Ett tusen sex hundra dagar

I dag utkommer "Fem år av mitt liv" av Murat Kurnaz. Sören Sommelius har läst den hittills mest omfattande och skrämmande dokumentationen av hur koncentrationslägret Guantánamo fungerar.

Boken. Det fria golvutrymmet i cellen är 1 x 1.10 meter. ”Talibanen från Bremen” har gått skeppsbyggarlinje och vet hur man mäter exakt med handen. I säkerhetsburen i Alpha-2 på Guantánamo finns nästan inget dagsljus. En eller två gånger i månaden erbjuds Murat Kurnaz 15 minuter på Rec-Area, rekreationsområdet, 7 x 12 meter, betong, stängsel. Vakterna avbryter godtyckligt, ”tiden är ute”, ibland efter bara någon minut. Ungefär lika sällan tas han till en duschcell, där den angivna tiden är två minuter. Flera gånger stänger vakten av vattnet just som Murat tvålat in sig. En gång reagerar Murat genom att pressa den lilla tvålbiten genom nätet så att den träffar vakten i ansiktet. För detta bestraffas han. Tvålincidenten leder till en månads instängdhet i en mörk container, utan madrass eller filt, nerkyld som ett kylskåp av luftkonditionering. Bara när maten delas ut tänds ljuset ett ögonblick. Han får äta i mörker, men har ingen aptit sedan han råkat se att vakterna spottat på maten innan de lämnat in den. ”Talibanen från Bremen” — med den formuleringen skymfade tyska medier Murat Kurnaz, en ung man född i Tyskland av turkiska föräldrar.

Allt började när den buss Murat Kurnaz färdades med i Pakistan stoppades i en vägspärr. Efter två månaders koranstudier i landet var han på väg till flyget hem till Tyskland. Han greps av pakistansk polis och såldes för 3 000 dollar till amerikansk militär. Amerikanerna förde honom till ett fängelse i Kandahar i Afghanistan, där han gång på gång förhördes, misshandlades medvetslös och torterades.
”Erkänn att du är medlem i al-Qaida och att du vet var Usama finns …”
Han fick elchocker, man hängde upp honom i handbojor under flera dagar, höll hans huvud under vatten …
Från Kandahar flögs han fastbunden och med huva över huvudet till Guantánamo, där han tillbringade över 1600 dagar under fortsatt tortyr och förödmjukelse. Hösten 2006 frisläpptes han och kunde återvända till sitt hem.

Murat Kurnaz berättar trovärdigt och medryckande om det han utsatts för i Fem år av mitt liv. En berättelse från Guantánamo, som han har skrivit med hjälp av den tyske journalisten Helmut Kuhn. Boken är ett skakande dokument, ett stycke drabbande samtidshistoria som med övertygande konkretion berättar om de rättsvidriga och människorättskränkande förhållandena i det amerikanska lägret på Kuba. Den har översatts till elva språk och i dag tvivlar knappast någon på Kurnaz oskuld. Hans bok är vad jag vet den mest detaljerade och konkreta skildringen hittills av Guantánamo inifrån.

De skakande bilderna av tortyr i det irakiska fängelset Abu Ghraib väckte fasa och indignation. Kurnaz bok visar att den dagliga praxisen i Guantánamo varit densamma som i Abu Ghraib. Sadismen är satt i system. Fångarna behandlas som icke-mänskliga varelser. De utsätts för sexuella trakasserier, misshandlas och torteras regelbundet. Skändningar av Koranen är regel. I lägret reagerar fångarna ibland kollektivt med hungerstrejk. De utser också genom ”val” ett slags egna ledare. Jag har nämnt ”kylskåpet”. I lägret finns också ”India-blocket”, där man stängt luftinsläppet och sett till att temperaturen blir olidligt hög. Om Murat där försökte tala med en medfånge sprutade man in tårgas eller pepparspray. När han var avsvimmad och halvdöd av brist på syre sprutade man vatten med högtryck på honom. Vid ett tillfälle satt han i Indienblocket över hela Ramadan, 33 dagar. Sammanlagt tillbringade han ett år i isolering, i fullständigt mörker med endera extrem kyla eller hög hetta och med mycket lite att äta. ”De berövade mig ständigt det som hade kunnat hjälpa mig att klara av situationen: sömn, filt, tid, rörelsemöjlighet, mat, luft”.

Likheten mellan Guantánamo och Abu Ghraib är ingen tillfällighet. Den amerikanske generalen Geoffrey D Miller var kommendant i Guantánamo innan han fördes till Irak för att introducera nya förhörsmetoder i Abu Ghraib. Murat Kurnaz nämner general Miller och konstaterar att situationen i lägret försämrades dramatiskt när Miller tog över. Fåfänga försök har gjorts att ställa Miller inför rätta för krigsförbrytelser. Generalen gick 2006 i pension, fick medalj och prisades som ”förnyare”.
Fortfarande hålls hundratals fångar inspärrade utan rättegång i Guantánamo utan att Genèvekonventionens regler för behandling av krigsfångar tillämpas. Mot detta barbari har protesterna varit lama och tvehågsna.

Efter Murat Kurnaz frisläppande framkom graverande uppgifter om att USA redan i september 2002 velat frisläppa honom. Tyska myndigheter och ytterst landets socialdemokratiska regering vägrade då att ta emot honom. I Bremen var Kurnaz, trots att han är född i Tyskland tvungen att regelbundet förnya sitt uppehållstillstånd. Vid tidpunkten då han skulle ha kunnat friges ville tyska myndigheter ge honom inreseförbud till Tyskland, formellt därför att han inte ansökt om förlängning av tidigare tillstånd. Chefen för BND, tyska SÄPO, ville att USA skulle skicka honom till Turkiet. Den tyska hållningen bidrog till att Kurnaz fick stanna ytterligare fyra år i lägret. När han till slut släpptes hade den nya förbundskanslern Angela Merkel tagit upp frågan med George Bush.

Den svenske Guantánamofången Mehdi Ghezali, en 22-årig invandrargrabb från Örebro, släpptes 2004 efter 900 dagar i lägret. Gösta Hultén berättade om hans öde i starka ”Fånge på Guantánamo”. Det finns uppenbara paralleller både mellan behandlingen av Ghezali och Kurnaz och mellan tyska och svenska politikers ointresse och undfallenhet för amerikanska kränkningar av grundläggande juridiska och mänskliga rättigheter i koncentrationslägret. Det samma kan sägas om mediernas obehagliga agerande i båda de här fallen.

Murat Kurnaz bok är en anklageskrift som borde skicka den förre amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld och president Bush som åtalade till internationella krigsförbrytatribunalen i Haag.

Sören Sommelius soren.sommelius@hd.se042-489 90 45