Palestinsk höst
Stig Hansén har läst två böcker om och från Palestina — på plats i Ramallah en höst då hoppet förtvinar.
Bildmaterial
Detta är inte en mur, det är en skyddsbarriär...
Boken.
”Nej.”
”Nej. Nej. Det får vara nog nu.”
Jag har aldrig hört orden och svaren så hårda. Som om hela världen blivit ett nej. Dygnet runt.
Jag går upp tidigt, kollar CNN, äter snabbt, kollar BBC World, går ut och det är en märklig övergång från höst till vinter, alla säger att det är konstiga tider, och inte ens vädret är sig likt.
Alla klär sig som om det är vinter, som om det är snö överallt, som om alla fryser mer än vanligt, och Annapolis var ett ämne som kom och gick, och när jag säger något om världsopinionen så säger de att den har dömt hit och den har dömt dit och ändå händer inget.
Ja, jag går gatorna upp och gatorna ner i Ramallah och det är som en ... ja, film. Ansikten jag känner igen dyker ofta upp. Ibland är jag på universitetet som ligger en mil utanför stan. Ibland snackar jag med västerlänningar och alla säger att Ramallah är en öppen stad, det är lätt att andas där.
Jag håller med.
Men så kommer jag förbi polisstationen och det är en sådan där jävlig dag – ”en normal dag”, säger palestinierna – och jag vänjer mig inte, vill inte vänja mig. Jag är så trött på dessa machomän som bankar ner politiska motståndare, som viftar med sina vapen, som skriker och gapar och som säger att läget är låst och att det kommer att förbli låst.
Så skönt att kunna säga just så: Läget är låst. Det kommer att förbli låst.
En dag träffar jag ett gäng SSU:are från Umeå. De tar palestinier och israeler till Sverige, till neutral mark, för att de ska mötas där och börja förstå varandra.
Jag berättar det för palestinier jag känner och jag har aldrig sett så mycket huvudskakningar som den här gången, den här hösten, den här Annapolishösten, den här förhandlingshösten, den här höstvintern där alla skakar på huvudet.
Så en dag drar jag mig tillbaka undan alla nej och alla knytnävar och läser Ghassan Kanafani när han skriver om palestiniernas liv, ja, till och med det om det som sker i Ramallah, på gatorna som jag går. Boken kom för länge sedan och nyutgåvan är fräsch och frisk och, som det brukar heta, angelägen.
Kanafani dog ung i ett bilattentat, och han knöt ofta näven, men i litteraturen så öppnar han den också.
Jag glömmer bort att äta, för berättelserna i Män i solen är prövande. Och famlande. Och, ja... en öppen hand.
Och språket är sensationellt, det vet inte vad murar är, eller rättare sagt: det vägrar stänga sig inne.
Kanafani vet att det inte fungerar om han viftar och markerar för mycket. Han berättar om liv som är stöpta, men berättar genom detaljerna. Allt är något som är långt borta, allt som närmar sig förändrar sig. Det gör mig sällsamt lycklig också när livet i boken och livet på gatan utanför blir allt svartare.
Man möter en man som är på väg till Jerusalem för att träffa sin mor och säga henne allt.
Man ser pauserna i kriget, det är då det blåser ”fläktar av fred”.
Man hör frågan: ”Varför äter du inte din frukost?” Var finns aptiten när livet inte finns?
Och så är det alla dem som försvinner och kanske dyker upp många år senare – och var har de varit, vad är det de bär på?
Alla dessa frågor! Alla dessa frågor till oss som kommer utifrån: Har ni inte läst på? Kan ni inte vår historia? Vet ni inte varför allt är så svårt här? Försoning!?
Jo, vi har läst på, nästan alla av oss i alla fall.
Men när jag läser Ilan Pappe, som är israelisk historiker, så kommer mycket nytt i dagen. Hans bok Den etniska rensningen av Palestina går i närkamp med åren i slutet av 1940-talet då palestinierna fördrevs.
Pappe är noga med källorna, håller hellre igen än drar på, och ändå känns det i nästan alla ord att här kommer en historieskrivning som inte går att bläddra sig förbi. Denna strategi! Detta markrov! Synen att den etniska rensningen behövdes! Också Pappe är förvånad över det palestinska tålamodet, det som jag nu ser försvinna, det som gör att det snackas om en ny intifada, trots att intifadorna med facit i hand inte lett ett enda steg framåt.
Jag har allt detta i huvudet – Kanafanis värld, Pappes värld, nyheternas värld – när jag lägger mig på kvällen, här i Ramallah, på Jaffa-gatan. Jag kollar nyheterna en sista gång, CCN och BBC World och det är nya siffror, nya antal, nya ansikten i ett nyhetsflöde vi lärt oss känna igen. Jag ser att filmaren zoomar in det mest kända torget i Ramallah, dit jag brukar gå. Männen med ansiktena mot himlen, med nävarna mot himlen, och alla dessa vapen. Sedan slås filmaren ner.
Senast jag gick förbi torget avlossades det ett dussintal skott mot himlen och jag tänkte: Kulorna måste landa någon gång och vad, eller rättare sagt vilka, träffas då?
Fotnot: Stig Hansén har läst ”Män i solen” av Ghassan Kanafani (Översättning Ingvar Rydberg/ Bokförlaget Tranan) och ”Den etniska rensningen av Palestina” av Ilan Pappe (Översättning Christer Lundgren/Karneval förlag).
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus