Islams väg in i Europa

Vägen till en euroislam är lång och gropig. Refik Sener har läst Mohammad Fazlhashemis essä som dyker ned i islams idéhistoria och diskuterar öppningar och hinder.

Boken. Debatten om muslimernas integration i Europa är en brännhet fråga med en rad komplikationer. Fram till 60-talet fanns det knappt några muslimer i Västeuropa. Däremot fanns det gott om föreställningar om islam. Hat- och hotbilder av denna konkurrerande troslära hade odlats i hundratals år i Europa. När muslimen började emigrera till Väst på 60-talet, var bilden av honom redan klart utmejslat i det europeiska medvetandet. Och den var allt annat än smickrande.
Den invandrade muslimen hade ett helt annat huvudbry. Han hade inga problem med att leva sida vid sida med kristna. Det har alltid funnits stora kristna minoriteter i islams länder. Kruxet var att hemma hade han utvecklat en relation till den kristna utifrån en majoritetsställning. I Europa var rollerna de omvända. Här skulle han lära sig att leva som en minoritet i en sekulärkristen kontext.
 
Idag bor stora grupper muslimer i Väst. Men mötet med europén har komplicerats ytterligare genom utvecklingen i omvärlden. Mediernas stigmatiserande rapportering från den muslimska världen, framväxten av en aggressiv politisk islam och omskakande terrorattentat i religionens namn, har inte förbättrat oddsen för att nyansera den stereotypa bilden av islam. Snarare har allt gammalt bråte som skvalpade i bottenslammet av det europeiska medvetandet flutit upp till ytan och fått nytt liv. De återuppväckta fördomarna har till och med gett upphov till ett växande antal böcker som saluför rena vansinnigheter - som att muslimer är på väg att ta över Europa.
Den växande islamofobin har i sin tur lett till en låsningseffekt hos en del muslimer. I stället för att sträva efter en hållbar samexistens med europén, har många valt att dra sig undan och förskansat sig bakom muslimska enklavers förrädiska trygghet i samhällets utmarker.
 
Men det finns ljuspunkter. Ett välkommet inslag i debatten om muslimer och Europa är den jämna ström av seriösa böcker om islam som kommer ut i Väst. Sverige är inget undantag. Årligen utkommer här minst ett par volymer. Dessa böcker förmedlar inte bara saklig kunskap, utan frammanar också en sökande dialog om möjliga vägar till en europeisk islam. En sådan bok är Mohammad Fazlhashemis nya essä och debattskrift, Vems islam - de kontrastrika muslimerna. 
 
Fazlhashemi är docent i idéhistoria vid Umeå universitet. Han är inte bara välbevandrad i islams mångskiktade idéhistoria, utan har också djupa insikter i muslimernas liv i Västeuropa. Redan i titeln av sin essä skjuter Fazlhashemi in sig på en av de centrala dogmerna i européernas föreställningar om islam — homogeniseringen av muslimer och deras tro.
Fazlhashemi ägnar huvuddelen av sin essä åt att nyansera bilden av islam och redogöra för de skiftande tolkningstraditionerna av Koranen. Men det är de två sista avsnitten som är de mer intressanta delarna av hans essä. Där tar Fazlhashemi upp muslimernas situation i Europa och resonerar om möjligheterna till att utveckla en europeisk islam.
 
Mot européns gängse bild av islam som ett enhetligt, auktoritärt, statiskt, och patriarkalt dogmsystem som är oförenligt med demokrati och jämställdhet, lyfter Fazlhashemi fram mu'taziliter idétraditioner. Mu'taziliterna, som verkade under islams guldålder, gav mänskligt förnuft och det logiska tänkandet företräde i sina tolkningar av Koranen. Deras idéströmningar överröstades av de bokstavstrogna Ash'ariterna och av sufismen, som ansåg att sanningen inte kunde uppnås genom förnuftet utan enbart genom insikten. Men Fazlhashemi menar att mu'taziliternas förnuftsbaserade tolkningstraditioner har fått en renässans och diskuteras livligt bland muslimska akademiker och tänkare runt om i den muslimska världen.
 
En av dessa tänkare, egyptiern Abu Zeid, beskriver Koranen som "Guds ord som klätts i mänsklig språkdräkt och därigenom påverkats av mänskliga, kulturella, sociala, ekonomiska och historiska referensramar". Enligt Zeid går det alltså inte att ta fram "den enda, sanna, objektiva korantolkningen för alla tider". Man behöver skala bort den historiska förklädnaden av Guds ord och tolka om Koranen för varje ny tid.
Zeids djärva resonemang öppnar, enligt Fazlhashemi, helt nya möjligheter för att göra upp med de traditionella uppfattningarna om islam. Han menar att en historiskt kritisk nytolkning av Koranen skulle bana väg för en modern islam som inte står i motsättning till det sekulära samhällets värderamar.
 
Fazlhashemi argumenterar utförligt och övertygande om sin tes utifrån ett teoretiskt perspektiv. Däremot saknar jag ett resonemang om de faktiska möjligheterna att få genomslag för nya korantolkningar bland fromma muslimer. Islam, liksom andra religioner, är trots allt inte en akademisk disciplin utan en troslära som vilar på ett dogmsystem. Hur långt kan man köpslå med en bekännelse innan det uppfattas som blasfemi?
Att acceptera en historiskt kritisk nytolkning av Koranen kräver inte bara en ett vidöppet sinne, utan förutsätter också en intellektuell hållning. Praktiserande muslimer som besitter sådana färdigheter behöver emellertid inte att övertygas, dem redan idag sekulariserade. Det är inte där frågans epicentrum ligger. Men är det realistiskt att tro att traditionella muslimer, som har uppfostrats med de hävdvunna sanningarna, ska kunna förmås att bejaka en nytolkning av Guds ord? 
Jag har mina tvivel. Men man kan alltid säga: Insallah!

Refik Sener refik.sener@telia.com