Den levande Levertin
Efter årtionden av glömska har man på senare tid börjat damma av Svenska dagbladets gamla kritikergigant Oscar Levertin igen — och Crister Enander läser de två samlingsvolymerna "Kritisk prosa" med stort intresse. Men trots titeln hamnar kritiken lite i skymundan.
Bildmaterial
Oscar Levertin porträtterad av Carl Larsson, 1900.
Oscar Levertin: Kritisk prosa
Urval & inledning Ulf Linde
Atlantis
BOKEN.
En gång var hans ord en riksangelägenhet, de lite sirligt formulerade domsluten över säsongens bokutgivning avgjorde inte sällan en boks framgång eller en författares förnedrande fall. Om hans gröna arbetslampa varit tänd sent in på natten på Karlaplan 2, som ofta skedde, ansågs det angeläget nog för att utgöra samtalsämne i de bildades skvallriga salonger.
Hans tunga sorgsna ögon med den liksom fjärrskådande blicken vakade dag som natt över den svenska litteraturens väl och ve. Domsluten inflöt i den då dominerande Svenska Dagbladet där Oscar Levertins roll var den vi idag kallar kulturchef.
När Oscar Levertin avled 1906, blott fyrtiofyra år gammal, efter att av misstag en septembernatt druckit ett glas gurgelvatten utbröt nära nog landssorg i landets kulturintresserade kretsar. Många var skakade, många var gripna; många sörjde ärligt och uppriktigt hädanfärden av den begåvade diktaren och ledande litteraturkritikern.
Men få av litteraturens framburna i mörkrets Nifelhem har blivit glömda lika grundligt som Levertin.
Decenniers damm, årtionden av glömska längst inne i antikvariatens solkigaste gömmor, har dock på senare tid börjat skingras. Nu finns Nathan Shachars snudd på hänförande och ovanligt välformulerade skildring, om än aningen devot och väl rökelserik; Per Rydéns tunga tegelsten som med viss manisk iver försöker reda ut Levertins och Verner von Heidenstams inbördes relation. Och på samma sätt väcker Per Gedin ett förnyat intresse även för Levertin i sin hjältebiografi över Heidenstam. Frågan är självfallet om Levertin är värd denna nymornade renässans?
Frågan ställs på sin spets med de två urvalsvolymer av Oscar Levertins texter som Svenska Akademien låtit ledamoten Ulf Linde sammanställa. Titeln är Kritisk prosa (sympatiskt nog finns texterna tillgängliga även i en billig pocketutgåva).
Svaret är enkelt: Levertin är trots allt värd att återupptäckas. Stilen är förvisso ofta överlastad, sirlig och snirklande, liksom tvekande över vart den till slut skulle föra honom. Hans stilideal var inte vår tids. Men Levertin är ännu läsvärd och underhållande i personporträtten från det 1700-tal han både beundrade och behärskade som idog och ytterst kunnig forskare. I ”Kritisk prosa” finns den smittsamma essän om skvallercentralen, den flitige tidningsutgivaren Carl Christoffer Gjörwell och hans familj liksom det snillrika porträttet av Bellman och den aldrig avslutade biografin över Carl von Linné.
Likväl har urvalet en brist. Dess titel ”Kritisk prosa” pekar ju entydigt mot en del av Levertins gärning som dock försummas. Med tanke på den starka och idag obegripligt mäktiga position som Oscar Levertin intog som smakdomare är det ändå främst i rollen som kritiker han är av verkligt intresse. Den egenmäktiga roll som först Carl David af Wirsén intog, avlöst av Levertin och senare följd av Fredrik Böök är ett unikt fenomen i svensk presshistoria.
I flera avseende kan Oscar Levertin synas illa skickad att inta positionen som landets ledande kritiker. Det fanns något konciliant, något djupt reserverat i hans väsen. Jag vill inte kalla det feghet, men han var en man full av ständiga reservationer, ville gärna hålla sig väl med de många.
Han strödde tungt parfymerade blomster över mängder av medelmåttors böcker och dolde förbehållen väl i undanstuckna bisatser och bakom ett svårtolkat bildspråk. Bengt Lidforss hade en poäng när han utnämnde Levertin till ledare för ”en litterär djurskyddsförening”.
Därför hade det varit av extra stort värde om Levertins kritiska gärning varit bättre representerad, fått en bredare belysning. Ty det fanns undantag i Levertins lite ängsliga strävan efter oväld och vänlighet. Gustaf Fröding fick nära nog njuggt underbetyg. Den sene Strindberg gavs nålstick efter nålstick — och i ärlighetens namn, en och annan verserad skrevspark — mitt i de översvallande och knäfallande återblickarna. Ola Hansson och Laura Marholm behandlades upprepade gånger med en för Levertin ovanlig hätsk aggressivitet. Som ung kritiker på Aftonbladet var han i sanning en annan än den som senare trädde fram i Svenska Dagbladet. Och i Politiken gav Levertin endast med nöd och näppe Heidenstam godkänt för dennes diktdebut ”Vallfart och vandringsår”.
En ung Oscar Levertin skrev i brev till Edvard Brandes: ”Här hemma finns ju ingen kritik — bara recenserande hamnbusar eller beskedliga dumhuvuden.” Frågan är vart tog den Levertin vägen? I såväl livet som i urvalet ”Kritisk prosa”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus