Glödgat modershat i melankolisk roman

När Oidipus dräpte sin far och äktade sin mor gjorde han det utan att veta något om sin härkomst, en ödesbestämd tabbe. Elektra, som gett namn åt den kvinnliga motsvarigheten till det oidipala komplexet, hetsade däremot med berått mod fram avrättningen av sin hatade mor och hennes älskare som vedergällning för faderns död.

Boken. Att besöka Lenke Rothmans utställning Gåvor är överväldigande. Det är som att rycka i en framstickande grå tråd på översta hyllan i garderoben och helt oväntat bli överöst av en länge försvunnen och eftersökt skattgömma.
Utställningen är lika heltäckande som, säg, en bok med titel i stil med ”Svensk konsthistoria efter 1945”. Här finns nämligen allt - trots att en och samma konstnär står bakom samtliga verk. Inslag av surrealism, minimalism, realism, i så skilda tekniker som måleri, skulptur, teckning, collage och assemblage. Konceptkonst, installationer, ready-mades. Föreställande, non-figurativt, abstraherat och realistiskt. Förintelsen, kommunismen, poesi, litteratur, musik, teater, idoldyrkan. Konsthistorien: El Greco, Kandinskij och Andy Warhol.

Gång på gång frågar jag mig: är det verkligen en och samma konstnär bakom hela utställningen? Är verkligen en och samma människa förmögen att hysa denna kapacitet? Existerar en sådan rikedom i ett och samma konstnärskap?
Lenke Rothman föddes i Ungern 1929 och kom som sextonåring till Sverige och Malmö med Röda Korset. Hon hade då, till skillnad från merparten av sin stora familj, överlevt koncentrationslägren i Auschwitz och Bergen-Belsen. När hon efter omfattande sjukvård 1951 kunde inleda livet på nytt, blev det som student på Konstfack i Stockholm.

Den fundamentalt avgörande erfarenheten av kriget påverkade förstås Lenke Rothman för alltid. En del av hennes (tidigare) verk har uppenbara referenser dit, men inte hela konstnärskapet. I några av målningarna på utställningen, exempelvis ”Kristus i gaskammaren”, är det kanske övertydligt men ändå inte plakatartat.
Hennes frekventa användande av tråd och sömnad har tolkats som en önskan att lappa ihop och återställa, att laga livet. Och kanske är det en relevant tolkning. Kanske kan man lika gärna, som författaren Sivar Arnér en gång gjorde, se hennes omfattande produktion som en metod i sig för att värja sig mot egna minnesbilder.

I flera tidiga målningar, som ”Den röda tråden” (1962) och ”Ihopsydd sand” (1964) är precisionen suverän. Säkra kompositioner och slående färger. Överallt de svarta stygnen, ibland målade men oftast sydda. Knut efter knut, som om det gällde kirurgtråd och sömnad i mänsklig vävnad. Fruktansvärt obehagliga, inte minst för var och en som någonsin blivit sydd. Men ändå räddningen, det helande, utan vars hjälp man vore förlorad. Samtidigt är det omöjligt att inte associera till taggtrådens knutar och aggressivt utstickande spetsar.
Är det verkligen fråga om ihopsydda skarvar som snart naturligt växer ihop? Kan det inte lika gärna vara en taggtrådsförsedd gräns, en linje som vägrar blekas till ett ärr?

Verken ur sviten ”Tyg och sten” från 1969 återger avmålade tygstycken på vilka stenar placerats. I all sin dråpliga enkelhet är de ganska fantastiska. Likaså den i samma stil målade ”På trasmattan. Afrikansk docka” - aldrig har jag sett en trasmatta så kongenialt avmålad som här. En varp avbildad ovanpå en annan - den bemålade dukens. Trasmattan är lika mycket tyg, trasor och trådar som färg, penseldrag och nyanser.
Lika suveränt som Lenke Rothman under alla år verkar ha behärskat måleritekniken använder hon collaget. Med stor känsla för material, färger och texturer blandar hon silkespapper med tapetvåder och fotografier, siden med tidningspapper och syltburksetiketter. Samt överallt säkerhetsnålar och knappar, spik och svarta stygn.
Ett exempel är ”Henri Michaux” från 1979. Mot bakgrund av ett papegojmönstrat tyg är poetens porträtt fastsytt med röd-rosa tråd. Genom Lenke Rothmans försorg är han i collagets form iklädd brokadväst och silverkedjor med berlocker. I liknande stil finns porträtt av Isadora Duncan och Rosa Luxemburg.

Andra material återfinns i collagesviten "I gryningen" från samma period. Genom att använda förstasidor och andra tidningssidor ur Dagens Nyheter (som ju anländer just ”i gryningen”) kommenterar hon tidsandan i svensk och internationell politik i slutet av 1970-talet. Och, återigen, satir eller intern konsthumor: ”Picasso samlade på tavlor” skriker en rubrik, markerad av konstnären, förnumstigt ut. Jo. Vilken nyhet.
Collaget ”Stellan Mörner och Pommactörsten 1945” från 1978 upplever jag som både kritisk och satirisk. ”Stellan Mörner och pengatörsten” kunde titeln lika gärna vara. Då krigets fasor upptog världen (och Lenke Rothman personligen) gjorde konstnärskollegan Mörner i Hemmets journal reklambilder för Pommac med solsken, salta bad och blonda barn.

I den traditionella konsthistoria som så gärna vill kategorisera och fackplacera löper en konstnär som Lenke Rothman uppenbara ”risker”. Det faktum att hon både är kvinna och ungersk-judisk överlevare av Förintelsen gör henne annorlunda i en svensk konstvärld befolkad av fyrkantiga, folkhemssvenska medelklassmän.
Därmed blir lockelsen stark att lägga dessa ”outsider-egenskaper” som ett raster över konstnärskapet och tolka vartenda verk som ”kvinnligt, intimt och personligt” eller som en ”bearbetning av barndomen, minnet av familjen och gaskamrarna”. Sådana tolkningar är naturligtvis förminskande, exotiserande och alienerande. Och platta. Dåliga. Trista.

Katalogen är nästan lika rik och generös som utställningen i sig. Bildmaterialet är omfattande, artiklarna är resonerande och reflekterande. De väjer inte för svåra frågor och placerar inte in Rothman i ovan nämnda tröttsamma kategorier. Tvärtom ifrågasätts sådana tolkningar och diskuteras på ett givande sätt.
Däremot är några av skyltarna på utställningen nog hastigt tillkomna och måhända därför präglade av slarviga formuleringar. Är det exempelvis viktigt att slå fast att Lenke Rothmans konst ”är personlig och intim”? Den är ju så mycket annat. Att konstnären blev förälder 1966 lyfts fram - kanske viktigt, men: hade det nämnts om det gällt en manlig konstnär? Författaren Nelly Sachs har blivit författarinna - varför?
Sammantaget innebär utställningen ändå att ett fantastiskt rikt konstnärskap får en fullständig presentation. Först nu! Konsekvensen blir att svensk konsthistoria måste skrivas om.
Varken mer eller mindre.