Hem, ljuva hem
Refik Sener läser en lysande skildring av en ung pojkes utanförskap i ”Hem till Istanbul” av Michael Lion.
Michael Lion:Hem till Istanbul
Albert Bonniers Förlag
Utkommer i dag
Boken.
”Ingenting är mer fruktansvärt än att vara annorlunda.” Så skrev en gång den italienske skalden och filmaren Pier Paolo Pasolini. Han visste vad han talade om. Han var annorlunda. Homosexuell. Det präglade hans existens. Flöt i hans ådror. Ansatte drömmarna.
När jag läser Michael Lions nya roman Hem till Istanbul påminns jag osökt om denna osminkade versrad av Pasolini. Lions romanhjälte, den tioårige pojken Michael, drabbas av en annan form av utanförskap. Men den inre smärta som det alstrar är av samma tonart som smärtan och sorgen i Pasolinis brutalt uppriktiga rad.
Året är 1967 när Michael rycks upp från sina vanor och sin trygghet i Sköndal och slungas ut i främlingskapets karga landskap i Turkiet. Hans frånskilda mamma har förälskat sig i en turkisk arbetare, Ayhan. Hon följer med honom till hans hemstad, Istanbul.
Michael har inget val. Motvilligt följer han med på bilresan som för honom till ett främmande liv, i ett främmande land. Till en början hoppas han att vistelsen ska bli tillfällig, men den mer och mer får karaktären av en permanent bosättning. Efter en kort tid i en lägenhet i centrala Istanbul, bosätter sig familjen i förorten Bakirköy.
Så börjar hans tomma, smärtsamma dagar i utmarkerna av det liv som flyter med full styrka i den uråldriga metropolen Istanbul.
Michael känner ingen. Han talar inte språket. Förutom en granne är visserligen ingen ovänlig mot honom. Alla vill honom väl. Men allt och alla påminner honom ständigt och uteslutande om hans utanförskap. Han är ”den Andre”. Den som är annorlunda; vilsen i en främmande tillvaro: ”Jag promenerar runt huset, ett helt litet varv, sen ett större. Det finns ingenting att känna igen. När jag kommer tillbaka till lägenheten sätter jag mig vid fönstret.”
Både hans mamma och Ayhan gör sitt bästa för att Michael ska trivas, skaffa sig vänner, lära sig språket, smälta in. Han börjar på en byskola utanför Bakirköy, sommarjobbar en tid hos Ayhans pappa, skickas till ett sommarläger med turkiska barn.
Men alla initiativ motverkar sitt syfte. Känslan av främlingskap och saknaden efter vardagen i Sköndal djupnar, blir outhärdlig.
Michael Lion, som tidigare har uppmärksammats med romanerna, ”Öar” och ”Vanliga människor” har med ”Hem till Istanbul” onekligen skrivit en stark och gripande roman om utanförskap och hemlängtan. Berättarperspektivet i romanen är barnets. Michael iakttar det främmande livet i Istanbul och för en oavbruten dialog med sig själv. Lion är mycket skicklig på att med små medel skildra Michaels upplevelser av främlingskap, gestalta dess återspeglingar i pojkens inre liv och utmana läsaren att reflektera över den svårgripbara frågan: Vad är ”hem”?
Äktheten i skildringen och de subtila detaljerna i Michaels iakttagelser av livet i Istanbul i slutet på 1960-talet, indikerar att romanen har en självbiografisk bakgrund. Och det är just det okonstlade tonfallet som får mig att jubla entusiastiskt över Lions känsloporträtt av ”den Andre”.
Jag kan inte minnas att jag tidigare har läst en så välkomponerad, intensiv och genuin skildring av en ung pojkes oartikulerade ångest tonsatt av utanförskapets tomhet och sorg. Det bugar jag för!
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus