallas cider och så vidare. Mats-Eric Nilsson, matkrönikör i Svenska Dagbladet, har skrivit en övergripande bok kring tillsatser i mat – Den hemlige kocken – det okända fusket med maten på din tallrik.
Nilsson börjar historiskt. Det är fascinerande att se är hur uppfinningsrika och lögnaktiga producenter alltid har varit, bara för att få ner kostnaderna och utan att sky några som helst medel så länge maten inte blivit direkt livsfarlig. Ingen överraskning direkt, men för att förstå dagens utveckling är det intressant läsning. Sen staplas flera exempel på varandra, med början i hur Nilsson en dag på Gotland läste innehållsförteckningen på en pinnglass och efter det fick upp ögonen för ”fusket” i dagens stormarknadsmat och massproducerade mat.
Ta till exempel och lyft på locket nästa gång du dricker en jordgubbsmilkshake på Burger King, inte kunde du ana att den innehöll amylacetat, amylbutyrat, amylvalerat, anetol, anisylformiat, bensylacetat, bensylisobutyrat, smörsyra, cinnamyl isobutyrat, cinnamylvalerat, konjaksessensolja, diacetyl, dipropylketon, etylacetat, etylmylketon, etylbutyrat, etylcinnamat, etylheptanoat, etylheptylat, etyllaktat, etylmetylfenyglycidat, etylnitrat, etylproprionat, etylvalerat, heliotropin, hyrdoxyfenyl-2-butanon, alfa-ionon, isobutylantranilat, isobutylbutryrat, citron-essensolja, maltol, 4-metylacetofenon, metylantranilat, metylbensoat, metylcinnamat, metylheptinkarbonat, metylnaftylketon, metylsalicylat, mintessensolja, neroliessensolja, nerolin, nerylisobutyrat, violrotssmör, fenetylalkohol, rosenvattenrometer, gamma-undekalakton, vanillin och lösningsmedel.
Men hoppsan, var tog jordgubbarna vägen? De finns inte, ovanstående ämnen är enbart till för att simulera jordgubbssmaken.
I princip all mat som säljs på stormarknader i dag har behandlats eller innehåller tillsatser för att få längre hållbarhetstid, starkare smak (eller smak överhuvudtaget), lightprodukter ätbara, eller en billigare produkt – något man alltid kan få om man ignorerar råvaran till förmån för industriella alternativ. Och det är ibland ganska magvändande att läsa, räknar man lite på det inser man snabbt att man får i sig betydligt mer tillsatser per dag än man hade en aning om.
Vad Mats-Eric Nilsson gör är att peka på detta i ett flertal exempel och ställa producenter till svars. Själv är han upprörd som få. Och det är klart, vill man ha hardcore råvaror är det svårt att ta första bästa man ser. Jag förstår delvis hans upprördhet, stundtals delar jag den själv under tiden jag läser hans bok. Men för den som inte är lika matintresserad som Mats-Eric Nilsson, så framstår kanske ”det okända fusket” inte som riktigt lika upprörande.
Men boken ligger i tiden, varje dag släpps en ny kokbok i Sverige och matintresset är stort.
Det finns så klart alternativ för dem som verkligen bryr sig, boken avslutas med fyra konsumentguider: en inköpsguide, en säsongs-guide, en e-nummerguide och en Sverigeguide till 100 genuina matproducenter, butiker och marknader.
Nilssons idé är att det är ”fel” att stoppa i sig varor med tillsatser, eftersom det inte är naturligt och inte lika gott som originalet. Men de flesta tillsatser är inte farliga, de är bara billiga – och ibland inte så värst goda. Och i ett stressens samhälle är det svårt att laga söndags-middag varje dag och dessutom hålla extrem koll på vad man stoppar i den.
Med det sagt är detta ändå lika viktig som intressant läsning.
I längden kanske konsumenters vetskap och intresse kan öka pressen på producenter, och i slutändan kanske vi kan få bättre livsmedel. Men det vore i den bästa av världar, och i den lever vi inte.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus