Duracellkaninen Rocky är tillbaka
Bildmaterial
Martin Kellerman: Rocky volym tretton
Seriebok
Kartago förlag
BOKEN.
Jaha, så det blev alltså inte roligare än såhär. Tänker jag lite besviket efter att ha tillbringat en trots allt ganska trevlig stund med den gamle tecknade bundsförvanten Rocky och hans flabbiga polare i huvudstaden.
Problem nummer ett är förstås att jag redan läst rubbet som dagstripp i DN (som av någon obegriplig anledning slumpartat flyttar runt seriesidan MELLAN kulturdelen och nyhetsdelen — när man kan tycka det vore självklart att den ALLTID, ALLTID, ALLTID ska vara i kulturdelen, kalla mig autist, men så är det!). Men problem nummer två är väl helt enkelt att det inte är lika kul längre.
Nix pix, jag beklagar, men det är varken lika elakt, lika träffande eller spännande som förr... Några guldkorn förutan, så lyser de bevingade formuleringarna nästan helt med sin frånvaro.
Det hela kan förstås ha att göra med att Martin Kellerman, mister Rocky himself, numera inte bara är serietecknaren, utan också tidningsredaktören, författaren, sommarprataren (det var i och för sig ett riktigt fint program!), tevekaraktären, klädmärket, etc etc.
Han slår helt enkelt mynt av varumärket Rocky på alla upptänkliga vis. Kreativitet är ett sätt att beskriva det. Neuros ett annat. Förmodligen i kombination — en synnerligen produktiv sådan. Men jag tycker allt det är lite slarvigt.
Mycket riktigt har han också börjat representera sig själv som den lilla rosa Duracellkaninen som spelar och spelar på sin trumma, en fullfjädrad workaholic. Och om jag roar mig med att analysera upphovsmannen så beror det helt och hållet på seriens självbiografiska utgångspunkt — och det pågående navelskådande som råder innanför dess pärmar, över en fika, ett glas öl, eller ett antal bag-in-box.
Precis som tidigare i Rocky är det löpande episoder ur vardagslivet som gäller, i stan och på lantstället. På en nivå beror kvaliteten i Rockyserien till viss del på vad livet har att erbjuda, det är ju liksom det som är materialet — och på en annan handlar det givetvis om hur detta är skildrat. Och den tilltagande medelåldern är inte helt lätt att tampas med — varken i verkliga livet eller i serien. Jag är heller inte helt förtjust i det halvt om halvt genomförda greppet med övergripande avsnitt som "Promiscuous boy, "Baby mama" och "En midsommarnattsdröm" som sedan lite osorterat glider över i vanliga strippar.
Det första börjar inte oväntat med att Rocky vaknar upp i sin säng intill okänd donna, den andra, som jag faktiskt gillar, handlar istället om hur han följer med en ung småbarnsmamma hem, och hux flux får för sig att han ska vara någon slags mysig lyxfarbror/extrapappa — det är lite gäst hos verkligheten i den episoden — och den sista är kul såtillvida att Rocky drömmer om uppochnervända världen: han är pundare och hemlös, tigger pengar av sin bror (annars är det snarare tvärtom), snor mattor hos sin gamle redaktör på Galago, etc etc.
Och visst är Kellerman en mästare på att utvinna någonting ur tillsynes meningslösa situationer, samtal, ögonblick. Så även vad gäller medelåldern. Men om Rocky är rastlös, så borde hans upphovsman inte vara det. Cheer up, jag vet det kan bli både bättre och roligare än såhär.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus